Roger Deakins är ett namn som kanske inte är så välkänt utanför cineast-kreatsar, men de flesta har faktiskt sett någon film där han har varit bakom kameran och gjort allt arbete med att få filmen att se ut just som den gör. Med filmer som "Skyfall", "Nyckeln till frihet", "Sicario", "A Beautiful Mind" och "Big Lebowski" på sin resumé, är det onekligen en filmfotograf som kan en imponerande mängd om att göra film och sticker inte under stol med att kamera-arbetet ska hållas enkelt.
Vi träffar Roger Deakins i samband med att han besöker Svenska Filminstitutet, då han ska hålla en workshop för filmstudenter och sitter ned i en av biograferna i byggnaden, där vi samtalar om hans yrke och karriär. Han berättar att han just sett en del av studenternas filmprojekt och är imponerad över variationen.
Vad tycker du om svenska filmer?
– Jag ser inte så mycket film när jag är i staterna faktiskt. Men har sett en hel del Bergman tidigare, som jag gillar – inte sett så mycket av det moderna utbudet.
Vad är den vanligaste missuppfattningen med ditt jobb?
– Att det enbart handlar om att sätta ljus på ett objekt och exponera en bild, du vet? Bland allmänheten är det precis det, de vet verkligen inte vad en filmfotograf gör för den mesta delen. Ärligt talat så förstår de inte komplexiteten med det. Men jag tror det är knepet, att gömma komplexiteten och en enorma mängd teknik som går in i vad man gör och hur många människor som är delaktiga i processen. Att gömma det är poängen.
Så vad är egentligen bra filmfotografi?
– Bra filmfotografi är oigenkännbart. Jag tror det värsta som finns är att läsa en recension och så har recensenten skrivit ”den är vackert fotad”. Då tänker jag: ”så det var allt du tittade på?”. Det är faktiskt ett misstag, för det distraherar från berättandet tycker jag. Så det handlar mer om att komponera bilden för att berätta storyn. Japp. Story, story, story. Filmfotografi ska vara en del av den övergripande effekten, i den bemärkelsen att den inte märks.
Det tycker jag är bra att du har i åtanke, för många säger ju ofta "åh, det där var ett fint filmat landskap."
– Ja. Om du ser en film för andra eller tredje gången, då tycker jag det är rättvist att kommentera på filmfotot, ljudet eller liknande. De separata delarna så att säga. Men den första reaktionen ska vara på storyn och effekten filmen har på en, inte om tekniken bakom. Det finns en lockelse som filmfotograf att välja den vackraste eller det mest dramatiska bilden, eller det mest komplexa show-off-kameraarbetet. Det är så lätt att sugas in i den idén att det du gör då är någon bra, men 99 gånger av 100 jobbar det emot storyn, om du blir för ambitiös med kameran. Jag gillar det "simpler , simpler, simpler". Jag går tillbaka till en sorts Robert Bresson-stil, där jag rör kameran när det behövs.
Hur mycket påverkas ditt jobb av vilken regissör du arbetar med?
– Allt kommer från manuset och regissörens tolkning av manuset. Vissa filmer kräver en viss visuell stil. Kombinationen av regissören och dig själv skapar en distinkt stil som skiljer sig från varje film.
Har du behövt slåss med en regissör för att få med något du vill ha i en film?
– Ibland. Eller, slåss indikerar på fysiskt våld. Jag har aldrig blivit fysisk med en regissör, men har haft kreativa argumentationer absolut. Jag är väldigt passionerad över vad jag gör och om jag tror att en viss bild eller ett sätt att filma en scen är rätt, oavsett om det handlar om handhållen kamera eller statisk eller att kameran inte ska röra sig överhuvudtaget på en extrem nivå – då argumenterar jag för det. Om jag tror att en scen kan spela sig bra i siluett, då argumenterar jag för det. Siluett argumenterar jag ofta för.
Vilka filmer eller filmfotografer har inspirerat dig mest i ditt arbete?
– Jag blev kär i film redan när jag var barn och jag upptäckte gradvis olika filmfotografers arbete. Kazou Miyagawa som filmade för Akira Kurosawa är en stor influens. Vadim Yusov som filmade för Tarkovsky. Conrad Hall, som jag upptäckte i regnet under en filmvisning av filmen i Torqay, då tänkte jag "Wow det var riktigt imponerande" och sedan följde jag hans arbete i synnerhet.
- Men det finns så många, Henri Decaë, Lucien Ballard… Ofta brukar man tala om filmfotografen och regissören tillsammans och jag tror att de relationer som uppstår då är det mest imponerande. Som Ingmar Bergman och Sven Nykvist. Den sortens arbete och hur det utvecklas, har haft mest inflytande på mig.
Vad är det vanligaste misstaget du ser på professionell nivå? Du nämnde kamerans rörelse.
– Jag vet inte om det är ett misstag, men för mig är det lite farligt, det där att göra fel val med kameraarbetet. När det blir distraherande? Då är det ett misstag. Det handlar om ögat. Jag brukade göra rockvideos och då skojade vi om att: ”Om du filmade BB King, så kunde du bara lämna kameran stående för det var så magiskt, men om du filmade – ska nog inte nämna dom bandens namn – ett band som inte var så bra, så rörde du kameran så mycket som möjligt."
När du ser en film, kan du stänga av ditt kritiska öga?
– Åh ja, självklart, precis som när jag läser en bok. Jag ser filmen för storyn. Om jag blir uttråkad av en film så kan jag erkänna att jag börjar studera grain, ljudnivån eller ljussättningen. Då blir det om hur filmen är gjord. Men om jag blir investerad i en film tänker jag inte alls på det där.
Du har jobbat med några stora regissörer, bland annat bröderna Coen ett flertal gånger. Har du något favoritprojekt med dem, eller något i allmänhet?
– De är alla så olika, speciellt de med bröderna Coen. Jag har en viss förkärlek till "The Man Who Wasn't There", kanske för att den just är filmad i svartvitt. Jag skulle älska att göra fler filmer i svartvitt, som jag gillar på grund av enkelheten och att det liksom är omedelbart. Så många filmer jag älskar är svartvita. Så det kan vara det som gör det, varför jag känner så just för den filmen.
Intressant. Det är ju inte så många filmer idag som filmas i svartvitt, och när en väl kommer så blir den ofta uppmärksammad.
- Det är svårt att få svartvita filmer finansierade. Med "The Man Who Wasn't There", så sa Joel (Coen) att de inte hade fått den budget som de ville ha från början. Hade den filmats i färg skulle de fått mer pengar.
Vad är det viktigaste då när man väl ska få till en bild?
– Jag kommer från en bakgrund i dokumentärfilmande och stillbildsfotografi, så det allra viktigaste för mig är kompositionen och hur jag rör – eller inte rör – kameran. Ljussättning är ju såklart viktigt, men jag sätter komposition och rörelse över allt annat.
Du har blivit nominerad till en Oscar 13 gånger, vad betyder det för dig? Går du fortfarande dit med förhoppningen att få med en hem?
– Jag går dit. Jag har inga förväntningar. Jag går dit helt enkelt för att det är en trevlig tillställning och jag träffar folk jag inte sett på ett tag och nya ansikten. Men jag bryr mig inte så mycket om det där. Faktum är att bara det att jag blivit nominerad 13 gånger, betyder att jag fortfarande är igång och det är allt jag bryr mig om.
I den kommande andra delen av intervjun djupdyker vi ned i 8 filmer i Roger Deakins karriär.
