Den animerade ”Skönheten och Odjuret” från 1991 är naturligtvis den viktigaste förlagan när Disney nu släpper sin nya version. Men inte den enda. Även andra filmer har influerat regissören Bill Condon, inte minst Jean Cocteaus filmatisering ”Flickan och Odjuret” från 1946.
- Jag älskar Cocteaus film. Man ser många referenser, från Odjurets smyckade kostym till hur hans karaktär porträtteras som en tragisk hjälte. Det finns designelement i den berömda scenen när Maurice går igenom slottet i början, handen som vidrör saker, den där lampan som sedan blir levande… Jag blev inspirerad av saker här och var, av skönheten och magin som den filmen hade.
Det fanns också element i originalberättelsen, som inte var med i den animerade, som du tog med.
- Ja. I 1740-versionen, den allra första versionen innan den blev adapterad av Madame de Beaumont, där fanns en bakgrundshistoria till Odjuret som senare hade klippts bort. Vi gav honom också lite bakgrund, men en annan historia.
Och du inspirerades av en hel del musikaler, vilka då?
- Så många! Det finns en uppenbar, stor blinkning åt ”The Sound of Music”, och i numret ”Be Our Guest” kan man känna igen ungefär ett dussin musikaler. Jag återvände också till väldigt gamla musikaler. Det finns en film som heter ”Love Me Tonight” där Maurice Chevalier spelade i år 1933. Den inleds med ett långt nummer där Paris kommer till liv. Det är svårt att tro att det inte inspirerade inledningen i den animerade ”Skönheten och Odjuret”, det är väldigt likt. Jag såg många gamla filmer för att få idéer.
Vilka andra ändringar var viktiga för dig att göra i själva handlingen?
- Det viktiga var relationen mellan Skönheten och Odjuret. Filmen står och faller med den, om man tror på relationen eller inte. Vi var tvungna att få veta mer om dem. Hur kom de dit de är? Vad är det specifikt med dem som gör dem rätt för varandra? Där kom den uppenbara stora ändringen från början. Det här Odjuret är inte analfabet. Han kan läsa. När man har Dan Stevens, som är elegant och humoristisk, så vill man dra nytta av det, och göra honom till någon som kan nå upp till hennes nivå. Hon älskar böcker, men han har läst fler böcker. I den animerade filmen händer det ganska fort, när de faller för varandra. Vi ville utforska det mer steg för steg.
Hur var Emma Watsons inflytande på att göra rollen mer feministisk?
- För mig var Belle en slags banbrytande rollfigur i Disneys värld år 1991. Hon gillade böcker mer än pojkar, och brydde sig inte om att vara prinsessa. Men nu, 25 år senare, hur kan man vara lika representativ för dagens kvinnor? Emma lever det livet. Hon är en ung feminist, och hon blev en otrolig partner. Vi kom med idén som tvättmaskinen. Hon utvecklade det vidare. År 1991 gillade Belle böcker. År 2017 gillar hon inte bara böcker, utan hon vill också dela med sig av den kunskapen med alla. Hon är aktivist och vill lära andra små flickor att läsa.
Ja, varifrån kom idén med tvättåsnan? Det minns jag inte från originalet.
- Det kom från rekvisita-avdelningen. Vi letade efter ett sätt för Belle att avlasta kvinnorna i byn. Åsnan verkade vettigast. Självklart fungerar det inte i verkligheten, det kan jag inte tänka mig! (skratt)
Karaktären Gaston har också blivit viktigare.
- Ja, särskilt Gaston och LeFou var de som behövde anpassas mest i översättningen från den animerade filmen. Det där funkar inte i verkliga livet, även om det är roligt. Karaktären har ju alltid varit ett tacksamt skämt. Den manlige narcissisten. Jag gillade tanken på att presentera honom med en militäristisk sida. Som sportkillar vi kan möta på, var han på topp som 17-åring, och har dalat sen dess. Hans ego blir allt mer skört och folk måste påminna honom om hur storslagen han är, för att han ska må bra.
- Relationen med LeFou är lite mer komplicerad. Jag gillade att leka med rollerna som män spelar med varann. De är bästa vänner, men som Josh och jag brukar säga: Varannan dag vaknar LeFou upp, och istället för att vilja vara Gaston, vill han vara med Gaston. Och på något sätt har nog Gaston ingenting emot det, så länge det inte blir för uppenbart.
Det sköna samspelet mellan Josh Gad och Luke Evans, fanns det alltid där?
- Jag vet, det är galet. De fick fram det bästa ur varandra från dag ett.
Vad gör dig mer nervös, att adaptera en film som ”Skönheten och Odjuret” eller en bestseller som ”Twilight”?
- Herregud. Det är ganska likt. Ett dubbeleggat svärd. Det fina är att man vet att folk är nyfikna och längtar efter filmen. Det gör det spännande. Men någonstans måste man lägga bort tankar som ”Ånej, den här karaktären kommer inte ha rätt hårfärg”…
- Jag tog mig an filmen som ett fan. Men vi var tvungna att göra vissa ändringar. Ta Belles klänning, till exempel. Vi ville att den här filmen specifikt skulle utspela sig på 1740-talet. Det styrde all design. Men klänningen från den animerade filmen har ingenting med den perioden att göra. Så vi visste att den skulle bli annorlunda. När klänningen först visades upp, fanns det folk som störde sig på den. Men man måste ju göra sin egna film.
Du jobbar gärna med ikoniska karaktärer, som Frankenstein, Sherlock Holmes, Julian Assange och nu detta. Är det medvetet?
- Ja, det stämmer för Kinsey också. De kan vara verkliga personer, som på något sätt är större än livet. Jag vet inte anledningen till det. Men jag tror att publiken kräver en viss grad av igenkänning när de kliver in på biografen, för att få den rätta upplevelsen. Det är synd, när man ser en film som ”Moonlight” som är helt och hållet originell och helt underbar. Men jag gillar att leka med folks förväntningar, och skruva till det lite. Det känns som att man redan har ett kontrakt med publiken angående vad man gör.
Som en genväg?
- Exakt så. ”Mr. Holmes” är ett bra exempel på det. Det var egentligen inte en film om Sherlock Holmes, det var en film om livets sista ögonblick, och om att åldras. Men jag tror att många fler kan relatera till det, för att det handlar just om honom.
Var det viktigt för dig att Alan Menken skulle göra musiken, för att få till kopplingen med den animerade filmen från 1991?
- Ja, det blev tydligt för oss när vi utvecklade historien att vi behövde ny musik. För mig är det absolut ingen fråga om att Alan måste göra den. Det finns i hans dna. Det hade varit så fel, och det hade inte funkat, musik av någon annan skulle sticka ut.
Många älskar originalfilmen. Men en scen som inte riktigt funkar är när Odjuret förvandlas till människa. Det finns ingen som föredrar prinsen. Alla vill ha honom tillbaka som Odjuret, för att det är honom man blivit fäst vid, eller hur? Du valde att visa Dans ansikte från början. Var det för att slutet skulle bli starkare?
- Det var det jag hoppades på. Det var någon som sa för många år sen, kanske Garbo, när hon hade sett Cocteaus version: ”Ge mig tillbaks mitt odjur.” Det stämmer med varje produktion. Det var det jag försökte arbeta med - inte helt och hållet, han har en ansiktsmålning som förvandlas till Odjurets ansikte - men ja, den känslan av att det är honom man får tillbaka.
- Så fick vi också tillbaks repliken som hade blivit bortklippt från 1991-filmen: ”Vad skulle du säga om att låta skägget växa ut?” Man måsta ta i akt att Odjuret alltid kommer vara sexigare. Även om det är Dan Stevens som är skådisen!
"Skönheten och Odjuret" har biopremiär på fredag.
