Oz 1997-2003

En till fråga: Kan det vara så att fängelsedramat "OZ" (1997-2003) är den enskilt mest våldsamma TV-produktion som någonsin har undertecknats HBO? Det är, trots att konkurrensen minst sagt har hårdnat genom åren, inte omöjligt. Allt beror såklart på hur man räknar, men grundas en uppskattning på de två värdena "antal offer" och "visuell detaljrikedom vid varje enskilt dödsfall" så kan Tom Fontanas mardrömslika skapelse faktiskt slå starka kandidater som "Sopranos", "The Wire" och "Game of Thrones" på fingrarna.

Man skulle naturligtvis behöva göra en ordentlig undersökning för att vara helt säker. Vad gäller variation i dödsorsaker vågar jag däremot garantera att "OZ" tar hem priset utan att behöva konsultera något statistiskt underlag. Förutom standardiserade avlivningsmetoder som skottskador och avskurna pulsådror har fångarna på Oswald State Correctional Facility mött slutet genom att bli uppbrända, stenade, inmurade i väggar, förgiftade, sprängda i luften, kvävda, söndertrasade inifrån av krossat glas och hängda. De har dött av fallskador och stålpinnar inkörda i örat, elchockats till döds - både i elektriska stolen och för att någon har hivat en stun gun i badvattnet - överdoserat och tynat bort i AIDS.

Av seriens fasta ensemble överlevde bara fem karaktärer samtliga säsonger. Att utöver denna uppräkning lista alla horribla men icke dödsbringande skador och lemlästningar som har passerat revy skulle ta för mycket spaltutrymme i anspråk. Det är ändå värt att påminna om pliten som fick ögonen utstuckna och om latinobossen Enrique Morales avskurna hälsenor. Och kanske ett hedersomnämnande åt scenen där den livegne och sexuellt utsatte fången Tobias Beecher tar revansch på sin plågoande, nazistledaren Vern Schillinger, genom att skita honom i munnen.

Fri ifrån censur och styrning uppifrån tog upphovsmannen Tom Fontana minst sagt ut svängarna i det nya forum som HBO upplät åt hans kärleksbarn. Lite fog finns det nog för anklagelser om sensationslystnad och allmän urspårning, eftersom Fontana så gott som ensam (!) svarade för manusarbetet till de femtiosex avsnitten och i och med denna allsmäktiga roll möjligtvis blev hemmablind under seriens sista år.

Det enskilt största problemet med "OZ" var också att trovärdigheten gradvis bröts ned i takt med att likhögarna staplades högre för varje ny säsong - att den fiktiva fängelseledningen inte helt sonika stängde ned den experimentella avdelningen Emerald City för gott och kallade hela projektet ett kapitalt misslyckande blev med åren mer och mer svårköpt.

Att avfärda detta pionjärarbete som en ensidig och ytlig våldskavalkad är dock att missa poängen. "OZ" var mycket mer än en uppvisning i brutalitet och klaustrofobisk atmosfär eftersom Fontana aldrig lät chocken förbli självändamålet. Genom greppet att låta den rullstolsbundne fången Augustus Hill tala direkt till kameran i rollen som ciceron, berättare och febrig predikant kunde "OZ" kommentera en mängd socialpolitiska, religiösa och filosofiska ämnen för att sedan förankra varje uppslag i det aktuella avsnittets handling.

Det amerikanska rättsväsendets obevekliga sammanbrott, segregering och rasism, sexuella störningar mot katolsk moral, skuld, ånger och evig förbannelse, arv eller miljö - Fontanas frågeställningar var grundade i verkligheten men fick i cellerna och uppehållsrummen på OZ prägeln av en sorts förhöjd marionetteater. Ett spöklikt mikrokosmos av det makrokosmos som USA:s bakgård utgör, där befolkningen är uppdelad efter rastillhörighet och ligger i konstant krig med de andra och där alla är maktlösa gentemot maktens påbud uppifrån.

Ingenting som gick på amerikansk TV samtidigt var lika skoningslöst pessimistiskt. Serien fungerade som plantskola för en mängd manusförfattare och TV-regissörer och grundlade karriären för många av de skådespelare som under åren har gjort gästspel i andra HBO-produktioner. Flera av karaktärerna nådde kulstatus.

Den minst sagt stormiga kärleksrelationen mellan Tobias Beecher (Lee Tergesen), överklassadvokaten vars liv förändrades över en natt på grund av en rattfylla, och den sadistiske seriemördaren Chris Keller (Cristopher Meloni), ett sexuellt rovdjur med djävulsk karisma, blev den populäraste följetongen i seriens historia. Samma fans som fortfarande klipper ihop musikvideor på Youtube där Beecher och Keller återförenas till tonerna av Whitney Houston låter ibland uppropslistor rotera på nätet i hopp om att serien ska återupplivas.

Men Fontana har gått vidare för länge sedan. Hans ärende, att placera Dantes Inferno i ett amerikanskt nittiotalsfängelse, skrota versmåttet och utöka antalet helveteskretsar till hundra, är avklarat. Hans arv är den hårdaste fängelseserien i televisionens historia. Dessutom finns det antagligen inga fler våldsamma dödsorsaker kvar att redovisa.