Just nu är de hemma för att promota "Underworld Awakening", åtta veckor efter USA-premiären. Där gick den rakt in på biotoppens förstaplats. De blir dock förvånade om den når samma framgång på hemmaplan.
Mårlind: Det häftiga med "Underworld" är att det är ett popkulturellt fenomen i hela världen. När man söker på Twitter så skrivs det om filmerna i Michigan, Nigeria, Portugal... allt utom Sverige. Här är den genrefansen som gillar det, men that's it. Det är väl därför den släpps här så sent. Svenskar tycker inte att det är så viktigt med fantasi.
"Underworld Awakening" blev den mest framgångsrika premiären för en Underworld-film, vad säger ni om det?
Mårlind: Det här med att göra nummer fyra, hela ens kropp skriker nej till det. Men på grund av att vi fick chansen att starta om allting och göra det lite annorlunda, så var det faktiskt okej. Då är det rätt ovanligt att fyran går bättre än ettan eller tvåan.
Stein: Det blev vrålsuccé där, de blev jävligt nöjda. Det är kul för oss att göra nånting kommersiellt.
Det känns som att ni kommer att få göra fler filmer i Hollywood. Men vill ni det?
Mårlind: Om vi vill göra en film till i USA? Det vill vi absolut. Men vi vill ju göra nånting bra. Problemet med Hollywood är... När du har gjort en sån här film, så ser folk att det är det här man kan. Vi har verkligen tjatat på våra agenter att vi inte vill ha det här materialet. Nu har vi gjort en stor actionfilm med vampyrer, vi behöver inte göra en till. Man vill inte hamna i ett fack, men vi är redan i ett fack.
Vad vill ni göra, om ni vill välja fritt?
Mårlind: Det vi helst vill göra är våra egna grejer. Vi har tre manus som vi höll på med innan "Underworld", vi vill helst göra nånting personligt som ligger nära oss. Folk frågar oss: "Varför gör ni alltid science fiction, eller övernaturligt?" Därför att det är film! De här genrefilmerna är oftast de som är mest filmiska. Ser man på polisfilmer eller romantiska komedier, handlar det oftast om att filma av skådespelare som pratar. Ibland åker man snabbt med kameran, men that's it. Att använda alla filmska verktyg är ofta genrefilmer så mycket bättre på. Det är därför vi ofta faller dit, det är roligare. De privata, egna manusen vi har är en kombination. "Pans labyrint"-aktiga. Jag tror att vi skulle vilja göra en "Pans labyrint"...
Stein: ...in space!
Mårlind: Vi har ett manus som är likt det, en väldigt sensuell och fantasifull historia som går mellan världar. Det vore drömmen att få göra. En annan grej vi gärna skulle vilja göra, är en sci-fi-film som vi håller på med. Den är gigantisk, vi pitchar på den. Men när man pitchar på de nivåerna kan man inte bara säga att man gillar "Star Wars", då måste man ta fram konceptskissar.
Stein: Det är det vi håller på med nu. Det är faktiskt Guillermo del Toros bolag som tagit fram skisserna. Han är delägare. Det är ett bolag som gör sånt här, de hjälper till med koncept. Han och Navarro, fotografen, är delägare. De vill att vi ska göra långfilm genom dem, att de får göra post-effekterna.
Från att prata kommande projekt glider samtalet över till Måns och Björns inspirationskällor och favoritfilmer. Det visar sig, inte helt oväntat, att de har många kära filmminnen från barndomen.
Mårlind: Jag tror att man är som mest mottaglig mellan 15 och 25. Man ska vara jäkligt försiktig med vad man ser då, då formas man som mest av de filmerna. Man blir förälskad i de filmerna. Man kan se bättre filmer efter det, men de kommer aldrig att ligga så nära hjärtat. När jag var 14-15 gick jag på Cinemateket för att utbilda mig själv. Det var då jag såg "Tredje mannen", och varje gång jag ser "Tredje mannen", åh, jag älskar det! "Who's afraid of Virginia Woolf", samma sak. Dem är jag förälskad i, de filmerna, för de drabbade mig när jag var ung. Det var som ingenting annat jag hade sett. Tänk om jag hade sett "Matrix" när jag var sjutton. Den hade förändrat mig på ett helt annat sätt än vad den gjorde när jag såg den när jag var 30.
Stein: Det var just det här häftiga från att ha gjort egna skräckfilmer hemma till att gå på Cinemateket och liknande. Alla filmer som man inte ens hade talas om innan. Och man inser, fan vad film kan vara brett! Det kan vara så himla mycket.
Mårlind: Jag kom på att en av mina favoritfilmer, har inte jag sett! Jag tror att en av mina absoluta favoritfimer är "San Lorenzo-natten", av bröderna Taviani. Jag måste se den för jag tror den är så jävla bra. Det blir aldrig av att jag ser den, glömmer alltid bort det. Men jag tror att jag kommer älska den jättemycket.
Stein: Många av mina favoritfilmer kommer från amerikanska 70-talet. När studiosystemet dog och Coppola, Scorsese och alla de stora kunde göra personliga filmer. Det är kommersiella, stora filmer skapade för en bred publik, men ändå personliga och inte formade av undersökningar. När de tog över efter Franska vågen och försökte göra en egen variant på det.
Var det helt enkelt bättre förr?
Mårlind: Vår scripta sa det i Los Angeles: "Jag tror att vi lever i de absolut sämsta filmtiderna i världen just nu. Hantverket har aldrig varit så bra, men innehållet har aldrig varit så lågt". Det ligger mycket i det: marknadsundersökningar, allting testas... Och det är klart, när allting ska stöpas och testas så faller nånting bort. Det är klart att man når den breda massan men vad den breda massan altid vill ha är inte alltid det bästa.
Måns Mårlind menar att det är få som vågar ta steget och satsa på film som sticker ut, i en tid när allt styrs av pengar.
Mårlind: De bästa filmerna, de är inte gjorda än. De bästa filmerna ligger hemma i vår byrålåda, hemma i Tarantinos byrålåda... För att de är för "out there" eller för konstiga. Ibland är det några som släpps igenom, och de blir skitbra, för att några vågar. Allt blir så strömlinjeformat annat. Ju bredare du ska ut med filmen, desto dummare historia måste du berätta. Då ska folk i Thailand, i Ryssland och Nigeria, alla gillar den. Boy meets girl, bad guy, happy ending. Då är du hemma, då har du hela världen som publik. Så fort du börjar komplicera den historien, blir det smalare.
För att återgå till filmer ni vill göra, kan ni tänka er att jobba något mer i Sverige?
Mårlind: Jag håller just nu på med ett manus, en adaptation av boken "Samlade svenska kulter" av Anders Fager. Det är en sjukt bra novellsamling! Det är så spännande och nytt så det är inte klokt. Den ska du läsa. Stenhård. Han har tagit Lovecraft-mytologin och förlagt den i Borås, Stockholms skärgård… Det är jättehäftigt. Jag har alltid drömt om att göra en Lovecraft-grej men alltid fallit på att det känns lite mossigt. Men jag är fascinerad av det och älskar det.
Stein: Det är så jäkla kul att förlägga det i Sverige, det blir så koko då med fantasy i Borås.
Så när ska ni bestämma er vad ni gör härnäst?
Stein: Det är inte så lätt, det är pengar som styr. Men vi vill hellre filma än inte filma. Clintan fick slåss i fem år för att göra "Unforgiven", och det är ändå Clintan!
Mårlind: Den värsta perioden är nu, när vi har en massa projekt i luften och inte vet vilken av filmerna som blir av. Vi är inte veliga, det är andra som är det. Vi har vår simpla devis med att vi bara vill göa grejer som vi står för. Vi har ett par projekt i Sverige som är på gång, sen har vi grejer i USA. Och grejer i Afrika också. Skulle vara roligt som sagt att göra något mer personligt än "Underworld". Med 70 miljoner dollar går man inte direkt dit för att förverkliga sig själv.
Och nu har vi knappt hunnit prata om "Underworld Awakening" eller Kate Beckinsale...
Mårlind: Kate är en fantastiskt rolig tjej. Väldigt skojig, man garvar som tusan. Vi hade en provfilmning för att testa kamera, kläder, lookar hit och dit. Jag kommer ihåg första gången vi filmade henne, kom hon fram till mig och sa, på ren svenska: "Jag kan ha bajsat på mig i mina latexbyxor. Men det syns inte". Då har hon frågat Björn vad det heter på svenska. Jag började asgarva! "Vad är det hon säger...?!"
"Underworld Awakening" har svensk biopremiär den 16 mars.
