Från Fargo till X-Men: Noah Hawley berättar om nya serien "Legion"

Superhjältar är inte längre bara till för vita duken. Serier som ”Gotham”, ”Arrow” och ”Daredevil” har visat att serietidningarnas actionspäckade berättelser lämpar sig minst lika bra för tv-formatet. Där kan de - med mindre budget men mycket mera speltid - fördjupa sina fantastiska karaktärer på ett helt annat sätt.

Nu är det dags för X-Mens värld att bli bredare… på sätt och vis. FOX nya serie ”Legion” följer en ung man vid namn David (spelad av Dan Stevens från "Skönheten och odjuret"), och hur han försöker hantera sin mutation. I serietidningarnas värld är han son till Professor Charles Xavier, men det återstår att se hur tv-serien väljer att skildra det. 

Vi fick en pratstund med seriens skapare Noah Hawley för att ta reda på vad som väntar alla Marvel-fans när ”Legion” snart har premiär.

- Tja, jag såg det som en möjlighet. Efter första säsongen av ”Fargo” frågade FOX om jag var intresserad av X-Men. Jag hade varit ett fan när jag var yngre. Det var inte det uppenbara valet, jag tänkte att det finns ju så mycket ute redan. Det är så många historier om superhjältar just nu, så vad har inte berättats? Vad kan jag bidra med?

- Jag gillar att leka med strukturer och vinklar. Jag hittade den här karaktären som är en paradox. Har han en mental sjukdom, eller en speciell förmåga, eller båda? Han lever i en värld där han inte är säker på vad som är verkligt och inte. Jag ville att publiken skulle få uppleva det med. 

- I X-Mens värld finns serien ”Uncanny X-Men”, där ”uncanny” står för vad som gör saker obekväma eller skrämmande. Sigmund Freud har skrivit att det mest skrämmande för oss, är när bekanta saker sker på ovanliga sätt. Därför är filmer om hemsökta hus så läskiga. Det vore intressant, tyckte jag, att följa en karaktär vars verklighet inte beter sig som den borde. Det ser vi inte så ofta.

- Han är en spännande filmskapare som ofta leker med ordet ”uncanny”. En av de mest skrämmande scenerna någonsin är scenen i ”Mulholland Drive”, bakom en diner, där två karaktärer pratar om en dröm som ene har haft. Det finns ingen anledning att vara rädd, men när han berättar om drömmen och kameran rör sig sakta börjar man känna sig obekväm. Det är dagsljus, det finns inget dramatiskt där, men man känner skräcken smyga sig på. Lynch jobbar ofta med den otäcka verkligheten som döljer sig under ytan. Det är intressant och skrämmande för mig.

- Tonen är alltid viktig, för att ta reda på vad serien är och vilka publiken kan vara. De här historierna är alltid häftiga för en ung publik. Det handlar inte bara om spektaklet eller specialeffekterna. Vi gör något nyskapande, något nytt för science fiction-genren. Jag ville att det skulle vara lekfullt. 

- Tänk ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, och Michel Gondrys påhittighet. Hur alla hans effekter verkar praktiska. Vår karaktär går på droger. Om han måste ringa, och går på droger, varför kan inte vi använda en telefon i tyg? En telefon som verkar hämtad ur ”Sesame Street”, om det är så han upplever den? Jag gillade att leka med den idén.

- Temat mental sjukdom - vare sig han verkligen är sjuk eller om det är någon slags metafor - det är en verklig och tragisk sjukdom. Ni kommer få se att David en gång i tiden var ett litet och lovande barn. Vid ett tillfälle hände något, något som alltid händer i Marvels värld med de här mutant-karaktärerna, när deras krafter börjar visa sig. Hans sjukdom börjar visa sig. Det förändrar hela deras liv, och det är något tragiskt i det. Vi behandlar den historien realistiskt och respektfullt. Vi möter hans syster, spelad av Katie Aselton. När hon besöker honom förstår man att han är familjens förlorade själ. 

- En fascinerade sak med X-Mens värld är att det handlar om folk som under hela sina liv har fått höra att de är annorlunda, eller konstiga, eller inte normala. Men verkligheten är den att ”normal-boxen” är mindre än vad den borde vara. Folk har sagt till Einstein eller Picasso att de var konstiga. Att man är lite annorlunda betyder inte att man är sjuk, det är bara så folk är. Vi ville undersöka alla dessa teman.

- Tja, det är galet. Jag vet inte hur man ska svara på det. Vad jag uppskattar är att det just nu, inom tv, finns så många kanaler och köpare och serier, att det enda sättet att sticka ut är att göra något annorlunda. Något bättre. Det blir ens varumärke. Jag tycker det är spännande. Mitt mål är att alltid försöka ta risker. Inte för sakens skull, utan för att nå till hjärtat av historien. ”Legion” är en subjektiv serie, den ger en subjektiv upplevelse av hur det är att vara David. Allt du ser kommer inte vara logiskt vid en första anblick, men man kommer förstå hur det är att vara David. Allt kommer att förklaras längs vägen.

- De här historierna är viktiga. Jag var nyligen på Comic Con i New York, och insåg där att de äkta X-Men-fansen är folk som känner att de inte hör hemma någonstans. Förutom när de är tillsammans. Därför är dessa berättelser så betydelsefulla för dem. Det är ett stort ansvar. Jag tog mig an detta som när jag gjorde ”Fargo”. Med ”Fargo” adapterade jag en film utan att använda mig av några karaktärer eller historier från filmen. Mitt ansvar var att göra något som kändes som ”Fargo” medan jag berättade en engen historia.

- Det här kan vanligtvis bli ett problem när man ska adaptera något. Man läser alla serier, man väljer ut en storyline, och sen gör man en tv-version av den. Men man förändrar alltid något i slutändan, kanske för att man behöver er handling eller vill göra något annorlunda. Ibland blir folk väldigt arga för de vill se historien så som den var. Så jag ville göra vad jag gjorde med ”Fargo”. Ta historiens anda, och se om jag kunde skapa något eget. Använda min styrka som berättare och skapa något oväntat. Något som hedrar det som alla älskar.

- Dan Stevens är en fantastisk skådespelare. Man kan alltid känna igen en ”leading man” efter vad som pågår i deras ansikte när ingenting händer. Vi såg det i Patrick Wilson i senaste säsongen av ”Fargo”. Även när det är lugnt, kan man fortfarande utläsa så mycket i hans ögon. Dan har visat sig bra för romantiska roller, men han gjorde också filmen ”The Guest” där han spelade en riktigt kall skurk. Han har en stor bredd. Han kan anpassa sig. Han kan vara sårbar. Vi får känna att det här var en lovande man, som kämpar, men han kan fortfarande återhämta sig. Han lyckas förmedla det.

- Ja. Vi gör en tredje säsong! Vi är klara med castingen och jag regisserar det första avsnittet. Vi förbereder allt just nu. Du har säkert läst att Ewan McGregor är med, han ska spela ett brödrapar. Mary Elizabeth Winstead är med, och några andra. Det blir mer modernt, den här gången utspelas allt år 2010. Min känsla var att Coen-bröderna aldrig gjorde samma film två gånger. Det borde inte heller vi göra. Första året var konstruerat ganska likt filmen ”Fargo”. Andra året gjorde vi en mycket större berättelse i dåtid, en ”period piece”. Den här kommer också bli annorlunda. 

- Jag känner att serien måste stå på sina egna ben, så som ”Fargo” gjorde. Det tog en lång tid innan vi kopplade ”Fargo” till filmen. Så pass lång att många trodde inte att det skulle ske. Men eftersom det utspelas i en subjektiv verklighet är vi inte riktigt säkra. Är vi i samma universum som filmerna? Hans bakgrund, och vem hans far är, är densamma, men när och hur det får vara med är något av ett mysterium. Det beror på. I den här branschen har filmbolaget en agenda, en egen tanke på vad de vill göra med sina karaktärer. Vi är utanför den. Vi försöker inte göra en blockbuster-film, vi försöker berätta en intim och personlig historia med några oväntade inslag.