Den påtalat sista filmen om den buttra men minst sagt knivskarpa X-Men-medlemmen Wolverine har svensk biopremiär onsdag 1 mars.
Det var en glad men nostalgisk trio som MovieZine mötte på Berlins filmfestival, där första visningarna av "Logan" ägde rum förra veckan. Regissören James Mangold och skådespelarna Hugh Jackman och Sir Patrick Stewart berättade om hur det är att ro iland ett 17 år gammalt projekt och äntligen få göra en film så blodig som den förtjänar att vara.
Hur började detta?
Hugh Jackman: Först av allt. Detta är verkligen en dröm som blir sann. För oss alla vill jag påstå. Jag trodde länge att det inte skulle bli någon mer film om Wolverine, men när jag läste manuset och vi började prata om vad vi ville göra, så kändes det som att allt föll på plats.
- Vi var överens om att vi ville göra en film som inte går att kategoriseras eller sättas i fack. Vi ville göra en film som är genreöverskridande och framförallt för vuxna. Jim (James Mangold) är en fantastisk historieberättare oavsett vad han berättar och när han sa att han ville göra en film om familj ur en persons synvinkel som är livrädd för intimitet och känslor kände jag bara att - "Ja, jag med!"
Filmen har ett budskap och känns en aning politisk. Var det medvetet?
Sir Patrick Stewart: Faktiskt inte. Det fanns ingen sådan agenda med filmen. Men samtidigt blir det mesta där man faktiskt vill säga något viktigt – politiskt, på ett eller annat sätt. Film och konst framförallt speglar samhället och så här i efterhand finns ju onekligen en hel del som jag själv tycker säger ganska mycket om den värld vi lever i idag. Så även om det kanske inte var meningen betyder det ju att vi faktiskt har lyckats till och med bättre än vad vi från början tänkte.
Regissören med Patrick Stewart, Dafne Keen och Hugh Jackman på premiären i Berlin.
James Mangold: Jag skulle inte heller kalla detta för en politisk film, men samtidigt ville jag inte göra en film som hjälper folk att fortsätta sova igenom sina liv. Att uppmana publiken till tankar var viktigare än att sälja Happy Meals och actiongubbar, så mycket kan jag säga.
Ja, för filmen är barnförbjuden. Det blir inte någon vidare franchise?
Mangold: Nej, exakt. Detta är ingen barnfilm. Den är blodigare och våldsammare, men också mer känslosam och allvarlig än de tidigare filmerna. Det var verkligen skönt att slippa Happy Meal-mentaliteten under processen utan istället vara fri att göra den filmen vi alla ville göra. Och vi ville skildra en många gånger tuff och väldigt blodig verklighet och kunde äntligen göra det.
Men ni har många barn med i filmen. Hur fungerade det med tanke på våldet?
Mangold: Man måste ha med karaktärer i olika åldrar i många typer av berättelser. Hur ska man till exempel kunna berätta om faderskap utan barn? Samtidigt måste man komma ihåg att det är stor skillnad på att göra film och se film. Under inspelning var det mer av en lek. Vi hade roligt och vi tog kollektivt ansvar för varandra. Det var jätteviktigt att alla skulle trivas hela tiden och att just barnen skulle tycka det var kul och inspirerande att delta. Stundvis var det lite som halloween, men aldrig värre. Både Hugh och Patrick är två supersnälla snubbar och verkligen gulliga med barn, så scenerna med Dafne till exempel var verkligen en fröjd att filma. De sjöng och skojade mellan tagningarna och hade det allmänt lättsamt och roligt.
Jackman: Jag måste ge en eloge till Dafne. Vår elvaåriga hjältinna. En otroligt begåvad skådespelerska. Helt rätt för rollen och så duktig. Jag är väldigt stolt över att ha fått spela mot henne och jag är så stolt över henne!
Men kan du James, som filmens skapare, känna ett ansvar över att eventuellt även barn kommer kunna titta på detta, även om det inte är lämpligt för dem?
- Nej faktiskt inte. Det är inte mitt ansvar vad era barn kan hantera eller vad de tittar på. Det är faktiskt ert ansvar. Som föräldrar måste ni avgöra vad era barn har tillgång till.
- Detta är en film för vuxenpublik och det som är mitt ansvar som filmskapare är i första hand att göra något intressant för den publiken, men också att i förlängningen visa att våldet och blodet har konsekvenser. Man dör helt enkelt. Människors liv tar slut som resultat. Ofta kan filmer med lägre åldersgräns innehålla närmast lika mycket våld men bara för att man inte visar så mycket blod går det igenom censuren och eftersom karaktärerna reser sig upp efter en batalj räknas det inte som lika allvarligt. Jag tycker snarare att man verkligen bör visa vad våldets konsekvenser är.
- Sedan har jag självklart ett ansvar för barnen som är med i filmen, men som sagt, det är inte i närheten så blodigt på inspelningarna som den färdiga filmen sedan upplevs.
Ni har alla sagt att detta är för er alla tre den sista filmen om Wolverine, hur känns det nu när den är gjord?
Alla: Vi är väldigt stolta! Det blev som vi tänkte och vad mer kan man egentligen önska. Nu hoppas vi såklart att också andra tycker att vi gjort något bra.
Jackman: Ja, verkligen. Vi är ju såklart något partiska, men huvudsaken är trots allt för oss att detta blev till vad vi ville göra det till. En film om allvarliga saker om vardagliga ämnen, kryddade med lite superhjälteinfluenser. Men i första hand handlar det om familj, om faderskap, om att ta hand om åldrande föräldrar och försonas med dem, men framförallt att försonas med sig själv.
Hur var det för dig Hugh, att se filmen första gången?
- Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös innan, men att jag faktiskt blev glatt överraskad. Filmen överträffade mina förväntningar och jag kom på mig själv att gråta på helt oväntade ställen. När Logan till exempel vid ett tillfälle bär Xavier uppför en trappa grät jag som ett barn och kände hur mycket jag verkligen älskar den där snubben.
Kommer du sakna honom?
- Nä, det kan jag inte säga att jag kommer göra, för han bor här inne (pekar mot sitt bröst) och han kommer alltid vara en del av mig. Resten av mitt liv lär jag möta folk som kommer påminna mig om tiden med honom så jag kommer aldrig få chansen att glömma och vill det heller inte.
- Den här filmen är på många sätt ett kärleksfullt avsked till den grinigt skäggige karaktären jag så länge haft äran att vara, men ännu mer kanske ett kärleksbrev till fansen. Detta är till alla Wolverine-fans därute. Det har gått 17 år sedan starten. Men faktiskt är det inte förrän nu jag verkligen känner att jag förstår Logan och på allvar har kommit honom nära. Och det känns dels därför som att vi slutar på topp och det är där man också vill sluta.
"Logan" går upp på bio imorgon onsdag.
