"Dear White People" handlar om fyra svarta collegestudenter som på olika sätt upplever rasism och diskriminering omkring sig. Filmen har visats på flertal filmfestivaler och vunnit flera priser, innan den nu landar på svenska biodukar och SF Anytime. Vi pratade med debuterande regissören och manusförfattaren Justin Simien inför premiären.
Filmen har gått väldigt bra med flera priser och 92% på Rotten Tomatoes. Hur känns detta mottagande?
- Det känns konstigt men bra. Det är skönt att den är klar och ute i världen. Ur kritikerperspektiv tror jag den blivit väl mottagen för en debuterande filmskapare. Jag gjorde inte alltför illa ifrån mig, så mina värsta rädslor blev inte sanna. Så jag mår bra. Jag vill göra mer och nytt. Jag vill fortsätta berätta historier ett tag. Jag mår bra och är redo att göra något annat.
Känns det som en press när man gör sin första film?
- För mig är det en press att komma igång med nästa, för det är väldigt lätt att vara försiktig och bara tala om första filmen i evigheter och inte få igång nästa. För mig är det en personlig press att sätta igång med nästa projekt som jag tror på och kan se mig själv jobba med.
Hur fick du idén till "Dear White People"?
- För mig började det i college. Jag har alltid känt att jag blivit uppmuntrad att undvika saker baserad på min ras. Jag har haft vita vänner, svarta vänner, svarta vänner som inte är svarta nog för varandra. Jag kände att den upplevelsen var komplicerad för mig. Och en upplevelse som ingen ville prata med mig om inom den kulturen. Så jag började jobba med det. Jag inspirerad av Spike Lee och Robert Townsend, särskilt Lees modiga arbete om den afro-amerikanska upplevelsen. Jag började arbeta med manuset under mitt sista år på college. Det var så det började.
Det är väldigt trovärdiga karaktärer i filmen. Hur mycket bygger de på dig eller folk du känner?
- Jag tror att alla har delar från verkligheten, från mig. För mig handlade det mycket om att vara säker på att vi höll oss så komplicerade och verklighetstrogna som möjligt istället för att nöja oss med karikatyrer och arketyper. Såg till att karaktärerna inte bara var svarta utan svarta och mer. Jag hade lite problem med att förena dessa saker. Så för mig var det viktigt att gå tillbaka till manuset om och om igen för att se över det om det fortfarande var verklighetstroget, att det fortfarande kändes som vi berättade om de här liven.
Hur har resan med filmen varit sedan dess premiär på Sundance-festivalen 2014 och vad har varit höjdpunkterna?
- Jag tror höjdpunkterna var de stunder som överraskande mig. Att öppna på Sundance var en stor höjdpunkt bara att vara så nervös över det och sedan att publiken gillade filmen. För mig var det bara att ha de konversationer jag haft efteråt med folk som kände någon slags koppling till filmen, som såg själva i den eller fick någon ögonöppnare efter att ha sett den, det var alla mäktiga delar. Bara att få uppleva hur publiken reagerade på filmen är väldigt tacksamt för en filmskapare. Att få visa den i Stockholm och inse att folk där har samma konversationer som där. Eller få frågor från folk i London som sett filmen. Det är väldigt coolt att se hur väl filmen mottagits i andra länder, speciellt länder där jag inte trodde att den skulle gå så bra. Det är coolt att se det hända.
Apropå filmens tema så har det pratats väldigt mycket om rasism och diskriminering på sistone, bland annat inför Oscarsgalan. Är det fortfarande svårt att lyckas inom filmbranschen som svart?
- Ja, absolut, det är fortfarande svårare att lyckas i filmbranschen om man är färgad. Bland annat för att det är bara ett fåtal färgade människor som gör film. Vi försöker alla berätta de här historierna, men får veta att det inte finns någon publik för dem eller att de är svåra att nå, att de bara vill se en sak. Många av oss tar för givet att vi måste vänta för att komma in i branschen internationellt. Det är som att märkas för att man är en av få. När du är den kvinnliga och svarta regissören så är det uppenbart att din historia inte går hem hos alla, vilket är något av ironin i problemet att det är nästintill omöjligt. Det är en börda inom communityt att försöker berätta en historia.
- Vi har fortfarande fördelar, som när man kollar på filmen "Selma" där filmen blev älskad och nominerad men inte de som gjort den. Jag tror den är en perfekt bro till hur allt är sammankopplat, speciellt när man ser på att tittarsiffrorna för Oscarsgalan var så låga i år. Det skulle kunna vara en reaktion på bristen på blandning bland de nominerade. Och jag tror publiken växer ju mer färg som finns bland de nominerade. Det kommer bli svårare och svårare för folk att förneka det faktum att du måste ge färgade människor deras kultur för det är så vårt land ser ut. Folk vill ha nya saker i sin kultur men tyvärr så håller inte alla med om det.
Hur kan man lösa dessa problem?
- Jag vet inte om det finns ett internationellt lösning på problemet, min lösning är: fortsätt gör film utan att bli avskräckt. Att inte bli avskräckt av det utan att istället uppmuntras och fortsätta att berätta sin historia och sprida den i kulturen. Jag tror det är det enda svaret. De kan inte tycka annorlunda bara för att jag vill det.
Du har inkluderat kvinnor och homosexuella, andra diskriminerade på film. Vad har du fått för reaktioner?
- Ja, det jag upptäckt är att folk är tacksamma, vissa har velat att jag skulle ta det längre, vissa har inte förstått varför jag gjort det. För mig, när man talar om en grupp av människor som är något men även något annat, då finns en skillnad mellan att vara svart man och svart kvinna, svart person som är hetero och en svart person som är gay. Det är aldrig bara en sak och vi måste vara ärliga med det och hur det komplicerar sättet vi ser oss själva.
Just att du har en homosexuell, svart huvudkaraktär känns väldigt ovanligt. Hur kommer det sig tror du?
- Det är marknaden, folk tror att en historia om en grupp minoriteter inte säljer och att folk är rädda att chansa på en historia som handlar om andra, och jag tror det är därför vi sällan ser det. Varför skulle vi försöka så hårt att sätta oss in i kulturen när vi inte ser oss själva någonstans i kulturen, då tror vi inte att vi hör hemma där. Vi måste uppmuntra folk som vanligtvis inte har en röst i kulturen att finna en röst. Det är en viktig del av mitt liv och vad man ska göra. Det finns fler hinder, det är definitivt en sällan berest väg.
Vad skulle ditt svar vara till folk som påstår att det inte längre finns några problem?
- Folk som säger det existerar inte. Jag tror problemet med det är att detta är en person som uppenbarligen inte kan se vad som är precis framför dem. Jag skulle bara säga att det är fakta, det är statistik. Varför skulle någon hitta på detta? Du måste komma ut ur din bubbla och se världen genom andras ögon. I mitt land om bara några få år kommer det inte finnas någon rasmajoritet. Om du fortsätter ha den inställningen så kommer du till slut vara en väldigt ensam, isolerad människa i Amerika imorgon och egentligen resten av världen. Jag tror på att vara ärlig och även om de är arga över din ärlighet kan det mycket väl vara första steget, och de kanske kommer fram till det själva. Men jag vet inte, jag har inte riktigt svaret.
Känner du att denna attityd även finns i filmindustrin?
- Jag kan inte relatera till men folk i branschen vill gärna tro saker. Du vet aldrig hur det kommer bli och vad det kommer bli. Folk vill se världen på det sätt de ser den, men så är det inte. Jag tror det är en del av livet, sättet det funkar på i branschen. Men den nya generationen faller inte för samma saker. Så eventuellt så kommer en förändring när folk ser folk som folk.
Vad har du för framtidsplaner?
- Jag jobbar på en film som heter "Make a Wish" för Paramount. Jag skriver en del nya saker. Bland annat på en eventuell TV-serie baserad på filmen. Jag vill fortsätta berätta om dessa karaktärer, så vi får se vad som händer.
Har du något drömprojekt?
- Jag vill inte berätta eftersom jag inte vill jinxa det. Jag har en biografi om en person som inte längre med oss som jag gärna skulle vilja göra men jag säger inte mer än så.
