Jag har sett "Saw", "Saw 2" och gjorde sen ett litet hopp till "Saw 6", men ju mer jag lär känna John Kramer desto mer mänsklig framkommer han som, trots alla horribla fällor och spel han sätter ihop. Hur ser du på John Kramer, är han ond eller god?
Som allt annat i livet, beror det på ditt perspektiv. För de flesta i publiken talar händelserna och resultaten av hans spel för sig själva. Det ligger hos åskådaren att bedöma om de ställer sig positiva till resultatet eller inte
Men sett från John Kramer synvinkel så betraktar han sig inte som en dålig kille, alls. Många av oss klagar över saker i livet, men gör ingenting åt det. Han är inte en sådan person. Oavsett om du håller med honom i hans inställning till livet eller inte så är han mycket hängiven och mycket fokuserad, han är väldigt smart och mycket intelligent. Vissa säger att han är en psykopat eller liknande. Men det tycker inte han. Så det beror helt på perspektivet om han är ond eller god.
Det verkar som om John Kramer har mer screen time efter att han dött (vilket skedde i "Saw 3"), än i filmerna då han faktiskt levde, hur kommer det sig?
John Kramer var faktiskt med på duken ganska mycket i den första filmen, men när du såg mig utanför badrummet hade jag en luva, eftersom de inte ville att publiken skulle göra kopplingen mellan mig och killen på badrumsgolvet - Jigsaw. Men "Saw"-filmerna har inte en rak berättarlinje. Det är som med ett pussel, du kanske börjar med himlen, lägger ett hörn och sen lite emellan. Vilket gör det naturligt till varför du ser mig lika mycket död som levande på duken nu när vi fyller i alla luckor. Som i "Saw 6" där vi förklarar en del centrala frågor John Kramer har om hur hela sjukhusvärlden behandlar de obotligt sjuka.
Hur gör du för att komma in i rätt John Kramer-stämning inspelningarna av "Saw"-filmerna?
Jag går in i honom på samma sätt som med alla andra karaktärer, oavsett om jag spelar en far, en kille i huset bredvid, en astronaut, en cowboy eller en präst. Min inställning är densamma. Jag försöker djupanalysera var personen kommer ifrån, jag studerar vad han säger i manus och ser på hela berättelsen samtidigt som jag försöker vara på hans sida. Det är på så sätt du kan föra in en känsla av mänsklighet i en karaktär som John Kramer.
Det är lustig att du säger mänsklighet, för trots alla läskiga och våldsamma mord så visar John Kramer upp en sorts mänsklighet, i att du ska respektera livet och ta till vara på det, på sitt eget twistade sätt. Är han mänsklig?
Det är som i din stad Stockholm. Där finns många onda människor, men de ser inte på sig själv som onda, utan som missförstådda, illa behandlade eller att de inte hade samma möjligheter som killen bredvid. Människor rättfärdigar sitt beteende hela tiden.
Mitt sätt att närma mig John Kramer är att ge honom lite mänsklighet. Jag måste vara hans största supporter. Sen får tittarna göra sina egna bedömningar, de gör inte jag åt dem. Jag försöker bara ta reda på varför han gör det han gör, vad hans motiv är. Sen börjar jag bygga upp lager i karaktären av det och ge honom lite kött på benen. Annars skulle han vara som en sång med bara en not, väldigt platt. Du måste ge honom lite variation och mänsklighet. Han har också varit barn en gång.
För dig som skådespelare, hur har ditt liv förändrats sedan du tog rollen som John Kramer 2004?
Filmerna är ju mycket populära och det har varit väldigt intressant att få vara med i ett sådant här framgångsrikt franchise som "Saw"-filmerna är. Vissa skådespelare går igenom en hel karriär utan att vara med i ett så framgångsrikt affärskoncept. Även om filmerna inte är min skapelse så har jag en central roll i dem och det är jag väldigt tacksam för och för att få uppleva hur det är att vara med i något så succéartat.
Innan jag var med i "Saw" har jag också spelat mot stora skådespelare, som Gene Hackman, Holly Hunter, Tom Cruise. Jag har varit med i många filmer och TV-serier, jag har haft huvudroller, jag har haft bi-roller, men att ha erfarenheten av att vara med i ett så framgångsrikt affärskoncept som "Saw" är något unikt i de flestas karriärer. Jag säger affärskoncept, för det är inte för inte de kallar det show business.
"Saw"-filmerna handlar mycket om livet och döden, vad är det närmaste du har varit döden?
Ibland behöver man inte själv ha varit nära döden, men kan ha varit nära någon som har varit nära döden, för att få en personlig och närgången bild av hela processen. Jag har varit i en sådan situation.
Jag har också varit med om att gå till en vanlig läkarundersökning bara för att de plötsligt ska börja titta närmare på en detalj, ta fler prover, säga att det här ser konstigt ut, vi måste titta närmare på det här, det ser inte bra ut. Det får bokstavligen hjärtat att hoppa. När det sedan inte var något allvarligt, så kändes det som om du var nyfödd. Så ibland behöver du inte ha kommit så nära döden, det kan räcka med en liten pust av döden för att förstå vad det är.
John Kramer menar att många inte respekterar livet förrän de utsätts för en möjlig död, vad gör du för att leva livet till fullo?
Jag försöker vara medveten om att vi har bra och dåliga dagar. Men på något sätt verkar det vara genetiskt att vi fokuserar på det negativa istället för det som vi är välsignade med. Det verkar ligga i den mänskliga naturen och jag tror det kommer ända från grottfolket. Om en grottman skulle vara helt nöjd med livet och bara lägga upp fötterna utanför grottan, skulle han inte märka den sabeltandade tigern som skulle äta honom som en munsbit. För att överleva måste han fokusera på faror och nästa potentiella hot. Det har vi ärvt och det finns en del av oss som hela tiden spanar efter nästa potentiella krissituation och därmed fokuserar på det negativa. Jag försöker verkligen vara medveten om att det är så och balansera det och ta till vara på det som är mina välsignelser i livet, så jag inte ångrar mig och blir bitter.
