Hyllningarna haglar över Glenn Close för hennes insats i titelrollen till Björn Runges "The Wife", ett högaktuellt äktenskapsdrama i Svenska akademiens och nobelmiddagens kulisser. Close spelar Joan Castleman, fru till en av USAs mest framgångsrika romanförfattare. Resan till Stockholm, där maken ska ta emot Nobelpriset i litteratur, får henne att ifrågasätta sina livsval. MovieZine träffade filmens regissör Björn Runge efter den svenska galapremiären för att prata om framgångar, motgångar och hur det funkar att vara gift med sin klippare.
Du har sagt att "The Wife" räddade ditt liv, stämmer det och på vilket sätt då?
- I början av förberedelserna för den här filmen, för fyra år sen så fick jag en cancerdiagnos. Skype-samtalen med författaren till boken "The Wife" (Jane Anderson, reds anm.) blev en öppning mot en annan värld, bortom diagnosen, vilket gav mig mycket energi. Jag hade tidigare bestämt mig för att sluta med film, efter att ingen direkt var intresserad av att jag skulle göra film här i Sverige. Men så plötsligt hörde de av sig från USA istället.
- Men så, under sommaren 2016 så brakade hela finansieringen ihop samtidigt som min diagnos blivit ännu värre och jag fick ett brev från manusförfattaren i USA som tackade för ett gott samarbete men beklagade att filmen nu inte skulle bli av. Jag svarade: “It’s not over yet.” Vid det laget hade filmen och mitt eget hälsotillstånd blivit synkroniserat.
- Mot slutet av sommaren, efter ett antal olika behandlingar så var tumörerna plötsligt borta. Samtidigt ringde de från ett bolag i London (Silver reel) och frågade om jag kunde filma i Glasgow och jag blev sen friskförklarad i samma veva som vi skrev på kontrakten för filmen. Allt hängde ihop. Hela inspelningen blev sen en sorts “healing-process” - tveklöst det mest givande jag gjort i hela mitt yrkesliv! Därför vågar jag ändå påstå att den här filmen räddade mitt liv.
Du har varit kritisk mot den svensk filmindustrin, haft knepiga relationer med producenter och tidigare bestämt dig för att sluta helt med film. Vad är det som inte fungerar, som du ser det?
- Jag tycker att det finns ett antal producenter som inte håller måttet, som inte klarar av sin uppgift när det kommer till kritan. Jag är väldigt lojal när jag går in i en arbetssituation men när jag märker att allt börjar krokna och man konstant arbetar i motvind, då blir jag kritisk.
- Just nu är jag dock mest bara glad att det har öppnats en dörr västerut för mig. För utifrån det perspektivet som jag har nu så undrar jag om det över huvud taget ens finns pengar för att göra film i Sverige idag.
- När man filmar i Sverige så pratas det alltid om utgifter. Ber man om något så får bara höra att det kostar pengar. Varje kreativ tanke behöver försvaras i motvind. I England ser man på kostnaderna som investeringar. Så för mig var det en sån lättnad att få arbeta i ett system där man pratar om investeringar och inte utgifter för att kunna göra filmen ännu bättre.
Glenn Close och Jonathan Pryce som spelar huvudrollerna har precis som du en gedigen teaterbakgrund, hur påverkade det ert arbete?
- Framför allt i de längre scenerna så påverkade det. Där filmade vi scenerna i sin helhet. Det är ganska vanligt annars att man hackar upp scenerna. Men jag gillar när man kan hitta hela scenen i ett flöde. Vi filmade även i ett Concorde-flygplan och det är inte så lätt eftersom att de är så oerhört trånga! Vi valde att göra de scenerna som en enda lång tagning och skådespelarna älskar ju att få breda ut vingarna och själva hitta rytmen i långa scener.
Glenn Close har hyllats för sin rollprestation och det talas om en Oscarsnominering. Vad tror du det är i ditt sätt att arbeta med skådespelarna som lyfter fram den här sortens prestationer?
- Både Jonathan och Glenn uppfattade att kameran alltid var på rätt ställe. När de hade sina viktigaste moments så kände de att kameran var där den borde och då skapas ett förtroende som gör att man vågar öppna upp. Vi hade även en väldigt skugglös ljussättning. När jag först träffade Glenn privat så slogs jag av att hon hade ett helt annat ansikte än det som jag hade sett på film. Man har ljussatt henne för hårt i många år. Nu plötsligt kunde jag säga till henne “jag ser allt!”. Och det gör man. Då kunde hennes karaktär få känna så mycket som möjligt, men samtidigt visa så lite som möjligt. Som publik får man se en helt ny sida hos henne.
Din egen fru, Lena Runge har fått mycket beröm för sin insats som klippare. Hur fungerar det egentligen att vara både ett gift par och en professionell duo? Kan ni lämna filmen när ni går ut från klipprummet?
- I slutklippningsfasen sitter vi båda tillsammans i klipprummet dygnet runt. Då är vi på en resa ihop och måste göra filmen så bra som det bara går. Vi går ut och äter på restaurang, sen går vi tillbaka och klipper vidare. Det funkar jättebra. Lena är också parterapeut så hon har en förmåga att se psykologiska rörelser tidigt. Det är mycket psykologi i klippning. Om osäkerheten växer kan det tas helt felaktiga beslut. Engelsmännen också kan vara rätt så tuffa i sin kritik, men där var det bra att jag hade Lena. Vi körde vår gerilla-verksamhet där vi satt och klippte i Göteborg. Ibland kan det ju bli hetsigt inne i klipprummet, men hon är inte rädd för det. Båda två kan bita ifrån, hon kan ibland skälla ut mig för missar som gjorts. Sen tar vi en kaffe och klipper vidare.
Det är svårt att se “The Wife” utan att tänka på på #metoo eller skandalerna kring Svenska Akademien. Det finns ju något spännande med skamliga hemligheter bakom de mest eleganta dörrarna. Vad tänker du själv kring den fonden för det här familjedramat?
- Det är en märklig tajmning! Jag tycker att det är jättebra att äktenskapsdramat försiggår på den här Nobelpris-världsscenen. Det är en väldigt rituell värld och en väldigt manlig värld. Historien som vi berättar har skett i alla tider, men nu börjar det bli mer synliggjort. Filmen handlar just om en person som i början är osynlig, även för sig själv, men som synliggör sig själv under filmens gång. Det finns ett feministiskt perspektiv som jag tycker mycket om där. Att filmen sen hamnar rätt in i tider av metoo och en akademi i kris är bara spännande. Där finns beröringspunkter.
"The Wife" har svensk biopremiär på fredag.
