M. Night Shyamalan: "Jag hoppas att publiken vill se något annorlunda"

För nitton år sedan kom ”Unbreakable”, där Bruce Willis och Samuel L Jackson kolliderade över frågan om de var superhjältar eller inte. För tre år sedan kom den inofficiella uppföljaren ”Split” med James McAvoy i huvudrollen – och nu är det dags för ”Glass”, den tredje delen i det som till mångas förvåning visat sig vara en trilogi, där Willis, Jackson och McAvoy möts.

Möt M Night Shyamalan, en av de senaste decenniernas både mest framgångsrika och mest hånade regissörer.

 

Får James McAvoy 27 löner för sina 27 olika roller?

- Hans agent borde ha bett om det. Jag tänkte på att om vi skulle lansera filmen för Oscars så kunde vi lansera James 27 gånger.

 

 

- Jag tror inte att vi pratade öppet om det. Vi koncentrerade oss på att göra ”Split” som en thriller. Fast i slutet av inspelningen började jag tala med honom om det, att vi skulle se om vi kunde göra en film till tillsammans. Bruce kom till premiären på ”Split” och vi smög in honom, för ingen visste ju om att han är med i slutet av filmen. Vi tog en bild på oss tre och jag sa ”killar, ni möts snart”.

 

 

- Jag funderade mycket på det, vilka var reaktionerna på ”Unbreakable”. Jag försöker hitta teorier som för ihop allt, som förklarar allt, allt från karriären till Trump. Det ger tröst. Jag har alltid varit intresserad av den där mörka indie-känslan som fanns när Quentin och dom killarna började. Jag fortsatte nerför den vägen.

 

 

 

- Jag ville inte känna att jag kopierade mig själv, så jag började med att bara skriva. Jag gick sedan tillbaka och läste om manuset till ”Unbreakable”. Och det var kul, för det fanns mycket humor i det som jag hade tagit bort från den färdiga filmen och som jag hade glömt fanns där. Då var jag inte riktigt bekväm med humor, det är jag mycket bättre på nu.

 

 

- Jag dras inte till dom, jag är inte en teknisk kille som tänker ”vad det ska bli kul att göra en massa explosioner”. Det är inte min starka sida. Det här är lite mer av ”Gökboet”, den utspelas till stor del på ett enda ställe, och det finns en dialogscen som är elva minuter lång. Den är mycket annorlunda, och jag hoppas att publiken vill ha något som är annorlunda. Det här är en psykologisk thriller.

 

 

- Det här med att ha ren sorts inramning som liknar ”Gökboet” kom sent. Så det har blivit några förändringar, men den allmänna känslan finns där, t ex detta med att tåg är viktiga, allt det fanns alltid där.

 

 

 

- Well…det fanns några saker som var till vår fördel. Vi hade i James någon som var så bra att bara det i sig var anledning till att se filmen. Vad är det som gör att publiken känner att den måste gå på bio för att se en film? Idag finns det genrer som publiken inte nödvändigtvis vill se på en biograf. De streamar eller ser den på andra format och de gillar det. Så vad är det som får dom att tänka att ”jag måste gå på bio”?, som får de att åka hemifrån och skaffa barnvakt och leta parkering och betala biljetten?

 

- En orsak är att se bra skådespeleri. En annan är hur vi berättar, tonen, den mörka humorn, och sen är det om en film har hemligheter och överraskningar – att inte avslöja det. Och det fungerade med ”Split”. Vi visade den fyra månader innan premiären för festivaler och liknande, och ingen avslöjade slutet där Bruce dyker upp.

 

 

- Nej, bara att tala om det får mig att känna att jag inte vill. Vem vet, ”Glass” kanske inte får någon publik. Kanske tycker de att den är för tråkig. Och det är ok, man kan inte låta sig motiveras av vad som kan komma att gå bra eller inte. Att vara konstnär innebär att du ställer ut dig till beskådande och det är så det ska vara. För ”Glass” har jag pantsatt mitt hus för att få pengar, och skådespelarna arbetade för mindre lön än de är vana vid. Men de kommer att få betalt. Om man jobbar på det här sättet ger det bättre resultat. Ju bättre jobb vi alla gör, desto mer betalt.

 

Står filmen helt på egna ben? Måste man ha sett "Split" för att förstå den?

- Det fungerar. De som bara sett ”Unbreakable” gillar den, de som bara sett ”Split” gillar den och de som inte sett de två tidigare gillar den. Kanske du missar lite grann, men det gör inget. Det här är en film om tre personer som tror att de är serietidningskaraktärer och de hamnar på ett sinnessjukhus där man ägnar sig åt att behandla människor som tror de är serietidningshjältar, som är ett växande problem i världen. Och tre av dem rymmer.

 

 

 

- Det viktiga för mig är att kunna skapa trovärdiga karaktärer. Lyckas jag med det, då är det framgång för mig. Allt annat kommer då att fungera. Och om det inte gör det, som till exempel ”Unbreakable” när den kom ut, så kommer det att fungera i långa loppet. Jag har samma kreativa instinkter idag som jag hade då. Jag tycker fortfarande ”Pulp Fiction” är fantastisk. Jag längtar efter att se ”Roma”. Jag vill se filmer gjorda av filmskapare som bara är sig själva. Även ”Raw”, den filmen är så oerhört mycket som Julia Ducornau själv är.

 

 

- Med mig är han oerhört schyst. Han tror på mig, han hjälper mig. Med mig måste en skådespelare vara öppen och låta mig göra mitt jobb. Jag känner Bruce mer som pappa och familjeman och jag vill få fram den biten hos honom. Det finns en ömhet hos honom.

 

 

- Jag gör thrillers, jag gillar det, jag kan ta en flopp, eftersom jag jobbar med låga budgets. Jag tycker om att själv kunna fatta mina beslut. Jag vet inte om jag skulle fungera som en regissör som hoppar in en stor filmserie. Jag vet inte om jag skulle vilja se Wes Anderson göra en stor studiofilm. Vill vi det? Eller Quentin eller nån annan. Det innebär inte att jag inte tycker om stora kommersiella filmer. ”E.T.” var ju ett mästerverk. Men alla dessa CGI-drivna filmer som kostar 200 miljoner dollar, det finns så oerhört mycket förväntningar på dem. Folks jobb är i fara om de floppar, publiken vill se vissa saker, och det är inget för mig.

 

- Om jag vill göra något oväntat som folk kanske inte gillar, då gör vi det. Även om alla hatar det. Tänk på ”Split”. Tonårstjejer blir kidnappade och mördade, en gammal kvinna blir mördad, det är en tillbakablick på hur ett litet barn blir våldtaget… det hade inte gjorts som en stor studiofilm. ”Split” kostade 9 miljoner att göra. Jag tror på begränsningar när det gäller att göra konst. Man behöver det, det ger mycket bättre resultat. Så är det i alla konstformer.