Anna Sise från "Tunna blå linjen": "Representation är viktigt"

Anna Sise har genom åren medverkat i en rad framför allt tv-serier (”Äkta människor”, ”Morden i Sandhamn” m.fl.) och har en gedigen teater- och musikkarriär bakom sig. När vi pratar om hennes roll som Faye i ”Tunna blå linjen” ömsom skrattar ömsom ursäktar hon sig för att vara tråkig. Det är nämligen med stort hjärta och engagemang som hon pratar om hur viktigt det är med representation i film och tv och hur hon önskar att Faye, eller någon av de andra icke-vita, kunde fått mer utrymme.

 

 

- Till skillnad gentemot förr, då polisyrket var någonting man var, är det idag någonting man utbildar sig till och kanske jobbar med ett tag. Kanske fortsätter man med något utanför myndigheten, eller provar olika tjänster inom den. 

 

- Det var tänkt från början att Faye skulle vara just tveksam inför sin yrkesroll och så småningom sluta som polis. Sedan fick Faye och Dani fortsätta vara med eftersom manusförfattaren tyckte så mycket om karaktärerna.

 

- I andra säsongen får vi se mer av Faye då hon försöker skaffa barn och ställer sig undrande till vart hon är på väg. I säsong tre blir hon dels påhoppad, vilket gör henne rädd, sedan kommer känslan av håglöshet. Det är denna tvekan som särskilt präglar hennes roll i denna säsong.

 

Fotograf: Anders Nicander/SVT (gäller alla bilder i artikeln)

 

 

- Ja, det var… (skrattar) nu syns det inte i bild, men jag hade en body double. Det är verkligen jättenoggrant så fort någonting våldsamt ska gestaltas och det finns minsta lilla risk att man skadar sig. Så det var en stunttjej som fick fläta håret och hoppa in. Sedan justerar man det också med klippningen, och det går ju ganska snabbt där. Jag gjorde lite fall och fick ligga och skrika efteråt. Men själva kastet var inte jag. Men det där är någonting som påverkar poliser. Som gör att Faye blir rädd - att man faktiskt utsätter sig själv för farliga situationer.

 

-  Felet Faye gör är att hon vänder ryggen mot "buset" och går iväg. Det är ett misstag. Och Olle som är med gör också fel i att dem inte har varandras ryggar.

 

 

- Ah, ja, men lite. Jag har en syster som är polis. Jag har fått mer förståelse för vad hon och hennes man håller på med. En respekt för deras yrke och för vad dem utsätts för och tvingas se. Hon imponerar på mig. Jag tror att hon är en väldigt bra polis också. Hon ifrågasätter varför hon gör det hon gör, vilket jag tror är bra - att hon stannar upp reflekterar och ifrågasätter.

 

 

 

- Det var svårt i att hon inte var så tydlig. Men jag hoppas jag har hittat en empatisk polis
som jobbar lågaffektivt. Jag fattar att min karaktär ger cred till serien. Hon är gay. Hon är svart. Samtidigt pendlar serien hela tiden ofta tillbaka till dem vita heterosexuella relationerna.

 

- Om alla i serien hade varit vita, om de också fick göra birollerna själva, då hade det inte sett bra ut, så vi täcker motvilligt upp för dem... (skrattar) Faye är en ganska juste tjej ändå eller hur? Hon tvekar om huruvida hon ska fortsätta som polis och det är ganska mycket fokus på polisiära situationer.

 

- Om det ska vara någon som är gay ska det alltid sluta illa. Men vi kan väl unna Faye och Dani ett lyckligt slut? Sandra och jag nominerades till årets par på QX-galan, då vill man ge någonting tillbaka. Man ser hur lite som behövs för att en marginaliserad grupp, som inte alls är särskilt liten, ska känna sig sedd. Det är inte klokt 2024.

 

- Sedan fick jag också bilder på Mustafa och Robert innan jag tackade jag till andra säsongen. Så ja, jag blev lite övertalad. För min skull spelar det inte så stor roll. Jag vill bara inte understödja någon alibi-grej. Det kändes bättre när Gizem var med även om hon inte är svart. Vi har hundra procent dålig erfarenhet att få spela ”den andre”, eller få representera ”blatten”, men här var hon en vanlig polis i en serie som utspelar sig i Malmö. En stad som dessutom är multikulturell.

 

- Så, nu har jag klagat (skratt) på en serie som jag på många sätt älskar också. Jag tycker den är bra och jag älskar mina kollegor och tycker de är jättefina. De känner också till min lilla kritik.

 

 

 

- Jag har inte lyxen att jag skulle vilja spela ”det och det”, men bara att man får följa med en vanlig svensson som ser ut som jag eller Robert som är med också eller Mustafa och se vad dem gör när de kommer hem. Vi behöver det i Sverige just nu. Att kunna identifiera oss med andra som inte är vita. Det är viktigt för oss som inte är det och viktigt för alla i det här samhället vi lever i där vi delar upp folk. Det hade jag gärna sett för Faye, att man får lära känna henne, följa hennes kärleksliv och hennes yrkesroll som polis.

 

- Själv heter jag Anna, mina syskon är både blonda och svarta. Vi finns och det behöver också normaliseras. Vi behöver kunna identifiera oss med människor som har en liten annan bakgrund, men som ändå är vanliga människor. Representation är viktigt! Men jag är ändå stolt över kvalitén i serien. Den är helt enkelt helt egen i sitt slag. Sättet den går från snabba tids-klipp, där vi får fantisera själva om vad som kan ha hänt, till att vi verkligen får vila i ett samtal, eller en situation är fantastisk. Jag älskar hur musiken lyfter och stärker den melankoliska känslan i serien. Går att säga mycket… mina skådespelarkollegor är alla genier!

 

-  Jag skulle gärna se att Faye fick en egen historia. Det finns de som kommit fram och sagt att de till slut tittade bara för mig. Det är så sällan någon ser ut som mig själv att till och med jag kan gå på en teaterföreställning bara för att där är en svart människa med.

 

 

- I en tv-serie som heter ”Doktrinen” den handlar om svensk utrikespolitik och spionage och är en politisk thriller. Det var ett väldigt roligt jobb, fast något helt annat.

 

 

Nya avsnitt av "Tunna blå linjen" släpps varje fredag hos SVT och SVT Play, den tredje säsongen kommer att bestå av totalt sex nya avsnitt.