Michael Sheen har ett brett skådespelarregister och har spelat alltifrån Tony Blair ("The Queen") och David Frost ("Frost/Nixon") till Volturi ("Twilight") och Lucian ("Underworld"). Nu kommer vi få se honom som karaktären Castor i "Tron Legacy" där han fick jobba mycket med motion capture.
MovieZine fick chansen att träffa den mycket pratglada britten under en pressdag för "Tron Legacy" i Los Angeles.
Var hittade du inspirationen till din karaktär Castor?
Jag började med att diskutera karaktären med regissören Joe Kosinski. De ville ha en helt ny energi till Tron-världen och deras tanke var att Castor skulle vara en showman, lite som en överdriven karaktär. Vi relaterade Castor med en blandning av ceromonimästaren från Cabaret till en underhållare på cirkus.
Jag kom och tänka på karaktärer som exempelvis Bob Fosse och strax efter det började jag fundera på hur alla dessa karaktärer i Tron skulle vara enbart som rutor i dataprogrammet. Jag hittade till slut någon eller något som kunde vara anpassningsbart och som hade förmågan att anpassa sig för det som kommer i hans väg och som starkt påminner om en kameleont. Det var ungefär så karaktären växte fram hos mig. Inspirationen hämtade jag från folk jag kände som var kameleontlika inom popkulturen med vana av flera personligheter, så lösningen blev David Bowie. Resultatet blev en Ziggy-liknande karaktär som var väldigt kul att gestalta.
Hur hanterade du all teknologi som används i filmen?
För en film som flera gånger tänjer på gränserna när det gäller teknologin och vad man kan göra med den i filmen. Man får inte bli överväldigad av det. När det gäller kostymerna som används till motion capture-tekniken och allt annat vi jobbar med, får man inte låta det bli ett hinder. Den största anledningen att jag ville göra den här filmen var ju den tilltalande storyn. Det som är så fantastiskt med storyn och hur väl det fungerar i manuset, innan alla tekniska hjälpmedel träder in.
För att kunna njuta av det och utnyttja allt som man vet att filmens teknologi kan ge, men samtidigt är det svårt när man har alla hjälpmedel omkring sig att tillgå. Det tar flera timmar att vänja sig vid det.
Blev teknologin ett välkommet hjälpmedel eller mer av en belastning?
Både och. Man fick aldrig chansen att slå sig till ro utan man hade alla möjliga tekniska hjälpmedel att luta sig emot. Självklart är ju inte skådespelare kända för att klaga och definitivt inte jag heller (haha). Ärligt talat, borde vi faktiskt ha klarat av en dag utan att klaga på all teknik, men ibland blev för mycket. Garrett var definitivt den starkaste av oss, han var på plats varje dag för att jobba med allt det här. Han hade bestämt sig och gav inte upp. Han var verkligen entusiastisk och kom dit varje dag och han älskade det.
Hur var det att jobba så mycket med motion capture?
Vi pratade ju förut om motion capture. I grund och botten innebär det att spelar man in scenerna två gånger. Första gör man scenen med sin motspelare för att sedan göra om den med en annan skådespelare som gör "kroppen". Efteråt tar man referenspunkter på kroppen och tar huvudet från skådespelaren och kroppen från den andra skådespelaren och sätter ihop dem. Man vänjer sig visserligen efter ett tag, men det var verkligen en rejäl utmaning.
Det är många som är oroade för att "Tron Legacy" kommer bli som många andra stora effektspäckade filmer, ytliga och sakna substans.
Jag satt med under visningarna av klippen vi såg förut idag och jag var mer som ett stort Tron-fan än filmens skådespelare. Jag har alltid varit ett fan av det högteknologiska och jag fullkomligt älskar det. Jag kollade varje bit av ny design, tekniska prylar i de nya färdigställda scenerna och blev helt hänförd av det. Men det som påverkade mig mest var när Kevin och Sam möts för första gången. Det högg tag i hjärtat på mig så det gjorde ont. Jag trodde verkligen att det var en pappa som träffade sin son igen. Jag blev tårögd. Jag fastnade direkt för det ögonblicket när jag läste manuset. Det här är en riktigt bra story!
Det är precis som en klassisk story där sonen letar efter sin pappa. Oavsett om du är kille eller tjej är det en story man kan relatera till. Det handlar om hur det är att vara människa. Att få vara en del av denna fantastiska och mångsidiga berättelsen med en genuin verklighet. Den mänskliga relationen tillsammans med de otroliga effekterna är vad jag tror som gör att den här filmen kommer att fungera.
Hur svårt var det att föreställa dig den här teknologiska världen när du läste manuset?
Det är en bra fråga, för när jag läste manuset med alla teknologi och effekter i bakhuvudet blir det faktiskt ganska meningslöst när man läser det på papperet. Det enda man kan ta till sig är om det fungerar på papperet. Jag brukar kolla på de första manussidorna lite snabbt för att se hur många repliker jag har. Är de inte tillräckligt många, slänger jag det! (haha). Men allvarligt talat läser man de första sidorna och lyckas man ta sig igenom hela manuset utan någon större ansträngning vet man att det är ett bra manus. Fastnar man inte direkt spelar det ingen roll hur mycket specialeffekter eller hur mycket pengar de slänger upp framför ansiktet.
Du har aldrig ångrat att du hoppade på det här filmprojektet?
Nej, absolut inte. Jag är oerhört tacksam över att jag fick chansen att träffa alla och få vara en del av detta. Det påverkar en och jag tror inte andra kommer påverkas lika mycket som jag blev av det här. Men jag är speciell.
