Doktrinen 2024-

“Doktrinen” är baserad på romanen "Åtta månader", av Magnus Montelius och handlar om en rysk påverkansoperation, riktad mot Sverige. Journalisten Nina Wedén får ett hett tips som leder till att vårt lands utrikesminister avsätts. Det stora avslöjandet leder till att Nina erbjuds jobbet som pressekreterare hos den ministerns efterträdare, Jacob Weiss, som visar sig ha en obekväm lucka i cv:t. Det blir politisk dramatik på hög nivå när jakten på sanningen drar igång, samtidigt som risken för ett kärnvapenkrig ökar.

 

Det är ett effektivt upplägg. Oroligt och högaktuellt. Även om det knappast är 100 procent trovärdigt hela tiden, känns det tillräckligt sant för att realismen ska fungera. Misstagen som tillåter seriens centrala konflikt att uppstå känns onödiga men inte orimliga. Skit händer, dåliga omständigheter får människor att ta dumma beslut.

 

Dessutom är det en thrillerserie, en fiktiv historia, och total trovärdighet är inte nödvändigt så länge det är spännande. Vilket det är, för det mesta.

 

Tyvärr är det också ett ganska ojämnt tempo. Berättelsen tappar bitvis fart men inte bara för att andas. Det blir transportsträckor. En intressant delar skapar en splittrad helhet.

 

På så sätt tror jag att “Doktrinen” hade mått bra av färre avsnitt, kanske till och med som långfilm. I händerna på en Bo Widerberg hade det kunnat bli hur bra som helst, vilket kan bero på att serien känns som en andlig kusin till “Mannen från Mallorca”. Bara inte riktigt lika bra.

 

“Doktrinen” lider också av ett inte helt ovanligt problem inom svensk filmproduktion, nämligen den dåliga vanan att  försöka göra dialog att kännas så naturlig som möjligt, med småord och pauser och stakning. Det är synd när manusförfattare och regissörer inte förstår att dramatiseringar inte är lika med verkligheten, och vice versa.

 

Men med det sagt räddas dialogen upp av duktiga skådespelare och överlag intressanta karaktärer. Journalisten Nina, som spelas av Josefin Neldén ("Vår tid är nu", "Gräns"), känns inledningsvis lite väl stereotyp i sin inte helt lyckades tillvaro, men karaktären växer i sin nya position och med sina nya motsättningar.

 

Anna Sise (“Tunna blå linjen”) spelar den politiska konsulten Maxie, som först börjar nysta i de där hemligheterna, och ger rollen viss tyngd och komplexitet. Visserligen känns hon lite som en annan typ av karaktär än alla andra, hon skulle kunna vara hämtad direkt från en amerikansk dramaserie om konsulter eller fixare, men hennes storyline (som under långa stunder håller sig på sin egen kant) är tillräckligt tilldragande för att ursäkta skevheten.

 

Sedan är det alltid roligt att se Jonas Karlsson och Tomas von Brömssen. Deras roller är små men oerhört tacksamma, och framför allt är det alltid lika kul att se Brömssen i seriösa roller. Samma sak med Sissela Kyle. Hon må vara mest känd för sina komiska roller men jag hade inga problem att tro på henne som statsminister i en allt mer knivig situation.

 

Jag vet inte hur en eventuell framtid ser ut för “Doktrinen”. Förlagan saknar uppföljare men TV4 beskriver inte filmatiseringen som en miniserie. Jag tar upp det här eftersom slutet - som det nu står - lämnas alldeles för öppet. Det blir ett par lösa trådar för mycket.

 

Jag har egentligen inga problem med öppna slut, speciellt inte i berättelser placerade i verkligheten (livet knyter sällan ihop allt), men här saknas något.

 

Med det sagt vill jag ändå rekommendera “Doktrinen”. Trots sina brister är det en ofta spännande serie i en genre jag gärna ser mer av i svensk miljö.