I år är det fjärde gången jag besöker Sundance Film Festival. Debuten skedde 2007, då jag i ren extas över att äntligen få beträda mytomspunna Main Street, nästan krockade med Puff Daddy - som han hette då - där han halkade ner för den lilla, tillfälligt kändistäta huvudgatan i Park City. Detta strax innan jag såg två av Baldwin-bröderna gallskrika till varandra från olika sidor av gatan, kanonfulla på gratissprit.
Att svira omkring i den pittoreska skidorten bland hippt vinterklädda filmikoner, var förstås en nyhetens behag. Men en sak har varit den samma varje år; svårigheten att navigera sig fram bland överflödet av ny film. Det är alltid samma märkliga blandning av glädje och stress. Det första, över vetskapen om att man är på den plats där de filmer premiärvisas som under de kommande ett till två åren kommer att vara de viktigaste inom (främst) amerikansk independentfilm. Det andra, över ovissheten om vilka de här filmerna faktiskt är. För även om man som undertecknad har välsignats med ett presspass, måste man vara blixtsnabb i sitt avsökande av "the buzz", för att hinna få en plats på den enda pressvisningen av filmen i fråga - eller, om man har tur, en öppen visning.
Fast att befinna sig i detta tillstånd av hetsigt upptäckande är självklart mest en fröjd, och några dagar in i festivalen har jag hittills alltid kunnat ta en lättnadens suck över att jag har lyckats se årets "Beasts of the Southern Wild", eller i alla fall flera filmer någonstans där i närheten.
Från festivalöppningen i torsdags fram till igår, har ett gäng regelrätta Sundance-fullträffar korats, först och främst Damien Chazelles jazztrummisdrama "Whiplash", som utspelar sig på en av Manhattans förnämsta musikskolor. Som något av en jazzmusikens Rocky, slår sig Miles Teller fram frenetiskt och djupt drabbande, drillad av J.K. Simmons - som här lyfter fram sin mest osympatiska, nästintill Vern-Schillinger-från-Oz-liknande hårdhet. "Whiplash" såldes snabbt till Sony Pictures Classics.
En annan omsusad premiär är Sundance-darlingen Zach Braffs andra långfilm "Wish I Was Here", som i tonfall och världsbild inte ligger långt från debuten "Garden State" från 2004 - men med aningen vuxnare problem för Braffs alter-ego, som här är en arbetslös slackerskådespelare med fru och barn. Filmen - som till stor del finansierats av Braffs fans via Kickstarter - visar fortfarande att Scrubs-alumnen är relevant, på sitt karaktäristiskt dumsnällmysiga sätt.
En annan film i mysighetsklassen - dock med ett betydligt mer gripande skådespel, och avsevärt mer angelägen historia - är pärlan "Laggies" av Seattles egen indiefilmdrottning Lynn Shelton. Liksom i tidigare filmer som "Your Sister's Sister" och "Touchy Feely", bygger Shelton en allmänmänsklig väv av vardagshändelser som förändrar livsriktningar, här genom den krisande 28-åriga Megan - briljant spelad av Keira Knightley - som tar en veckas time-out med Chloe Grace Moretz vankelmodiga tonåring.
Mumblecore-veteranen Joe Swanbergs senaste dramedy "Happy Christmas" sällar sig inte till de filmer vars hajp var svår att lista ut på förhand, allra främst för att "Girls"-skaparen Lena Dunham spelar en av huvudrollerna. Filmen kretsar runt collegestudenten Jenny (Anna Kendrick), som just har gjort slut med sin pojkvän och därför flyttar in med sin bror och dennes fru, precis innan jul. Det är en bitterljuvt angenäm historia, där det naturligtvis röks friskt med gräs.
Det allmänt vedertaget mest gripande bidraget på årets festival är Richard Linklaters "Boyhood", som visar att Sundance fortfarande kläcker filmer som i sann mening förnyar filmmediet. "Boyhood" tog tolv år att göra, med en inspelningsperiod om året för huvudrollsinnehavaren Ellar Salmon (som var sex år när projektet började), Linklaters egen dotter som spelar Salmons syster, och föräldrarna - spelade av Ethan Hawke och Patricia Arquette. Frågan är om det finns något annat verk i filmhistorien som har ramat in vägen från barndom till ungt vuxenliv på ett så träffande sätt. Förmodligen inte. Skådespelaren växer upp samtidigt som karaktären, och man kan inte låta bli att känna sig gråtmild.
Slutligen, i detta uppradande av de viktigaste filmerna från första dagarna av Sundance 2014, måste Kristen Wiigs och Bill Haders återförening i "Skeleton Twins" nämnas. Det är ett häpnadsväckande allvar som de två före detta "Saturday Night Live"-komikerna lyckas uppbåda, i rollerna som självmordsbenägna tvillingar. Humorn finns där, men som raffinerat subtilt komplement.
Det finns många fler filmer att nämna så här i första festivalrapporten, men några av dem sparar jag till del två - där jag även kommer att gå igenom de svenska bidragen. Bland annat fantastiska arkivmaterialsdokumentären "Concerning Violence" - av "Black Power Mixtape"-regissören Göran Hugo Olsson (som jag intervjuade i dag) - om Afrikas avkolonialisering, med Lauryn Hill som berättare. Men nu brasa och sömn, innan köandet i kylan tar vid igen.
