"Grease" är musikalfilmen som kostade 6 miljoner dollar att producera - och 40 år senare har spelat in 400 miljoner dollar och tagit en given plats bland de mest självklara klassikerfilmerna i vår filmhistoria.
John Travolta var stjärnornas stjärna och tillsammans med sångerskan Olivia Newton-John (som Travolta själv var ett stort fan av) lyckades paret få till en kemi, mellan karaktärerna Danny och Sandy, som har varit svårslagen ända sedan dess.
Under helgen fyller filmen 40 år - och MovieZine har därför pratat med Dinah Manoff, som spelade Pink Ladies-medlemmen Marty, om hur det egentligen var att spela in filmen för alla dessa år sedan. Vi passar också på att prata lite om fakumet att "Den onda dockan" firar 30 år - en film i vilken hon blev Chuckys allra första mordoffer.
Dinah Manoff som Marty och Stockard Channing som Rizzo i "Grease".
Om vi spolar tillbaka tiden drygt 40 år, när ni fortfarande höll på att spela in "Grease", fanns det något redan då som gjorde att det gick att ana vilket enormt kulturellt fenomen filmen skulle bli?
- Haha, nej! Det fanns inget alls som tydde på det då. Faktum är att när filmen väl släpptes så var den långt ifrån en succé, med ganska ljumma recensioner. Några gillade den, andra inte, det var väldigt blandat där i början. Populäriteten växte snarare med tiden - lite mer för varje år som gick.
Vilka är dina finaste minnen från inspelningarna?
- Min favoritscen som vi spelade in var "Look at Me, I'm Sandra Dee", pyjamaspartyscenen alltså. Det var så roligt att bara få hänga med de andra skådespelerskorna, nästan helt utan någon koreografi! Scenen lät oss liksom bara vara löjliga på ett naturligt sätt, som gjorde att det som syns i filmen var hur vi dummade oss och höll på - och bara hade det genuint roligt tillsammans.
Vad härligt! Det enda speciella med den scenen var väl att ni alla hade peruker på er - till skillnad från den där futuristiska dansscenen i trapporna.
- Ja, minst sagt! Att gå upp och ned för de där trapporna med högklackade skor, i "Beauty School Drop Out", var oerhört påfrestande och stressande... särskilt i jämförelse med "Sandra Dee".
Hur var det, på den här tiden [före "Saturday Night Fever], att arbeta med John Travolta?
- John var faktiskt redan då en superstjärna för sin roll i tv-serien "Welcome Back, Kotter"! Jag menar, flickor radade upp sig utanför studion bara för att få en glimt av honom. Han hade precis spelat in "Saturday Night Fever", men den hade inte hunnit släppas ännu, så han höll verkligen på att slå igenom ordentligt - medan vi spelade in "Grease".
- Och jag måste erkänna. Jag var bara 21 år när vi spelade in filmen, John måste nog ha varit några år äldre... och när jag säger att han var het, då menar jag verkligen det. Han var så snygg, karismatisk och attraktiv att väggarna liksom vibrerade var han än gick. Det var nästan svårt att prata när man var i närheten av honom. Under de 40 åren sedan dess har jag aldrig varit nära någon som varit en så tydlig superstjärna, som John var under den inspelningen.
- John bjöd också in oss alla från inspelningen, till en förhandsvisning av "Saturday Night Fever" som fortfarande inte hade släppts. Vi tappade hakan allihop när vi förstod vilken enorm succé den filmen skulle bli, och hur enormt begåvad John faktiskt var. Herregud. Han kunde sjunga, dansa och agera bäst av alla just där och då. Jag är fortfarande säker på att det är tack vare hans karisma, och framgångarna med "Saturday Night Fever", som är den största anledningen till att vi fortfarande pratar om "Grease" idag.
Om "Grease" skulle ha gjorts idag, tror du att den hade blivit lika framgångsrik då?
- Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag tror att den kom ut i precis rätt tid, när världen ville se just den typen av filmer. Den värld vi i lever nu är lite för annorlunda, mer avtrubbad. Att vi fortsätter att titta på "Grease" än idag tror jag mer har att göra med nostalgi och att filmen har blivit något av en klassiker, mycket tack vare John.
Michael Tucci som Sonny och Dinah Manoff som Marty i "Grease".
Jag tror du kan ha rätt. Jag såg faktiskt om filmen själv för bara några dagar sedan, inför vår intervju. Men den här gången med den senaste tidens "MeToo" och "Times Up"-glasögon på mig. Jag tror det är första gången jag egentligen reflekterat över det hemska din karaktär håller på att utsattas för, som filmen bara nämner i förbigående.
- Vilken del av filmen tänker du särskilt på då?
Framförallt efter danstävlingen när hon berättar att domaren i tävlingen hade försökt lägga något i hennes drink...
- Ja, absolut. Det är konstigt hur min karaktär, som fortfarande är under 18 år i filmen, stöts på av fullvuxna män - och speciellt av den där domaren. Men samtidigt är det nästan lite roligt att ingen har reagerat på detta under alla dessa år, förrän nu. Jag ställde upp på en annan intervju för en vecka sedan, i vilken en liknande fråga togs upp. Inte specifikt om drogförsöket med drinken, men faktumet att med dagens sätt att se på filmen så går det att läsa in en hel del saker som aldrig ens diskuterats tidigare.
Har du några tankar kring betydelsen av de olika rörelser som har fått fäste under det senaste året?
- Inte i förhållande till "Grease". Det är en film som spelades in i slutet av 70-talet och utspelar sig under 50-talet. Det går inte riktigt att ställa den till svars för vad som händer nu - 40 år senare.
- Men på det stora hela känner jag givetvis, som alla andra kvinnor, att det är på tiden att den här typen av beteenden kommer upp till ytan. Att ett helt oacceptabelt, och många gånger till och med brottsligt, sätt att behandla kvinnor i arbetslivet [och privat] får ett slut. Men. Jag tycker också att det är väldigt viktigt att skilja på någon som enligt mig är ett "äckel" och någon som gör något brottsligt - det är den som bryter mot lagen som ska åtalas.
Catherine Hicks och Alex Vincent i "Den onda dockan".
Det håller jag verkligen med om! Om vi går vidare till något helt annat. Inte nog med att du firar 40 år med "Grease", du firar också 30 år med "Den onda dockan" [originaltitel; "Child's Play"] i år. En film som har fått mängder med uppföljare, om den hemska mördardockan Chucky - där du spelade hans allra första, av nu väldigt många, mordoffer.
- Haha, ja! Det stämmer! Det hände en så rolig grej på tal om det igår. En gång i veckan har jag nämligen en teaterklass i ett kvinnofängelse, och igår fick jag en helt ny grupp av intagna att presentera mig för. Jag brukar nämna några av de filmer jag har varit med i och när jag kom till "Den onda dockan" ställde sig en av de allra tuffaste och hårdaste kvinnorna där inne upp och utbrast; "Är det DU som är Aunt Maggie, herregud du var ju Chuckys första mordoffer!?".
- Helt på allvar så kommer jag knappt själv ihåg namnet på min karaktär i filmen, det var så länge sedan och jag var som sagt inte med så länge. Men för just den här kvinnan så var det helt självklart, det är uppenbarligen en film som har betytt något för henne under en lång tid. Förhoppningsvis kommer jag inte få några svårigheter med just den här teaterklassen, nu med henne på min sida! (skratt)
Filmseriens skapare, Don Mancini, håller på att arbeta med en tv-serie som ska bli en direkt uppföljare på den senaste filmen. Vore det inte mer än rätt att du fick en roll i den, kanske som någon släkting till din första karaktär, och blev den första karaktären att dödas i tv-serien som en blinkning till originalet?
- Jag älskar den idén! Jag har fortfarande kontakt med Mancini, så det ska jag nämna för honom - "snälla döda mig igen"! Det är en fantastisk idé.
Chucky, den onda dockan i "Den onda dockan".
Om jag ser dig i det första avsnittet av Mancinis tv-serie nu så kommer jag alltså stolt kunna ta åt mig lite av äran! Jag kan tänka mig att kvinnan i din teaterklass i fängelset lär gilla den idéen också... men från en sak till en annan. Du är också dotter till den Oscarsvinnande skådespelerskan Lee Grant. Först av allt, jag vet att hon är en bit över 90 år nu, jag hoppas att allt är okej med henne?
- Ja, hon mår tack och lov fortfarande väldigt bra för sin ålder!
Fantastiskt att höra! Hur har det påverkat dig att ha en mamma som varit så framgångsrik inom samma bransch du själv valt att arbeta i?
- Det var faktiskt en väldigt stor utmaning för mig, särskilt i början som en ung skådespelerska. Jag jämförde mig väldigt mycket med henne och kände aldrig riktigt att jag kunde slappna av framför kameran där i början. Min mamma har varit en framgångsrik skådespelerska så länge jag kan minnas, jag såg henne aldrig innan framgångarna så att säga.
Lee Grant och Sidney Poitier i "I nattens hetta".
Hon blev väl dessutom Oscarsnominerad redan för sin allra första filmroll. En naturbegåvning från dag ett med andra ord.
- Haha, precis! Det går liksom inte att jämföra sig med det. Men det var nog inte förrän jag var en bit över 30 år, som jag verkligen hittade mitt självförtroende som en arbetande skådespelerska och kände att jag kunde stå på mina egna ben.
Innan vi rundar av har jag en sista fråga. Om du inte får välja "Grease", vilken är den bästa musikalfilmen någonsin?
- Den var enkel, "West Side Story" - utan tvekan!
Den 16 juli släpps en remastrad version av "Grease" på DVD, Blu-ray och 4K UHD.
Vilka är dina finaste "Grease"-relaterade minnen? Kommentera gärna nedan!
