MovieZine har träffat Todd Phillips och regissören Nima Nourizadeh för att höra mer om deras fascination kring temat.
Många filmer som du gör handlar på ett eller annat sätt om något som skenar iväg och blir till kaos. Var det något som hände i dina tonår som du vill berätta om?
TP: Nej, nej, jag bara älskar och har varit attraherad av kaos. Jag tycker om att göra filmer om kaos, i detta fall producera en film om kaos. Jag gillar tanken på saker som glider ur kontroll. Killarna i denna film har ganska goda avsikter, och de i de flesta andra filmer jag gör. Avsikten är ofta ganska god men det blir till något som de inte har kontroll över och jag tycker att det är kul att dokumentera det. Och i den här filmen som jag gjorde med Nima, gjorde vi bokstavligen det vilket är jättekul. Det är den ultimata dokumentationen av kaos för att det känns så verkligt.
Så på sätt och vis går det tillbaka till "Frat House"?
TP: Ja, på sätt och vis gör det det.
Det är mest män som beter sig illa i dina filmer...
TP: Mmm... ja...
Beror det på att du uppfostrades av din mamma?
TP: (skratt) Nej, jag vet inte, det är något som alltid varit. Jag vet inte, vad är det du säger egentligen? Haha!
Jag har läst att man som regissör av komedi måste aspirera till anarki mer än kontroll. Är det något du har lärt dig av Todd?
NN: Jag har lärt mig massor av Todd. Jag vet inte om det är det enda men nej, är mitt svar.
TP: Ja, det är poängen. Och som du sa, jag var uppfostrad av kvinnor och jag har alltid varit intresserad av hur män beter sig med varandra. Jag uppfostrades i ett mycket kvinnligt hem, jag hade inga äldre bröder eller så. Det är alltid ett utforskande av män som beter sig illa. Den andra poängen är, ja, i komedier behöver man ha en ganska avslappnad känsla på inspelningen, så man känner att vad som helst kan hända. Du säger anarki, det är känslan man ska ha att det ligger under. Och om du hade varit på inspelningsplatsen av "Project X" kändes det verkligen som om fångarna sprang fria från hispan.
Vad var din avsikt med den här filmen?
TP: Ja, min avsikt med de flesta av mina filmer är att få folk att skratta och underhålla folk. Och jag gillar att göra filmer för stora publiker. Det är inte enkelt att göra.. "Baksmällan" 1 och 2, de två filmerna spelar in över en miljard dollar världen över. Det är svårt att underhålla så många människor. Så jag tycker det är lustigt när folk frågar vad är din avsikt, det är min avsikt och jag tycker det är en ganska hedersvärd avsikt bara det, att få folk att skratta och glömma sina problem. Jag får massor med mail från människor som säger "jag såg din film i helgen och det fick mig på så bra humör". För mig är det avsikten, att underhålla folk.
Var det något som hände under filmningen som var för äckligt för att vara med? Måste vi vänta på den ocensurerade DVD:n?
TP: Nej, det var nog ingenting som var för äckligt. Jag vet inte om filmen är särskilt äcklig ens en gång. Men i princip är den filmen ni ser på bio den film vi ville göra. Vi tar inte bort något för att det är för bra eller för roligt. Det hände säkert överraskande saker på set, det händer alltid.
Hur gör man en så stor fest, är allt instruerarat eller säger man bara till skådespelarna att festa och spela ut?
NN: Allting var planerat men när man filmar en film på det här sättet tillåter man en hel del spontanitet också. Vi fick förstås mycket av det från våra skådespelare. Och vi fick mycket rå energi och spänning från våra statister. Det var hela tiden min avsikt, att skapa en miljö där de kunde var bekväma och ha roligt.
TP: De, Nima och statisterna, filmade den här filmen i fem veckor varje natt.
NN: Fem veckor av att jobba natt. Du kan ju tänka dig att gå på fest och bara vilja ta det lugnt nästa dag.
TP: Varje kväll kom de tillbaka och festade igen, de 200 personerna.
NN: De hade verkligen roligt och det var det som var så viktigt för vi var hela tiden oroliga över att förlora våra statister i processen, bara för att man vill inte vara på samma ställe varje natt...
TP: ...och de får inte så himla mycket betalt. Så det var Nimas jobb att skapa en atmosfär där som gjorde att alla ville komma till jobbet varje dag.
Första veckan är det kul att se tjejerna som är topless i poolen, men vecka fem...
TP: ...är det mer som ja, ja, vi har sett dem förut.
Låt oss återgå till "Baksmällan". Hur har den enorma framgång förändrat ditt liv till det positiva och kanske negativa?
TP: Det positiva är, så klyschigt som det låter, är att jag kan ge folk som Nima en möjlighet och säga till Warner Brothers att vi vill göra en ganska experimentell film vilket är vad "Project X" var från början, en experimentell tonårsfilm. Framgången med "Baksmällan" låter mig göra det.
Och vad är en dålig grej?
TP: Det värsta är att jag har barn som ringer på min ringklocka hela tiden och säger repliker från filmen. Det sjukaste är att de ofta skriker "I am here for the gang bang", vilket är min replik i "Old School".
Finns det en chans att den tredje "Baksmällan" kommer utspela sig i Amsterdam?
TP: Jag älskar Amsterdam. De smartare städerna har kommit till mig och föreslagit och erbjudit mig saker. Borgmästaren i Rio flög mig dit en vecka och erbjöd en kul tid. Så vad gäller Amsterdam är jag öppen för mutor och erbjudanden. Du vet hur den Olympiska kommitén åker runt. Jag gör en olympiska kommittén-grej just nu. Jag är öppen för förslag.
Vad är hemligheten bakom att skriva en rolig komedi?
TP: Sanningen är att man måste komma ihåg vad avsikten är. Vi vill få folk att skratta och bjuda på något underhållande och absurt. Och det andra är att aldrig censurera sig själv. Det finns åtta miljoner steg i att göra en film där man får censurera sig själv och skrivandet kan vara inte ett av dem. När jag skriver, och jag skriver oftast med en partner, ser vi bara till att inte censurera oss själva. Om folk såg våra första utkast skulle vi bli satta i fängelse för en del av sakerna vi skrev. De blir aldrig av i filmen, men när vi skriver är det inte läge att tona ner. Det kommer en tid då man måste göra det men inte då.
Den filmen vill jag se!
TP: Min partner och jag använder ett program där vi lämnar manuset på internet till varandra, som en dropbox. Han mailade mig igår och sa att om någon kommer åt detta... Vi måste begrava våra datorer.
Skulle du kunna tänka dig att regissera en deprimerande drama?
TP: Jag är tillräckligt deprimerad själv, så jag tycker om att gå till jobbet och skratta.
Vad är din fixering vid elpistoler och bebisar?
TP: Jag har inte en fixering vid bebisar, snarare motsatsen. Men jag har en fixering vid att ge dina komiska karaktärer något att vara ansvariga för. Som i "Old School" när Vince Vaughn går runt med en bebis. Man vet att de vill göra något annat men de har den här bebisen, gåvan från Gud.
Hur har man kontroll och kaos på samma gång?
NN: Det verkar som om det skulle vara omöjligt men vi lyckades. Jag ville hela tiden att saker och ting skulle filmas från olika håll så att vi skulle få flera perspektiv. Och allting var förstås väldigt organiserat.
TP: Film är alltid ett organiserat kaos. Den här filmen råkar handla om kaos så det känns som om det skulle vara mer kaotiskt men all film handlar egentligen om att organisera kaos.
Och till sist; vad är ditt favoritskämt?
TP: Det är långt och ganska rasistiskt.
