"Jag älskar underskattade karaktärer som Kya"

Bioaktuella dramat "Där kräftorna sjunger" handlar om Kya, en övergiven flicka som uppfostrat sig själv i träskmarkerna i North Carolina, USA. I rollen som den isolerade och utstötta "träskflickan" ser vi Daisy Edgar-Jones som många känner igen från tv-serien "Normala människor".

 

Vi fick en pratstund under hennes Stockholmsbesök inför biopremiären - för att snacka bästsäljande böcker, fridfulla platser och kräftskivor.

 

 

- Det hjälpte såklart att ha boken som referens. Jag kunde alltid falla tillbaka på den. Och det var tydligt i manus vem hon var och hur jag kunde spela henne. Kya i rättssalen är en mognare person, medan den yngre Kya har närmare till glädjen. Det var en kul utmaning att spela olika versioner av henne. Såklart var även dialekten en viktig del av det. Jag är ju från norra London, och det var viktigt att hon lät autentisk.

 

 

- Det är nog en av de där tidlösa berättelserna. Den handlar om en outsider, någon som är missförstådd och övervinner unika hinder. Det finns något i Kya som finns inom oss alla. Jag läste boken under pandemin och kunde verkligen känna igen mig i hennes isolation. Alla vi kände oss isolerade till och från. Jag fann också hennes uthållighet vara något mänskligt. Hon är en överlevare. Det uppskattade jag och jag undrar om detsamma gäller för andra.

 

 

- Där fanns mycket som jag kunde känna igen mig i. Jag älskar en bra kärlekshistoria så jag drogs till den episka romansen, men jag tyckte också att mordmysteriet bjöd på en riktig bladvändare. Och jag hade inte väntat mig twisten! Så jag var nyfiken på hur manuset skulle väva samman alla dessa olika aspekter. För det finns så mycket där: en kärleksberättelse men också en kärleksförklaring till naturen, en överlevnadshistoria och ett mordmysterium. Hur fångar man allt i en 90-minutersfilm?

 

 

 

- Jag äskar att befinna mig vid havet! Jag känner mig alltid så fridfull vid vatten. Nu är jag i Stockholm som ju är byggt på öar, och det känns underbart här.

 

 

- Det är det! Och det är så spännande. Jag kom in sent igår och jobbar nu hela dagen, men jag får lite ledigt imorgon. Då ska jag ge mig ut på upptäcktsfärd.

 

 

- Inte riktigt den här sommaren. Men jag har kunnat åka iväg på några musikfestivaler, vilket var riktigt kul. Jag lyckades komma iväg på Glastonbury och det var fantastiskt. Det känns fortfarande så overkligt att kunna uppleva livemusik igen. Det är nog det jag saknade mest under covid.

 

 

 

- Jag tyckte det var riktigt inspirerande med så många kvinnor i ledande roller bakom kameran. Jag vet inte om det var ett medvetet val, men de var de bästa för jobbet. Och det är spännande att se fler kvinnor ta för sig. Det är typiskt för Reese Witherspoon som producent. Hennes filmbolag Hello Sunshine står för att stötta kvinnor och berätta deras historier, men också ge dem makt bakom kameran. Snart hoppas jag att det inte längre är något uppseendeväckande utan helt normalt.

 

 

- Jag läser mycket, så det finns många böcker jag älskar. En av mina favoritböcker heter ”If Nobody Speaks of Remarkable Things”, men jag vet inte ens hur man skulle gå tillväga för att adaptera den? Det är en stor ensemble. Men den är enormt vacker, och den handlar om de där ögonblicken i livet som vi glömmer bort att notera som anmärkningsvärda. Jag skulle gärna se den bli film och få vara involverad på något vis.

 

 

- Det jag älskar med filmskapande är att det är ett stort samarbete. Prestationen man gör är bara en liten del av helheten. Som skådespelare är det häftigt att komma till en inspelning och se hur allas visioner av boken, eller av en specifik scen, gifter ihop sig till något eget. Att kunna se miljöerna som Kya lever i eller bära de kläder som kostymavdelningen har plockat fram åt henne var spännande. Allt man kan hoppas på är att lyckas fånga tonen eller andan i boken. Läsarna kan ha en annan bild av det, men man vill lämna dem med samma känsla som när de läste boken.

 

- Men man måste inte ha läst boken för att njuta av filmen. Det kan vara kul att inte känna till slutet på förhand. Jag tycker det är en trogen adaption, men de som inte har läst boken kommer också bli fängslade.

 

 

 

- Det var självklart viktigt att behandla det varsamt. Jag är glad att Olivia ledde oss genom det. Harris (Dickinson), som spelar Chase, är tack och lov en underbar person och vi kunde kommunicera inför de svåra scenerna. Men det är ett viktigt tema att ta upp.

 

 

- Kya har lärt sig att förstå världen genom att observera naturen, och något som historien utforskar är att naturen inte har en mörk sida. Jag gillar att Kya kanske inte är en karaktär som man tror skulle vara uthållig, hon är en ung kvinna som blir underskattad av många. Men jag älskar underskattade karaktärer. Och det gör att hon kan klara sig även i en hotfull miljö. Hon är en stark person som, trots sina omständigheter, också är full av hopp. Och det är alltid fint att se.

 

 

- O ja! När jag var på Åland åt vi kokta kräftor, och jag fick just veta att det är en stor grej även här i Sverige. Jag älskar kräftor, det är så gott så jag hoppas jag får äta dem här också, skrattar Daisy.