Politik och maktspel har väl aldrig varit sexigare än i "House of Cards". Den tredje säsongen kan mycket väl vara seriens bästa - och snyggaste - hittills. Makthungrige vargen Frank Underwood har nu nästlat sig in i Vita huset, och kämpar för att hålla sig kvar.
En annan nyhet i serien är en svensk director of photography: Martin Ahlgren är i hög grad ansvarig för seriens vassa, visuella stil.
Men hur hamnade en kille från Åkersberga bakom kameran på en av TV:s mest omtalade dramaserier? Vi ringde upp Martin Ahlgren i New York för att prata om filmdrömmar, David Finchers direktiv och hur Kubricks "Barry Lyndon" inspirerade en av scenerna i den nyss släppta tredje säsongen.
Jag har, som många andra, suttit klistrad vid Netflix hela helgen. Men du som jobbar med serien, sitter du också och binge-kollar nya avsnitt?
- Absolut. Jag hade aldrig fastnat för någon serie innan "House of Cards". Jag var definitivt ett fan innan jag började och det är ju en bra förutsättning.
Är det rentav så att du sökte upp jobbet själv?
- På sätt och vis. Så här är min bakgrund. Jag har bott i New York sedan 1996, då jag gick på filmskola här. När jag gick ut år 2000 filmade jag både musikvideos och reklamfilm, här, i Europa och i Asien. Jag gjorde hundratals sådana kortare jobb i tio år, men har alltid vetat att det är spelfilm jag vill hålla på med på sikt. Det senaste åren har jag filmat några independentfilmer och ett par TV-piloter. Förra året gjorde jag en serie som heter "Power" och det var det första projektet där jag faktiskt jobbade en hel säsong med en TV-serie. En av regissörerna där hade jobbat med "House of Cards", så jag uttryckte att jag var intresserad, och han slängde in mitt namn i mixen.
- Jag fick chansen att träffa producenterna och att prata om vad min metod skulle vara, ifall jag fick göra tredje säsongen. På den vägen är det.
Hur mycket frihet har du egentligen, när allt måste vara enhetligt med de andra säsongerna och fotograferna?
- Jag var redan ett fan av den visuella stilen i serien. Den första säsongen är mer naturalistisk, även om det mesta är inspelat i studio. Det drivs av ljuskällorna i rummet och var fönstren är. Det är ett rakt och okänslomässigt sätt, att anpassa filmfotografi och ljussättning till det. Andra säsongen var mer dramatisk. Mer omotiverade ljuskällor och stark kontrast, för att förstärka vad som sker handlingsmässigt. Samtidigt är det inte så pass annorlunda att de flesta tänker på det, inte medvetet iallafall. I båda de säsongerna är David Fincher väldigt inblandad. Även om han bara regisserade de två första avsnitten så satt han kvar som en kreativ kraft och lade grunden visuellt för hela serien. Men fotografen som kom in för andra säsongen bestämde sig ändå för att han behövde ta äganderätt för hur säsongen skulle se ut. Även om man vill behålla samma stil och känsla överlag, så måste man bestämma sig vad som känns rätt för en själv.
- Jag ville gå tillbaks lite mer till den första säsongen, med mer naturligt ljus, men samtidigt fortsätta på vad jag skulle kalla "det känslomässiga sättet" att använda kameran i andra säsongen. Det är lite en blandning mellan de två. Jag ville också göra det lättare för skådespelarna att röra sig omkring i scenerna utan att de skulle känna sig fastlåsta av var kameran är. Jag ville skapa en miljö där scenografierna var ljussatta på ett sätt så att när vi flyttade kameran behövde vi inte ljussätta om. Filosofin var att ljussätta scenen istället för att ljussätta specifika bildvinklar. Det var en praktisk lösning som gav skådespelarna mer frihet, och det gav också ett bra flyt på inspelningsplatsen.
Har David Fincher varit inblandad alls, eller lämnade han efter sig några regler för er fotografer att förhålla sig till?
- När jag fick jobbet så hade jag en lång konversation med David Fincher. Men det lustiga var att vi pratade mest om tekniska saker. Han pratade om hur RED utvecklar en ny kamera, och så föreslog han några specifika filter som jag borde kolla på. Det var en väldigt kul och trevlig konversation, men den hade egentligen ingenting att göra med hur vi skulle filma tredje säsongen. Han höll på med "Gone Girl" samtidigt, och kanske tyckte han det var skönt att komma ifrån och prata med en annan kameranörd, haha. Men bortsett från det så bestämde han sig för att inte ha någon inblandning alls i säsong tre. Det var synd, för jag hade säkert kunnat lära mig fantastiskt mycket av honom. Han är ju otroligt kunnig. Men antingen är han inblandad till 100 procent, eller inte alls, och han skulle börja med en ny serie för HBO så fokusen var på annat håll. Å andra sidan betydde det att det nu inte fanns någon annan på serien som hade kontroll över den visuella stilen, och istället hade jag fri kraft att tolka vad TV-serien var, och vart den borde gå visuellt. Eftersom jag redan var ett stort fan, tycker jag att vi gjorde något som är väldigt mycket i samma anda som de tidigare säsongerna, men ändå tillräckligt annorlunda för att det ska falla in i mitt sätt att filma och berätta.
- Om det finns några specifika regler att följa? Det gör det. Men de är inte utskrivna. Så jag fick fråga folk runtomkring mig vad de var. Det är många som har varit med från början, speciellt kameraoperatörerna. Det är inte så att det finns en guide att gå efter, men det finns något som jag tror ursprungligen kommer från Fincher och Eigil Bryld som fotograferade första säsongen. Det de bestämde sig för i förarbetet finns kvar än. Några av reglerna var att kameran bara filmar det som behövs för att berätta historien. Att kameran bara rör sig om en av skådespelarna rör sig: om någon reser sig från soffan för att gå till skrivbordet, så kan kameran följa med, men inte för att förstärka en dramatisk poäng. Sen finns det lite regler kring bildvinklar och val av objektiv som nu sitter i benmärgen hos kameraoperatörerna, hur vi hittar en viss symmetri i kameravinklarna och hur allting ska vara väldigt uppställt och rakt.
- En sak som vi hade med oss från Fincher, och som vi gjorde mest på skoj… Av någon anledning så tycker han om att träffa lampskärmar precis på kanten i bilden, så att de klipps precis till hälften. Man ser halva lampskärmen och halva lampfoten. När vi kunde så gjorde vi precis så. Jag är inte säker på anledningen till det, men det blev en kul grej som vi gjorde. En av de saker som David Fincher har hakat upp sig på.
Frank Underwood, fantastiskt spelad av Kevin Spacey, brukar ibland titta rakt in i kameran och prata direkt till tittaren. Det är sällsynt på film, kanske vanligast i komedier. Har ni pratat mycket om hur man får det att funka?
- Det var redan en så stor del av serien när jag kom in. Våra diskussioner var mer praktiska, om hur han ska prata in i kameran. I första säsongen hade de en kamera som var lite längre ner, lite från sidan, och så vänder han sig om och tittar ner när han pratar in i den. Vad vi började göra mer, och kanske för att ändra upp det och ha lite kul, var att vi inte hade en speciell kamera för det. Istället kunde han prata in i den kameran som filmade scenen ändå. Då kommer det mer som en överraskning, när han utan klipp tittar in i kameran. Eller så kunde vi ha en vinkel där vi ser honom reflekterad i ett fönster, och så tittar han plötsligt in i kameran i spegelbilden. Vi förstod att det inte behövde följa något specifikt formulär. Vi försökte vara mer kreativa och inte bli inlåsta i en mall.
Vad har du för bakgrund och hur blev du intresserad av film?
- Jag växte upp i Åkersberga utanför Stockholm. Någon gång i tonåren blev jag väldigt filmintresserad, jag såg mycket film. Mest från Hollywood. Jag gjorde väldigt mycket montage av filmer på VHS, jag kunde klippa ett timslångt montage av bara explosioner från filmer. Jag hade ett intresse av att manipulera och redigera, fast med väldigt enkla medel.
- Sen började jag göra kortfilmer med familjens turistkamera. När jag var 15-16 gjorde jag en timslång skräckfilm som hette "Döden i huset", med mina klasskamrater som fick dö på olika kreativa sätt. Jag gjorde kortfilmer och lekte med redigering hemma. Efter gymnasiet gick jag på Kulturamas filmskola i Stockholm i ett år. Där gjorde jag fler kortfilmer, bland annat en ganska ambitiös science fiction-film på en halvtimme, som jag fick åka på filmfestivaler med runt i Europa. Kul för en 19-åring! Jag visste väl att jag ville hålla på med film, men var inte säker på om man kunde jobba med det på riktigt. Hur som helst så bestämde jag mig för att satsa på det lite mer seriöst. Jag sökte till filmskolor i USA och kom in på School of Visual Arts här i New York.
- Jag hade aldrig tänkt på filmfoto specifikt, men när jag åkte över hit hade jag det i bakhuvudet att man ändå måste ha ett riktigt jobb. Regissör kändes väldigt vagt. Jag bestämde mig för att satsa på filmfotografi, för vad som än händer så är det ändå något sorts hantverk att falla tillbaks på. I skolan ville alla bli regissörer, så jag blev den som fick fota alla andras filmer och fick väldigt mycket erfarenhet på så vis. Jag kunde göra en 4-5 kortfilmer per termin och jag började inse att det som jag tyckte var mest roligt med film fanns i det visuella. Hur man ljussätter och hur man berättar historien med kameran.
- När jag blev klar med skolan hade några av mina klasskamrater börjat regissera musikvideos och reklamfilm, som jag fick fotografera åt dem. Så började min karriär direkt efter skolan. Tack vare att jag hade gjort så många kortfilmer kunde jag klippa ihop en portfolio och visa vad jag kunde göra.
Du har aldrig funderat på att jobba i Sverige?
- Min karriär fick sin start i New York. Jag har dock kompisar som jobbar i Sverige och jag har varit tillbaka och filmat reklamfilmer med dem, men jag har aldrig bott i Sverige och jobbat där. Men det kommer mycket spännande film från Sverige just nu, så jag skulle absolut vara väldigt öppen om ett tillfälle presenterade sig.
Vad har du på gång härnäst?
- Just nu förbereder vi en TV-pilot. Om den blir framgångsrik så gör de en serie på den. Jag har gjort TV-piloter två gånger tidigare, och båda gångerna blev det inget. Statistiskt sett blir en av tre piloter till TV-serie, så förhoppningsvis är det den här som lyckas, haha. Det är samma producenter som gör "Blacklist". De är inte intresserade av att göra precis samma sak här, men det är ett FBI drama i New York. Väldigt annorlunda än "House of Cards", actiondrivet och lite mer fantastiska saker som händer. Kanske inte något jag skulle titta på själv, men det är väldigt kul att filma slagsmål och explosioner. Bra erfarenhet för framtiden.
Betyder det här att du inte gör "House of Cards" säsong fyra?
- "House of Cards" var väldigt kul, men också otroligt mycket arbete. Jag flyttade till Baltimore i åtta månader. Jag gjorde 11 av de 13 avsnitten, och då får man filma varje dag, måndag till fredag, minst 12 timmar om dagen. På kvällar och helger så ska man träffa regissörer och förbereda för nästa avsnitt. Jag hade ingen fritid, det var väldigt intensivt. Otroligt kul och jag lärde mig absolut väldigt mycket, helt klart det bästa jobb jag haft, men personligen också en ganska stor uppoffring. Jag är inte emot att göra en hel säsong av en serie igen, men det måste vara något väldigt speciellt. Nu ska jag titta mer på att göra långfilm framöver. Och så ska jag ha barn om en månad. Så jag tror att de närmsta månaderna kommer handla mer om det. Att filma TV-serie är ju att ge upp sitt eget privatliv under en ganska lång tid.
Vad är enligt dig den snyggast fotade filmen eller serien?
- Någonsin? En av mina favoritfilmer genom filmhistorien är Kubricks "Barry Lyndon". En av de saker de gjorde var att de filmade interiörerna i stearinljus-belysning. I tredje avsnittet av "House of Cards" är det en statsmiddag, och jag bestämde mig för att ljussätta hela middagen med bara stearinljus. Det är lite mer möjligt nu än det var på 70-talet, med mer ljuskänsliga digitala kameror. Vi kunde göra en hel scen med 50 personer runt ett bord och bara ljussätta med stearinljus. Fortfarande rätt ovanligt att göra, men det var väldigt kul. Det var min hommage till "Barry Lyndon". Jag tror inte någon som var där hade sett något liknande. Och det funkade väldigt bra i slutändan.
Den tredje säsongen av "House of Cards" streamar nu på Netflix.
Foto: David Giesbrecht/Netflix
