Bad Moms 2016

I Bad Moms spelar Mila Kunis Chicago-förortsmorsan Amy som kastar i sig lunchen i bilen för att på något sätt hinna med att baka glutenfria kakor till skolmarknaden, bocka av dotters fotbollsträningar, föräldramöten, ett otacksamt deltidsjobb, handla mat och sen komma hem till sin vuxenbebis till man, en sjuk hund och två osnutna krävande ungar, dag in och dag ut. Efter att en dag ha nått bristningsgränsen kliver hon utmattad in på en bar och bekantar sig med Kiki (Kristen Bell), en överarbetad fyrbarnsmamma med påsmetat desperat leende, på gränsen till nervsammanbrott, och den frånskilda, ytterst frispråkiga singelmorsan Carla (Kathryn Hahn). De bondar över en välbehövlig fylla och delar sina stilla dagdrömmar om att hamna i mindre bilolyckor för att få spendera ett par veckor i en sjukhussäng framför teven, helt utan ansvar.

Den nybildade trion finner en gemensam syndabock för de orimliga krav som ställs på mödrar i den glättiga föräldragrupps-presidenten Gwendolyn (Christina Applegate) och bestämmer sig för att starta krig mot allt vad hembakade kakor heter och introducera en dos kvinnlig anarki i den polerade medelklassförorten. Vi får vodka-dränkta mataffärssbesök, utsparkade män och en stadig dos under bältet-dialog i denna barnförbjudna mammakomedi från grabbarna bakom “Baksmällan”. Tanken om utarbetade morsor som släpper allt och “fuckar ur” är festlig, men nog borde den varit skriven av mödrar och inte söner, nu får vi en klumpig historia om kvinnlig vardagsflykt marinerad i den blöta amerikanska grabbkomedins format, resultatet blir sådär.

Med taskig komisk tajming och musikläggning hämtad från någon bortglömd kabel-tv-serie fumlar “Bad Moms” fram i hopp om att tonmässigt träffa både hjärtat och skrattgroparna men faller istället någonstans mittemellan. Manuset känns klumpigt skrivet, de finurliga replikerna liksom snubblar påtvingat ur munnen på skådespelarna då varken Kristen Bell eller Mila Kunis känns helt avslappnade med ett svordoms-tempo anpassat för Jonah Hill och Seth Rogen. “Bad Moms” är ett flamsigt koncept, slappt sammanfogat, beräknat att locka en imaginär mammapublik som kanske gillade “Bridesmaids” eller “Trainwreck”, men här inte har mycket att hämta. Filmens centrala trio förblir dess enda behållning, men nog hade de alla trivts bättre i en mammafilm som inte var fullt så dålig.