Bruce Boxleitner är kanske bäst känd för sin roll som Luke Macahan i den klassiska TV-serien "Macahan", men för många science fiction-fans också välkänd som John Sheridan i TV-serien "Babylon 5". I första "Tron" gestaltade han karaktären Al Bradley och det är just den rollen han återupplivar i "Tron Legacy".
När jag träffade Bruce Boxleitner i Los Angeles insåg jag snart att han verkligen stormtrivdes att återigen få stå i rampljuset. Det var en man med stor portion med humor och livsglädje och med en riktig vinnarskalle, något som jag personligen fick erfara i den numer klassiska kampen om jordgubben.
Hur skiljer sig din karaktär i "Tron Legacy" mot första filmen?
Han är självklart mycket äldre. Han har varit en väldigt framgångsrik man och är nu VD på Emcom, men enbart till namnet. Företaget är inte det företag som han och Kevin Flynn en gång byggde upp och har nu tagits över av andra. Den toleranta Alan Bradley är fortfarande kvar på företaget, men han har ingen makt kvar. På sätt och vis är han en nedbruten man, nästan som en förlorad själ.
Jag har sett honom vandra längs korridorerna på Encom, köra en snygg bil, plockar ut en fin lön, men har ingenting att sysselsätta sig med. Det blir han frustrerad över. Det var osannolikt med all nördig teknik som man fick se i originalet. Det var frustrerande för honom att han inte fick ha kontroll över sin egen programmering. Nu vet vi ju vad som hände med det och hur allt slutade.
Vad var den tuffaste utmaningen?
För mig var att bli Al Bradley igen efter 27 år. Hur är den här mannen idag? Vad har hänt med honom under alla dessa år? Jag blev ganska fascinerad över hur manusförfattarna hade utvecklat de här karaktärerna. Svårt att nämna andra tuffa utmaningar, men kanske en del av motion capture-grejerna som i Benjamin Button. Att ha punkter över hela ansiktet.
Även hur folk tittade på mig som inte hade en aning om vad man egentligen höll på med. Men jag fick återuppleva karaktären i helt ny atmosfär som en gammal man och som en ung man. För mig var det helt enkelt en ny underbar film.
Hur var det att agera mot en tom skärm istället mot verkliga skådespelare?
I den här filmen använde de sig faktiskt av en ganska maffig scenbyggnad. I den första filmen fanns det bara svarta scenbyggnationer. Det var plattformar och sådana saker och så gjorde datorn resten. Men nu fanns det otroliga färdigställda scener.
Att göra sådana här filmer påminner mycket om att göra en pjäs. När man skapar det får man försöka se det framför sig. Vad man än ser kommer det aldrig kunna matcha slutresultatet. Men man får använda sin fantasi mycket mer än vad man gör med andra filminspelningar. Det blir en trevlig överraskning när man får se vad de har lagt till i scenen, oavsett om man har en liten eller stor roll.
Men kommer filmen ha något mer än fräna specialeffekter?
Nu fick jag bara vara människan Bradley. Vi höll enbart på med scenen med Alan och Sam som vi ägnade oss åt hela natten lång. Vi spelade in både utomhus och inne i det coola containerliknande huset han har. Jag tror nog att alla ungar drömmer om ett sådant hus, men det här var verkligen hans hus. Det är precis som Michael sa förut, det handlar om den mänskliga aspekten. Det är svårt att föreställa sig allt detta när man sitter och läser manuset, man får helt enkelt vänta tills man får uppleva det.
Det här kommer att bli bra, det vet jag. Det är de mänskliga aspekterna som först tilltalar oss skådespelare. Men du har rätt, man måste ha en fungerande story. Många effektspäckade filmer tappar den biten och kvar blir bara en snygg yta utan innehåll. För en gångs skull fick jag fokusera mig på de lätta bitarna. Jag har tre söner och Bradleys situation blev svårt att relatera till. Jag har en sandlåda hemma som påminner starkt om detta.
Hur fungerade det att spela mot Garrett?
Nu är jag ju några år äldre än Garrett, hehe. Det fick mig att känna att allt var på riktigt och att jag pratade med min egen son. Faktiskt så kollade han på mig som jag verkligen var hans farbror. Kan låta aningen märkligt, men det var så jag upplevde det.
