"Maktens ringar"-drottningen om Númenor: "Tolkiens version av Atlantis"

- Det är ganska fantastiskt att få vara med och ge liv åt något som har existerat i bokform under alla dessa år. När man läser något och behöver måla upp bilden av vad man läser för en själv inuti ens eget sinne, så är det ganska häftigt att få chansen att se det komma till liv på det här sättet. För det görs med sådan enorm detaljrikedom av alla som arbetar med att bygga upp allt vi sedan får se på skärmen. Jag minns fortfarande när jag gick genom Númenors gator för första gången, på inspelningsplatsen som hade byggts upp på Nya Zeeland. Det kommer jag nog aldrig glömma.

- Det som känns så bra nu är att trots att vi flyttat produktionen till Storbritannien, så har vi fortfarande kvar alla dessa underbara grejer man byggde upp. Mycket av det vi fick se i den första säsongen kommer att dyka upp även nu i fortsättningen.

 

 

- Precis! Vi spelade också in några delar av den här andra säsongen på Teneriffa, vilket gav oss den där grymma kustlinjen som omger Númenor. Det var väldigt häftigt att se hur de stora vågorna krossades mot klipporna och sedan känna hur vattnet fördes in med vinden regnade ned som ett duggregn över en. Det gav verkligen en speciell och verklig känsla av att Númenor fanns där på riktigt för oss.

- Det här är ju Tolkiens version av Atlantis, så för folk som känner till legenden om Atlantis så har man nog en aning om var vi i slutändan kommer att hamna när det kommer till Númenor. Men det finns fortfarande många överraskande ögonblick på vägen dit för oss. 

 

- Den här säsongen var en stor utmaning för mig att gestalta hennes förlorade förmåga att se, samtidigt som hon skulle vara väldigt medveten och mån om hur folk såg på henne som ledare och drottning. Hon vill inte visa några tecken på svaghet, men hon ser heller inte det som någon svaghet i sig heller. Det är bara så det är, hon kan inte se längre. 

- Under den andra säsongen så är synen på henne som en ledare verkligen ifrågasatt, eftersom folk är upprörda över att hon var villig att riskera deras liv för ett krig långt ifrån deras hem. Så hon har inte bara förlorat sin syn, hon har även förlorat sitt folks förtroende. Och hon har även förlorat sin pappa, kungen. 

 

- Många delar av berättelsen i "Maktens ringar" fokuserar mest på just skapandet av ringarna och hur de korrumperar olika rollfigurer i dess närhet. Medan i vår del av den här berättelsen så är det palantíren som påverkat oss, den här gamla alviska reliken. Och när folk inser att man förlorat nära och kära på grund av att Míriel tittat i den och låtit det påverka hennes beslut, så är det utan tvekan något som ändrar hur många ser på henne. 

- Hon bär redan själv omkring på en stor skuldkänsla över faktumet att så många förlorade sina liv. Där hon alltid kommer att undra om det var rätt beslut att segla iväg mot striden, eller om hon kunde ha fattat ett annat beslut som hade kunnat rädda fler liv i längden.

- Det är det som gör palantíren så intressant i min mening. Om man har förmågan att se in i framtiden, men inte kan förändra det som ska hända... är det ens värt att veta vad som kommer att hända då? Pharazôn är en slug man, som verkligen manipulerar henne att hamna i den här situationen. Samtidigt som han läser av hur alla i rummet reagerar på det som händer.

 

- Nej, precis. Vi ställs inför många olika varelser och väsen under den andra säsongen. En av dessa är ju örnen, som vi inte fick se något av under inspelningarna givetvis, men som var så häftig att få se nu efteråt. När den dök upp så tolkar ju folk det som ett tecken på att Pharazôn borde få makten, men det är ju inte nödvändigtvis vad den egentligen symboliserade. Örnen dök upp, men det kunde ju vara både för henne och honom faktiskt. 

 

- Det borde ha varit hennes ögonblick. När hon skulle krönas till drottning. Men han förstod att det utgjorde en chans för honom att skifta makten över till honom istället. 

 

 

- Haha, det var en gigantisk fläkt! Så vinden som syns i den scenen kom från den fläkten faktiskt. Men som skådespelare handlar det ju inte om att se en stor fågel, utan att förstå vad det ögonblicket symboliserar för rollfiguren man spelar där och då.

 

- Jag älskar att jobba med Lloyd! Vi bryr oss båda två väldigt mycket om detaljerna och pratar mycket om våra scener tillsammans redan innan vi ställer oss framför kameran. I slutet av den första säsongen så delar de den här känslan av att ha förlorat något. Och precis som i verkliga livet, om man upplever något traumatiskt tillsammans så binder det en samman på vissa sätt. 

 

- Under den andra säsongen så finns det väldigt få personer som Míriel känner att hon kan lita på, men Elendil är utan tvekan en dessa få. Han har i princip blivit hennes ögon under den här säsongen och deras relation till varandra utvecklas mycket av hur de delar en samsyn på hur man tycker att världen bör vara.

 

- Båda är tydliga med att man inte tycker att Númenor ska vända sig bort från äldre traditioner eller från resten av Midgård. Och att man inte bör frukta de alviska rötterna som byggt upp ön och dess folk en gång i tiden. 

 

- Så deras delade syn på världen och gemensamma trauma, har gjort att deras band till varandra är väldigt starkt. Folk får se lite vad man vill där. Om vissa tycker att det verkar finnas en romantisk ådra till det hela också, så är det okej. Men jag tror inte att det är så enkelt.