Jessica Chastain: ”Det var en smärtsam roll att spela”

Jessica Chastains filmkarriär började så sent som 2008, men hon har redan hunnit med flera hyllade roller. Just nu är hon dubbelt aktuell på bio, dels i Ridley Scotts rymddrama ”The Martian” och dels i Guillermo del Toros mysskräckis ”Crimson Peak”. MovieZine träffade Chastain under en pressdag i New York för att höra mer om särskilt den sistnämnda, där hon spelar en elak madame vid namn Lucille Sharpe.

- Jag var så förvirrad under inspelningen, för man har alltid hört att det är kul att spela skurken. ”Jag har inte kul!” Men jag insåg att det bara är kul när skurken själv har roligt. När man får skratta elakt åt sin stora plan. Lucille är inte sådan. Hon har en väldigt annorlunda energi mot min. Jag har mycket glädje i mitt liv, så det var en kamp att försöka behålla den känslan. Jag var väldigt glad när jag fick ta farväl av karaktären.

- Ja, jag gjorde ”A Most Violent Year” samtidigt och flög mellan inspelningarna. Jag älskade min karaktär i ”A Most Violent Year”. Hon är jordnära och sensuell, och så New York-accenten - allt med henne var riktigt roligt att få göra. Sedan kom jag tillbaka till Lucille… Peruken gick ända ner till fötterna och var riktigt tung att bära. Korsetten och hennes tajta kläder, gjorde rollen både emotionellt och fysiskt smärtsam att spela.

- När jag förberedde mig för rollen så tittade jag extra noga på tre stycken, som inspiration. ”Rebecca”, såklart. Jag älskade ”Whatever Happened to Baby Jane”. Och så ”Lida”. Jag tyckte att de tre kvinnorna tillsammans var som en kombination av Lucille. 

- Ja, de var verkligen detaljerade. De följde karaktären från födseln till filmens början. Det hjälpte att få veta deras bakgrund, men också saker som dina styrkor och svagheter, vad du gillar och ogillar… Det blev nästan som rollspel. Det stod att hon gillar konservativa kläder, lukten av tobak och mörk bitter choklad. Hon ogillar amerikaner och oljud… Och hon gillar mörk poesi. Själv läste jag en del Edgar Allan Poe. Min dialektcoach gav mig en bok som hette ”Graveyard Poetry” med dikter som jag kunde öva min dialekt på.

- Jag inredde också min trailer med ganska störda bilder för att försöka komma in i rollen. Första gången jag kom tillbaks från ”A Most Violent Year” var jag i sinnet kvar i New York, så jag behövde göra något åt det. Jag tapetserade väggarna med bilder… Väldigt obehagliga saker som… Jag vill inte säga det för folk kommer döma mig. Men det var målningar, modern konst… Ni vet gamla bilder på uppklädda lik? Och bilder på barn i kostymer som jag föreställde mig kunde ha varit Thomas och Lucille.

- Han lärde mig att det måste vara äkta. Det du känner kommer kameran att uppfatta. Först kunde jag vara osäker för om jag ska agera si eller så. Men film är annorlunda mot teater på så sätt, kameran ser verkligen in i din själ. Om du öppnar upp dig för det så kommer du att uttrycka allt du ser. Du behöver inte tänka så mycket på det, bara vara närvarande. Det var en viktig läxa för mig. Därför behöver jag verkligen förstå alla de karaktärer jag spelar. Och därför var också den här en extra stor utmaning.

- Jag älskar henne. Jag tycker hon är en fantastisk skådespelerska. Vi var båda med i John Hillcoats ”Lawless” även om vi inte hade några scener ihop. Jag filmade mycket med grabbarna, när Mia sedan dök upp blev jag glad att det kom in en tjej! Det var kul att träffa henne, och jag blev glad när vi fick jobba ihop igen i den här filmen. Hon är otrolig, hon påminner mig om en ung Isabelle Huppert, i sitt återhållsamma spel. Det var en tuff roll, hennes karaktär går igenom mycket. Varje dag var hon rädd och grät - inte personligen, utan i rollen som Edith. Det var ett emotionellt lopp för henne. 

- Det kunde bli intensivt. Skriv inga spoilers nu, men det finns några bitar… En del ganska obehagliga scener. När vi var mitt inne i en sådan scen så talade vi inte med varann mellan tagningarna, medan de till exempel riggade ljuset. Vi ville inte ens ha ögonkontakt tills man ropade ”action!”.

- Nej… Jag hade en coach i fyra månader. Guillermo var klar från första början med att det var viktigt att Lucllle spelade piano. Jag övade i fyra månader på en keyboard i min trailer, och ett piano i huset där jag bodde. Jag övade och övade i en evighet. 

- Jag ser inga likheter, för Fröken Julie är för mig en sensuell kvinna vars sensualitet och frihet gör henne rädd. Hon straffar sig själv för det. Jag ser inte Lucille alls som en sensuell kvinna. Och hon har alltid kontrollen, även i intima ögonblick. Där finns ingen sårbarhet. För att återkoppla till Guillermos bibel, där det stod att hon gillar tajta kläder? Varför är det så, tänkte jag. Jag såg det som en tvångströja. Det är något lugnande med det. När hon tar av sig kläderna blir hon fri, och man får se vad det är hon har dolt. Hon upptäcker en frihet där som Fröken Julie aldrig hittade.

- Haha! Liv Ullmann skämtade aldrig om Bergman, men hon talade ofta om honom. Jag läste också hennes böcker. Medan vi filmade läste jag hennes biografi ”Förändringen” och hennes andra bok, ”Tidvatten”. Hon pratade ofta om Bergman och jag frågade ut henne om så mycket jag kunde. I ”Förändringen” finns det en historia om när hon kom till Hollywood för första gången. Hon började dejta en skådespelare med ett stort ego. När jag kom till inspelningen så hade jag mina gissningar klara, och det stämde! Haha. Så lekte vi ofta.

- Jag älskade att jobba med honom. Tom och jag är vänner sedan tidigare, så vi såg verkligen fram emot det här. Vi repeterade med Guillermo i London under en helg, då han spelade teater. Vi läste upp våra biografier för varandra men vi behöll vissa hemligheter. Lucille ska ju inte veta allt om Thomas. Sedan kunde vi gå in och börja filma med så mycket historia i bakhuvudet. Just nu spelar jag in en film i Prag där jag inte känner de andra skådespelarna. Mannen som spelar min make har jag precis träffat. Med Tom var jag bekväm från första början. De är ju som en och samma person, så vi fick utforska vad som händer när en av oss gör val och tar beslut som den andre ogillar.

- Jag besökte JPL (NASAs Jet Propulsion Laboratory) i Pasadena, och jag åkte till Houston där jag fick träffa astronauten Tracy Dyson. Hon har varit ute i rymden tre gången. När jag pratade med Ridley inför filmen så frågade jag om jag fick åka på rymdläger. ”Interstellar” gjorde mig riktigt fascinerad av rymdresor. Och jag älskade att filmen har en kvinnlig kommendörkapten som flickor kan se upp till. Det var spännande för mig att se. 

- Chockerande nog nej. Speciellt nu när jag har en frisyr som liknar hennes. Nej, det har aldrig hänt. Men varje gång folk säger att de gillade mig i ”Niceville”, frågar jag om de vet vilken roll jag spelade. Första året efter ”Niceville” gjorde många samma fel och blandade ihop min roll med Bryce Dallas Howards. Men nu, efter ”Zero Dark Thirty”, är folk kanske mindre förvirrade över vem jag är. 

- Bryce skickade den till mig. Jag skrattade, jag tyckte den var riktigt rolig! Jag tror att Bryce och jag måste använda våra krafter i ett gott syfte. Vi träffades första gången under en manusgenomgång inför ”Niceville”. Vi började prata om hur alla tycker att vi liknar varann. Vi tog tag i varandras armar och gick till spegeln för att undersöka. Men jag tycker att hon har en mindre näsa, och när vi stod bredvid varandra kunde vi se våra olikheter. Tack och lov! Annars hade mina föräldrar fått förklara för mig vad som pågick. Men vi måste spela systrar någon gång.

- Jag har inte behövt provspela på länge faktiskt. Men jag var kass på auditions. Senaste gången jag provfilmade var för ”The Debt”. Jag var riktigt nervös, jag träffade John Madden först och försökte efterlikna Helen Mirren, och sedan behövde jag spela in ett test i Los Angeles. 

- Den mest pinsamma var troligen för ”Niceville”. Jag provfilmade flera gånger för den filmen, och under mitt screen test var två andra tjejer där. Jag tyckte det var så märkligt. Man vill ju inte sitta bredvid någon och bli fixad, och försöka öva in sina repliker när man söker samma roll. Det blir en udda stämning. 

- Jag hoppas på fler komedier. Det finns en som jag hoppas göra snart. Jag har gjort en del komedi under collegetiden och jag älskar det. Men jag får så många speciella manus skickade till mig, så om jag ska göra en komedi måste den nå upp till samma nivå som de andra genrerna. 

- Mina favoriter är ”Min bäste väns bröllop” och ”När Harry mötte Sally”. Varför jag älskar ”Min bäste väns bröllop” är för att hon inte får killen. Jag föredrar sådana slut.

- Ja, jag tror på spöken. Det blir roligare så.

"Crimson Peak" får biopremiär 16 oktober.