Efter en serie krävande independentfilmer öppnar han upp sig för att hitta humorn, och sorgen, i att bli dumpad av Zooey Deschanel i "500 Days of Summer".
Du har redan tagit på dig en och annan emotionellt krävande roll. "500 Days of Summer" är inte heller en dans på rosor för en skådespelare, vad var det med filmen som lockade dig?
Jag är alltid riktigt tacksam när folk går och ser en film som "Mysterious Skin", "Brick" eller "Stop-Loss", det visar att du är modig nog för en bioupplevelse som visar på något som är fel med vår värld. Jag brukar säga att världen är till hälften mörk och hälften ljus. Det är bara så det är, och det bör filmer också visa. En film som bara är mörk är lika tråkig som den som bara är ljus. Så "500 Days of Summer" var en välkommen utmaning för mig. Trots att det är en rolig film var det viktigt för mig att ärligt visa hur det är att få sitt hjärta krossat. Kärleken ser inte ut som i romantiska komedier. Den är inte glad och underhållande. Vi ville göra en film som var kul och lätt att se, men också sann mot kärlekens sanna känslor.
Bland dagens sociala nätverk som Facebook och MySpace, tror du det blir tuffare att hålla vid liv en attraktion och koppling till en annan människa?
Jag tror att den nya kommunikationstekniken hänger på hur du väljer att använda den. Den kan ta dig närmare folk eller också tvärtom. En del använder nätet för att anonymt lägga upp elakheter, vilket bara är slöseri med tid. Andra gör det för att träffa folk de annars aldrig skulle komma i kontakt med, för att känna att de inte är ensamma eller träffa en partner de annars inte skulle ha mött. Eftersom du frågar om nätet har jag gjort en sajt som heter hitRECord.org (http://www.hitrecord.org), där folk skapar konst tillsammans. Jag tror nätet har potentialen att koppla samman oss, resten är upp till oss.
Romantiska filmer är ett väl beprövat kort inom underhållning, och de har en stark påverkan. Tycker du det är fel av dem att ge oss en falsk bild av relationer?
Jag tycker många filmer gör det enkelt för sig. De vill bara underhålla publiken, till varje pris. Det är därför många är lite emot så kallade romantiska komedier, och med all rätt. Många av dessa filmer är falska. Jag är stolt över "500 Days of Summer" för den visar upp en mer genuin och mindre förenklad bild av hur det är att vara förälskad. Hur det är att sluta vara förälskad. Hur det är när dina förväntningar kolliderar med verkligheten.
Är du själv mer lik Tom eller Summer?
Alla har varit Tom och Summer. Jag vet att jag har varit båda.
Alla har sina egna sätt att handskas med ett brustet hjärta. Hur gör du?
Jag har drabbats vid flera tillfällen i mitt liv. Men endast en gång har det verkligen gjort ont. Jag kunde vakna upp på morgonen och må hemskt. Det enda jag kunde göra då var att vara kreativ. Kreativitet kommer i många former. Du kan skriva eller måla. Att se en film kan vara något kreativt fast vi ska vara publik. Man säger att författaren är den som skapar och vi ska betrakta, men jag ser det inte så. För mig är varje film eller sång en språngbräda för dig att berätta din egna historia för dig själv, att hitta vilken mening du än hittar i den. Med den nya teknologin kan vi som uppskattar konst hitta den på så många nya ställen. Så absolut, att komma över ett brustet hjärta och aden kreativa processen i att välja vilken sång du vill lyssna på eller vilken film du vill se, är en konstform i sig. Det är just vad som krävs för att ta sig igenom det. Det känns aldrig så när man är mitt inne i det, men jag tror verkligen att ett brustet hjärta är positivt. Allt som får igång dig är bra. Problemet är när vi blir apatiska, och inte känner för något. Det får vi se upp för. Men när man verkligen bryr sig om något eller någon, hur ont det än kan göra... Spring inte ifrån det. Omfamna det och låt det påverka din konst eller åtminstone ditt liv.
Det är intressant att se en modern ung man som Tom i "500 Days of Summer" försöka få insikt i vad som gick snett i hans förhållande. Är män äntligen självsäkra nog att uttrycka sina känslor på det sättet?
Kanske. Det finns fortfarande, och kommer nog alltid att finnas män som inte känner något eller inte vill låtsas om det. Ibland kan jag avundas dem, de kommer undan med saker jag inte kan. Men vanligtvis föredrar jag att känna. Romeos kommer alltid att finnas, enligt mig är det också roligare att vara en sån. Jag älskar en bra kärlekshistoria. Jag minns när jag var kring åtta, och "Ghost" kom ut. Jag grät för att han var död och de var så förälskade. Killar ska inte känna något. Tjejer är mer benägna till att gråta, och killar är mer benägna till att banka skiten ur varann. Men däremellan finns miljoner nyanser av grått. Jag är stolt över att min generation är så pass öppensinnad som den är. En tjej kan lyssna på Led Zeppelin och en kille kan lyssna på Diana Ross, och så vidare.
Du hade ett stort försprång i och med att du redan var god vän med din motspelerska, Zooey Deschanel. Hur påverkades ert förhållande i filmen av er vänskap i verkliga livet?
Zooey och jag har varit goda vänner länge, sedan vi gjorde en film kallad "Manic" år 2000. Det var en liten indiefilm, väldigt olik "500 Days of Summer". På tal om smärta och lidande är det en hård film. Men vi blev vänner och jag avgudar henne. Hon är fascinerande, intelligent och vacker. Det gjorde filmen så enkel att spela in, för skådespeleri handlar om att hitta fokus och glömma att kameran är där. Att fokusera på henne blev riktigt lätt.
Så Tom var ingen svår roll för dig?
Jag slet hårt, vi arbetade långa dagar och det fanns mycket att lära sig. Men det var enkelt och kul. Det var ett nöje att spendera varje dag med Zooey, och med Marc Webb som är en fantastisk filmskapare. Allt kändes bara bra. Är det inte lustigt att det är de enkla filmerna som oftast blir så bra?
Av ren nyfikenhet, spelar Hall and Oates i ditt huvud också, när du går hem efter en lyckad kväll med en tjej?
Jag har definitivt haft sådana stunder som Tom upplever, när jag träffar en tjej jag gillat länge och det känns helt underbart på vägen hem. En förbipasserande skulle nog bara se en grabb som ler och dansar för sig själv, men inombords känns det som ett helt musikalnummer. Det är vad "500 Days of Summer" handlar om, det är en subjektiv film.
