Lady in the Lake 2024-

När en judisk flicka blir bortförd strax före Thanksgiving år 1966 drabbas det lilla judiska samhället i Baltimore av en kris. Försvinnandet triggar något i hemmafrun Maddie Schwartz (Natalie Portman) som väljer att lämna sin man och tonårsson, för att hjälpa till i sökandet efter flickan. Hon bestämmer sig samtidigt för att fullfölja en långvarig dröm om att bli undersökande journalist och får också ett jobb på en tidning.

 

Parallellt med Maddies förehavanden får vi möta Cleo Johnson (Moses Ingram), en afroamerikansk tvåbarnsmamma och cocktailservitris. Hon jobbar även svart hos den skrupelfrie Mr Gordon, en självutnämnd beskyddare av stadens utsatta. Cleo blir motvilligt indragen i hans skumraskaffärer och hotas snart till livet. När hon sedan försvinner och hennes kropp hittas i en sjö i närheten, blir Maddie smått besatt av även det fallet. Ingen annan verkar bry sig nämnvärt om en död svart kvinna, så hon bestämmer sig för att på egen hand hitta mördaren.

 

”Lady in the Lake” utspelar sig som sagt i Baltimore, där motsättningarna mellan stadens svarta och judiska invånare är konstant pågående. Serien riktar ett särskilt ljus på rasism, klasskillnader och misogyni på 60-talet, men fokuserar framförallt på de gravt ogynnsamma maktstrukturerna, som ofta frodas just mellan och inom olika förtryckta grupper. Men det här är också en berättelse om mord, mod och bortsprungna chanser, som handlar om att ta plats och att bryta sig loss från skadliga normer.

 

Serien är visuellt väldigt vacker med snyggt foto, intressanta klipp och tidsenlig kostym i dova, lätt skimrande färgtoner, som kontrasterar väl mörkret i berättelsen. De många drömlika fantasisekvenserna bidrar med suggestiv och milt surrealistisk stämning, som effektivt drar med oss åskådare i dramat. Även musiken av Marcus Norris är sagolik och höjer upplevelsen.

 

Näst sista avsnittet blir dock väl pretentiöst, då det sällan lämnar feberdimman den utspelas i. Jag gillar fortsatt det jag ser, och uppskattar de iscensatta dansnumren, liksom den konstnärliga ambitionen. Samtidigt tycker jag det blir för mycket grottande i det undermedvetna, vilket sinkar tempot i resten av historien.

 

De första avsnitten är de bästa. Vi presenteras intrigerna och karaktärerna och även om vi redan från start förstår vem som kommer att dö, finns ett groende hopp hela tiden att det inte alls ska ske. Men det gör det givetvis, vilket inte är en spoiler då hon, kvinnan som senare kommer hamna i vattnet, genom serien fungerar som berättarröst från andra sidan. Det är ett intressant och annorlunda noir-grepp som engagerar. Det är senare som det börjar svaja och slutet blir i mitt tycke väl forcerat och övertydligt förklarande.

 

Alma Har’el regisserar och har även skrivit manuset som baseras på Laura Lippmans bok med samma namn. Utan att ha läst förlagan så vill jag påstå att detta nog är i det stora hela en bra adaption. Vi får veta det vi behöver veta om karaktärerna, och lär genom flashbacks känna dem bortom vad de just nu är och går igenom. Informationen ger oss förklaringar till deras ibland orimliga agerande, samt en djupare förståelse för det. 

 

Natalie Portman är fenomenal i rollen som den uttråkade och närhetstörstande Maddie. Karaktären är inte den charmigaste, men Portman ger henne medmänsklighet och värme, som väcker vår empati, men också nyfiken. Även Moses Ingram som Cleo övertygar starkt. Historien utspelas ur Maddies synvinkel, men den handlar minst lika mycket om Cleo, och det är henne vi mest känner med och hejar på. Jag hade dock gärna fått se mer av dem båda, och något mindre av vissa stilistiska utsvävningar.

 

”Lady in the Lake” är en sensuell och fascinerande krimserie, som förför med sitt suveräna soundtrack. Jag tycker om den, även om berättandet stundvis blir lite slappt och tenderar att tappa tråden som det försöker brodera fram för oss. Så här efteråt är känslan av lätt besvikelse påtaglig, samtidigt som jag inte hade velat få detta osett.