Riket 1994-2022

Rikshospitalet i Köpenhamn utgör symbolen för den vetenskapliga tron samt platsen för detta märkliga skådespel. Innanför dess väggar härskar den svenske överläkaren Stig Helmer, spelad av den eminente Ernst Hugo Järegård. Här finns även hans kollegor: avdelningsföreståndaren för den neurokirurgiska avdelningen Einar Moesgaard, den egensinnige patologen Bondo och underläkaren Krøgshøj samt en grupp förvirrade läkarstudenter. Stig är allt annat än nöjd med att befinna sig i Danmarks huvudstad. Han är egoistisk på gränsen till narcissistisk och avslutar varje avsnitt med att blicka ut över Barsebäck och förbanna sig över danskarna, ”Här: Danmark, utskitet av kalk och vatten. Och där: Sverige, hugget i granit. Danskjävlar!” Flertalet av Stigs absurda repliker ter sig inte lika roliga utan kontext, men vore det inte för honom skulle det inte vara Riket. 

Serien gör allt det kan för att ifrågasätta vår övertro på läkarvetenskapen samt göra sig lustig över den. De högt ansedda läkarna på sjukhuset är medlemmar i logen ”Rigets sønner”. De samlas i en lokal på källarplan i sjukhuset. Ett ovanligt oglamoröst tillhåll för något så upphöjt som läkareliten. De har ritualiserade möten men förkastar samtidigt det ockulta och får smisk på fingrarna om de dricker kamomillte. Stig undrar krasst var lösnäsorna är när han får veta att en patient ska sövas med hypnos istället för narkos. Denna krock mellan två starka trossystem är grunden för berättelsen i serien och det är här Fru Drusse (Kirsten Rolfes) kommer in som representant för den övernaturliga sidan. 

Fru Drusse är en hypokondrisk spiritist. Vid ett besök på sjukhuset får hon kontakt med en orolig ande. En ande som behöver hennes hjälpa för att kunna gå vidare. Även om Fru Drusse gör en underhållande insats så är det hennes historia jag tycker är svagast. För att befinna sig i skräckgenren är den inte tillräckligt obehaglig och den klassiska spökhistorien ter sig för självklar i förhållande till den annars totalt knäppa och kaotiska storyn. Hennes sökande efter det okända är på sin höjd gulligt och påminner mig mest om när jag lekte ”Anden i Glaset” som tonåring. Vilket är lite småmysigt, men inte så mycket mer.

Däremot har Lars Von Trier verkligen lyckats med att demonstrera människans dubbelmoral och visa på hur exkluderande trossystem kan tvingas sträcka sig över gränserna för att finna lösningar i nödsituationer. Det är dock ingen serie för alla. Fotot är kornigt och sepiafärgat,  brun-beigt likt alla kommunala institutioner, och det är snabba ryckiga klipp som gäller. Steget till Dogme 95 är inte långt. Säsong två är ojämnare än ettan. En del av skämten närmar sig buskis och skräckpartierna är överdrivna på gränsen till töntiga. Gillar man verkligen skräck så finns det andra serier som är bättre t.ex. ”Penny Dreadful”. Fast man får inte glömma att fram tills 1994 så hade det knappt gjorts några nordiska fantastikserier.

Tyvärr gick Ernst Hugo Järegård och Kirsten Rolfes bort innan en tredje säsong hann spelas in. Därför har serien inget riktigt slut, men i detta fall spelar det ingen större roll. Vissa berättelser, som denna, handlar mer om vägen än målet. Man måste inte se den för att det är ett stycke TV-historia, men om du längtat efter en förvriden skräckvariant av ”Cityakuten” så har du hamnat rätt. Förvänta dig att bli överraskad och äcklad. För man vet aldrig vad som väntar när portarna till Riket öppnar sig.