I den nya Bondfilmen "No Time to Die" har agent 007 gått i pension, och njuter av det goda livet på Jamaica. Men snart tvingas han tillbaka i tjänst för att rädda en kidnappad forskare.
Svensk-danske David Dencik spelar den kidnappade Valdo Obruchev, och det är ungefär så mycket vi får veta om hans roll i filmen. Hemlighetsmakeriet är stort, men Dencik berättar för MovieZine att det var en häftig erfarenhet att få vara med om en så påkostad och storslagen inspelning, och bli en del av en odödlig franchise.
Dagen innan "No Time to Die" går upp på svenska biodukar - 1,5 år försenad på grund av pandemin - dyker han också upp på Netflix i danska deckarserien "Kastanjemannen".
Äntligen får vi prata om Bond! Det har varit mycket hemlighetsmakeri kring din roll, vi fick först bara veta namnet. Det spekulerades i om du skulle spela skurk. Nu kanske du kan berätta mer om vem du spelar?
- Nä, inte så mycket mer. Men jag spelar en rysk vetenskapsman som blir kidnappad alldeles i början av filmen, och hamnar i en massa olika bekymmer. Det är ungefär vad jag kan säga… (skratt) Det är inte mycket. Men sen handlar ju filmen om Bond och vad som händer honom.
Är det en stor roll för dig? Hur länge filmade du?
- Det var rätt mycket arbete. Men det är på grund av mycket stunts, som det är i en Bondfilm. Vad som kanske är 60 sekunder i den färdiga filmen kan ju ta en vecka att filma, med orkestrering av allt som ska hända: explosioner och skottlossningar, bilar och flygplan och allt. Det är omständigt att göra, och därför blev det ganska mycket arbete.
Det låter som en hel del action för dig, med andra ord?
- Det är det, absolut. Men så är det ju i en Bondfilm.
Svensk-danske David Dencik spelar den kidnappade Valdo Obruchev, och det är ungefär så mycket vi får veta om hans roll i filmen. Hemlighetsmakeriet är stort, men Dencik berättar för MovieZine att det var en häftig erfarenhet att få vara med om en så påkostad och storslagen inspelning, och bli en del av en odödlig franchise.
Dagen innan "No Time to Die" går upp på svenska biodukar - 1,5 år försenad på grund av pandemin - dyker han också upp på Netflix i danska deckarserien "Kastanjemannen".
Äntligen får vi prata om Bond! Det har varit mycket hemlighetsmakeri kring din roll, vi fick först bara veta namnet. Det spekulerades i om du skulle spela skurk. Nu kanske du kan berätta mer om vem du spelar?
- Nä, inte så mycket mer. Men jag spelar en rysk vetenskapsman som blir kidnappad alldeles i början av filmen, och hamnar i en massa olika bekymmer. Det är ungefär vad jag kan säga… (skratt) Det är inte mycket. Men sen handlar ju filmen om Bond och vad som händer honom.
Är det en stor roll för dig? Hur länge filmade du?
- Det var rätt mycket arbete. Men det är på grund av mycket stunts, som det är i en Bondfilm. Vad som kanske är 60 sekunder i den färdiga filmen kan ju ta en vecka att filma, med orkestrering av allt som ska hända: explosioner och skottlossningar, bilar och flygplan och allt. Det är omständigt att göra, och därför blev det ganska mycket arbete.
Det låter som en hel del action för dig, med andra ord?
- Det är det, absolut. Men så är det ju i en Bondfilm.
Hur är din relation till Bondfilmerna?
- Jag minns att som barn var Roger Moore den Bond jag växte upp med och såg på. Det var kul, spännande och underhållande. När jag blev äldre såg jag kanske inte lika mycket Bond. Men min svärfar är ett stort fan av Bond, vi såg ”Skyfall” tillsammans. Den tyckte jag mycket om. Nu när jag varit med i en Bondfilm har jag börjat få ett annat intresse för Bond, man känner en lojalitet och en annan uppskattning för hela Bond-arbetet. Och att få jobba med Barbara Broccoli och Michael G. Wilson, som ju är arvtagare till Cubby Broccoli… Det är stort att ha få varit med i en Bondfilm, känner jag.
Vad finns det för fördelar och nackdelar med att vara med i en stor Hollywoodproduktion, jämfört med en svensk film som ”Quick”?
- Den har ju en budget som är helt ojämförbar med svensk film! Eller med någon annan film överhuvudtaget. Den har sådana muskler. Man är en del av något väldigt, väldigt stort. Det är häftigt att få känna det. Och alla studiobyggen var superimponerande, och de ambitioner som de hade för olika små, korta sekvenser, var också väldigt imponerande. Alla människor som jobbar där är spännande och kreativa, allt från stuntmän till kostymdesigners… Sen att få flyga till Jamaica för inspelning i någon vecka kändes också väldigt kul.
- Men det är klart, jag har fått göra mycket mer drama i ”Quick” eller mycket annat. När jag har titelrollen, eller en stor roll, blir det en annan skådespelarmässig utmaning.
Jag såg nyss dokumentären om Craigs femton år som Bond. Man förstår vilket tajt gäng de har blivit, för de är många i teamet som jobbat med alla filmerna. Och du var med på sista inspelningsdagen - inte bara sista scenen för filmen utan Craigs farväl till James Bond. Hur minns du stämningen den dagen?
- Ja, det var rätt magiskt. En ljummen höstkväll, det var bra stämning på set. Det spelades musik ur högtalarna. Vi var på en superhäftigt scenbygge. Någon hade köpt en jävla massa kakor… De hade hyrt en foodtruck med massa jamaicansk mat. Sen avslutade vi med att han (Daniel Craig) höll ett kort men känslosamt tal. Att bara stå där och känna att man får vara med och runda det hörnet tillsammans med dem och med honom. Det var fint, en väldigt fin kväll. Vi tände en cigarr… och jag tycker inte ens om att röka cigarr (skratt).
- Jag minns att som barn var Roger Moore den Bond jag växte upp med och såg på. Det var kul, spännande och underhållande. När jag blev äldre såg jag kanske inte lika mycket Bond. Men min svärfar är ett stort fan av Bond, vi såg ”Skyfall” tillsammans. Den tyckte jag mycket om. Nu när jag varit med i en Bondfilm har jag börjat få ett annat intresse för Bond, man känner en lojalitet och en annan uppskattning för hela Bond-arbetet. Och att få jobba med Barbara Broccoli och Michael G. Wilson, som ju är arvtagare till Cubby Broccoli… Det är stort att ha få varit med i en Bondfilm, känner jag.
Vad finns det för fördelar och nackdelar med att vara med i en stor Hollywoodproduktion, jämfört med en svensk film som ”Quick”?
- Den har ju en budget som är helt ojämförbar med svensk film! Eller med någon annan film överhuvudtaget. Den har sådana muskler. Man är en del av något väldigt, väldigt stort. Det är häftigt att få känna det. Och alla studiobyggen var superimponerande, och de ambitioner som de hade för olika små, korta sekvenser, var också väldigt imponerande. Alla människor som jobbar där är spännande och kreativa, allt från stuntmän till kostymdesigners… Sen att få flyga till Jamaica för inspelning i någon vecka kändes också väldigt kul.
- Men det är klart, jag har fått göra mycket mer drama i ”Quick” eller mycket annat. När jag har titelrollen, eller en stor roll, blir det en annan skådespelarmässig utmaning.
Jag såg nyss dokumentären om Craigs femton år som Bond. Man förstår vilket tajt gäng de har blivit, för de är många i teamet som jobbat med alla filmerna. Och du var med på sista inspelningsdagen - inte bara sista scenen för filmen utan Craigs farväl till James Bond. Hur minns du stämningen den dagen?
- Ja, det var rätt magiskt. En ljummen höstkväll, det var bra stämning på set. Det spelades musik ur högtalarna. Vi var på en superhäftigt scenbygge. Någon hade köpt en jävla massa kakor… De hade hyrt en foodtruck med massa jamaicansk mat. Sen avslutade vi med att han (Daniel Craig) höll ett kort men känslosamt tal. Att bara stå där och känna att man får vara med och runda det hörnet tillsammans med dem och med honom. Det var fint, en väldigt fin kväll. Vi tände en cigarr… och jag tycker inte ens om att röka cigarr (skratt).
Cary Fukunaga hör man inte så mycket om när allt fokus ligger på Daniel Craig. Men vad kan du säga om Fukunaga som regissör?
- Han har ett väldigt tydligt avtryck i det han gör. Jag tyckte mycket om att spela för honom. Rollen var bra på manussidan, men sen blev det en helt ny verklighet när man kom på set. Han såg mina förslag och uppskattade dem. Så jag hade jättekul med honom. Och han har sedan dess visat sig oerhört förtjust i Köpenhamn. Han kommer hit titt som tätt, han har varit gäst i mitt hem och vi går ut och äter ibland. Vi håller kontakten. Han lever verkligen i situationen - regisserar, tänker och är kreativ på ett väldigt häftigt sätt.
Har du själv fått se den färdiga filmen?
- Jag såg den för ett och ett halvt år sen, inför det första premiärdatumet. Då var jag i London för lite eftersynk, och fick titta på den. Sen kan den ha klippts vidare sen dess, jag vet inte. Men då var den bra. Jag tyckte mycket om den.
Och vi andra har fått vänta ett och ett halvt år extra på premiären. Hur känns det för dig att äntligen få visa den för världen?
- Jag känner mig glad och stolt, och lite lättad att den nu förhoppningsvis äntligen kommer ut. Så att allihopa kan gå vidare i livet! Att få se hur den landar och hur folk tar emot den, det blir bara roligt.
- Han har ett väldigt tydligt avtryck i det han gör. Jag tyckte mycket om att spela för honom. Rollen var bra på manussidan, men sen blev det en helt ny verklighet när man kom på set. Han såg mina förslag och uppskattade dem. Så jag hade jättekul med honom. Och han har sedan dess visat sig oerhört förtjust i Köpenhamn. Han kommer hit titt som tätt, han har varit gäst i mitt hem och vi går ut och äter ibland. Vi håller kontakten. Han lever verkligen i situationen - regisserar, tänker och är kreativ på ett väldigt häftigt sätt.
Har du själv fått se den färdiga filmen?
- Jag såg den för ett och ett halvt år sen, inför det första premiärdatumet. Då var jag i London för lite eftersynk, och fick titta på den. Sen kan den ha klippts vidare sen dess, jag vet inte. Men då var den bra. Jag tyckte mycket om den.
Och vi andra har fått vänta ett och ett halvt år extra på premiären. Hur känns det för dig att äntligen få visa den för världen?
- Jag känner mig glad och stolt, och lite lättad att den nu förhoppningsvis äntligen kommer ut. Så att allihopa kan gå vidare i livet! Att få se hur den landar och hur folk tar emot den, det blir bara roligt.
Du dyker upp i stora roller, i små roller, i svenskt, danskt och internationellt. Det är både film och serier. Vad är det som lockar dig när du läser ett nytt manus? Vad letar du för projekt eller karaktärer?
- Det handlar mer om vem som gör det. Vilka kreatörer det är och vilka kollegor jag har. Det handlar också om var det ska filmas, om det är kompatibelt med mitt privatliv. Sen letar jag efter roller som ger mig spellust. På pappret måste det kännas som att det är kul. Att det är scener jag förstår, och att jag känner att jag kan bidra med något. Jag söker en intuitiv kontakt med materialet. Då tänder jag till. Det är ganska enkelt. Det finns ingen checklista eller så. Det är ungefär som en maträtt, antingen tycker man den är god eller inte.
Kändes det då självklart för dig att tacka ja till ”No Time to Die”?
- Ja! Och det är lite lustigt med tanke på din förra fråga. Där visste jag faktiskt inte vad det var jag tackade ja till. Det har ju varit så mycket hemlighetsmakeri även under produktionen. De hade berättat för mig om vad det var för roll, och vad som skulle hända. Men jag kunde aldrig gå hem och läsa om materialet. Det var svårt att koppla på min egen kreativitet när jag inte hade något. Där tackade jag ja till en roll som jag inte kände till. Det tror jag inte jag skulle göra på något som Julkalendern. Men de sa: ”Det här är en roll som kan vara kul för dig att göra.” Det var ganska givet att tacka ja till det.
Vet du om de hade sett dig i något specifikt?
- Jag provfilmade faktiskt redan för ”Skyfall” runt 2012, och fick då fin kontakt med rollsättaren. Sen gick det några år, och jag hade kommit ut med några brittiska jobb, bland annat ”Top of the Lake” och ”McMafia”. De hade dessutom kanske sett några danska filmer, på så sätt kanske jag blev aktuell igen. Men de har inte nämnt specifikt någon roll.
- Det handlar mer om vem som gör det. Vilka kreatörer det är och vilka kollegor jag har. Det handlar också om var det ska filmas, om det är kompatibelt med mitt privatliv. Sen letar jag efter roller som ger mig spellust. På pappret måste det kännas som att det är kul. Att det är scener jag förstår, och att jag känner att jag kan bidra med något. Jag söker en intuitiv kontakt med materialet. Då tänder jag till. Det är ganska enkelt. Det finns ingen checklista eller så. Det är ungefär som en maträtt, antingen tycker man den är god eller inte.
Kändes det då självklart för dig att tacka ja till ”No Time to Die”?
- Ja! Och det är lite lustigt med tanke på din förra fråga. Där visste jag faktiskt inte vad det var jag tackade ja till. Det har ju varit så mycket hemlighetsmakeri även under produktionen. De hade berättat för mig om vad det var för roll, och vad som skulle hända. Men jag kunde aldrig gå hem och läsa om materialet. Det var svårt att koppla på min egen kreativitet när jag inte hade något. Där tackade jag ja till en roll som jag inte kände till. Det tror jag inte jag skulle göra på något som Julkalendern. Men de sa: ”Det här är en roll som kan vara kul för dig att göra.” Det var ganska givet att tacka ja till det.
Vet du om de hade sett dig i något specifikt?
- Jag provfilmade faktiskt redan för ”Skyfall” runt 2012, och fick då fin kontakt med rollsättaren. Sen gick det några år, och jag hade kommit ut med några brittiska jobb, bland annat ”Top of the Lake” och ”McMafia”. De hade dessutom kanske sett några danska filmer, på så sätt kanske jag blev aktuell igen. Men de har inte nämnt specifikt någon roll.
Dagen innan Bondpremiären dyker du upp på Netflix, i ”Kastanjemannen”. Vem spelar du där?
- Jag spelar Simon Genz, han är chef för rättskrim på den här polisavdelningen. Han är kollega med huvudrollerna och hjälper dem att lösa ett fall.
När du ger dig in i ett projekt som är såhär mörkt och brutalt, det är kvinnomord och styckade kroppar - hur förbereder du dig? Och kan du släppa jobbet när du kommer hem?
- Absolut. Jag släpper det mellan tagningarna också. Det finns ett förlopp som kanske är mörkt och sadistiskt, men jag tycker det är kul att spela många olika saker. Det är kul att spela, helt enkelt. Det är ingenting som spiller över på något emotionellt sätt, eller att jag tycker det är jobbigt. Vi leker ju när vi gör film. Man säger ”Varsågod och börja” och sen säger man ”tack”. Däremellan ska det vara kul.
Vad tänker du kring Nordic noir-genren som bara fortsätter vara enormt populär år efter år. Vad beror det på?
- Någon sorts exotism för folk som inte är från Skandinavien, kanske? Jag vet faktiskt inte. Det är väl något som finns här i Norden som folk tycker är spännande helt enkelt. Det kanske är kopplat till samhället mer än i andra krimhistorier? Det är hårt kopplat till den nordiska miljön, samhället, med dagisinstitutioner, skilsmässor, väder, allt. Hela välfärdsstaten. Sen kanske folk gillar att höra danska och svenska. Jag kan själv tycka det är häftigt att höra franska och spanska i serier, det finns något attraktivt i det.
- Jag spelar Simon Genz, han är chef för rättskrim på den här polisavdelningen. Han är kollega med huvudrollerna och hjälper dem att lösa ett fall.
När du ger dig in i ett projekt som är såhär mörkt och brutalt, det är kvinnomord och styckade kroppar - hur förbereder du dig? Och kan du släppa jobbet när du kommer hem?
- Absolut. Jag släpper det mellan tagningarna också. Det finns ett förlopp som kanske är mörkt och sadistiskt, men jag tycker det är kul att spela många olika saker. Det är kul att spela, helt enkelt. Det är ingenting som spiller över på något emotionellt sätt, eller att jag tycker det är jobbigt. Vi leker ju när vi gör film. Man säger ”Varsågod och börja” och sen säger man ”tack”. Däremellan ska det vara kul.
Vad tänker du kring Nordic noir-genren som bara fortsätter vara enormt populär år efter år. Vad beror det på?
- Någon sorts exotism för folk som inte är från Skandinavien, kanske? Jag vet faktiskt inte. Det är väl något som finns här i Norden som folk tycker är spännande helt enkelt. Det kanske är kopplat till samhället mer än i andra krimhistorier? Det är hårt kopplat till den nordiska miljön, samhället, med dagisinstitutioner, skilsmässor, väder, allt. Hela välfärdsstaten. Sen kanske folk gillar att höra danska och svenska. Jag kan själv tycka det är häftigt att höra franska och spanska i serier, det finns något attraktivt i det.
Eftersom du jobbar så mycket både i Danmark och Sverige, vem är bäst på att göra film?
- Det fanns nog mer av en skillnad på 90-talet. Men idag är det väldigt mycket samma folk. Många svenska regissörer utbildar sig på Danska filmskolan, och de jobbar kors och tvärs över gränser. Det är inte bara jag som reser fram och tillbaka, det är ett stort gäng människor. Danska produktioner filmas i Sverige… Det är inte så nationsbundet längre.
Hann ni spela in ”Kastanjemannen” innan pandemin?
- Det var under pandemin. Mellan två shutdowns här i Danmark. Även den produktionen drabbades, någon fick corona och man fick stänga ner i några dagar. Det var kaotiskt. Men då var jag redan klar. Vi testades varje dag, man fick mat som på ett flygplan och fick sitta själv. Det var knepigt.
- Jag filmade också i England under corona. Då fick man sitta isolerad i 8 dagar på ett hotellrum. Jag var tvungen att maila en inköpslista med vad jag ville ha från affären. ”Mjölk, aprikoser…” Så kom någon och ställde kassen utanför dörren. Jag fick inte gå utanför rummet. Förutom en gång, när brandlarmet gick. Jag kom till hissen och där satt en lapp: ”På onsdag kl. 12 testar vi brandlarmet, ni kan stanna inne.” Så kom jag inte längre (skratt).
Vad var det du spelade in i England?
- ”The Ipcress File”. Det är en remake. Lite som James Bond och ”Tinker, Tailor…” Det är inte John LeCarré och inte Ian Fleming utan det är Len Deighton. En annan spiongrej. Så nu har jag varit med i tre. Undrar om jag är den enda som haft en roll i alla tre av de här brittiska spion-franchiserna?
- Det fanns nog mer av en skillnad på 90-talet. Men idag är det väldigt mycket samma folk. Många svenska regissörer utbildar sig på Danska filmskolan, och de jobbar kors och tvärs över gränser. Det är inte bara jag som reser fram och tillbaka, det är ett stort gäng människor. Danska produktioner filmas i Sverige… Det är inte så nationsbundet längre.
Hann ni spela in ”Kastanjemannen” innan pandemin?
- Det var under pandemin. Mellan två shutdowns här i Danmark. Även den produktionen drabbades, någon fick corona och man fick stänga ner i några dagar. Det var kaotiskt. Men då var jag redan klar. Vi testades varje dag, man fick mat som på ett flygplan och fick sitta själv. Det var knepigt.
- Jag filmade också i England under corona. Då fick man sitta isolerad i 8 dagar på ett hotellrum. Jag var tvungen att maila en inköpslista med vad jag ville ha från affären. ”Mjölk, aprikoser…” Så kom någon och ställde kassen utanför dörren. Jag fick inte gå utanför rummet. Förutom en gång, när brandlarmet gick. Jag kom till hissen och där satt en lapp: ”På onsdag kl. 12 testar vi brandlarmet, ni kan stanna inne.” Så kom jag inte längre (skratt).
Vad var det du spelade in i England?
- ”The Ipcress File”. Det är en remake. Lite som James Bond och ”Tinker, Tailor…” Det är inte John LeCarré och inte Ian Fleming utan det är Len Deighton. En annan spiongrej. Så nu har jag varit med i tre. Undrar om jag är den enda som haft en roll i alla tre av de här brittiska spion-franchiserna?
”No Time to Die” får svensk biopremiär 30 september. ”Kastanjemannen” finns att streama från 29 september.
