Roger Deakins om 8 filmer som varit höjdpunkter i hans karriär

Roger Deakins, en veteran i filmfotografiska sammanhang berättar om upplevelsen att spela in några av de storfilmer han varit med och gjort. I den första delen av intervjun pratade vi om hur hans arbete ser ut. Här valde ut 8 stycken av de många filmer han filmat och låtit honom prata om minnen eller specifika scener som står ut.

 

 

 

Roger Deakins berättar att det var skrämmande att filma "1984", men instämmer att många bra projekt börjar på det sättet.

 

– Det var den första stora filmen jag gjorde. Innan dess hade jag gjort tre stycken, men de var relativt små. "1984" hade inspelningsplatser och mycket effekter, men många av dem var så kallade "in-camera effects", så vi hade inte blue-screen eller så. Allt gjordes i kameran, så det var en stor utmaning. På "1984" handlade det mesta om projektionssystemen och hur de var olika och hur vi skulle få de bilderna fångade på film – det var en väldigt teknisk utmaning. Skalan av produktionen, att jobba med John Hurt och Richard Burton... Det var faktiskt fantastiskt, en av de bästa upplevelserna i mitt liv. En av de gladaste också. Men i början var det skrämmande.

  

 

 

"Nyckeln till frihet" innehåller många scener där karaktärerna är utomhus, Deakins säger att det finns en rolig historia om det.

 

– Jag gjorde "Nyckeln till frihet" för några år sedan nu och jag var på ett möte med andra filmfotografer och överhörde en konversation mellan två stycken välkända namn: ”Ja den var väldigt bra filmad, men det var ju enbart naturellt ljus och det är ju inte någon vidare utmaning, eller hur?" Jag tyckte det var ganska konstigt att de sa det för jag använde ganska mycket artificiellt ljus på den filmen. Riktigt mycket.

 

- Vad du ibland tror är naturligt ljus är inte det. Det är en jättestor insats bakom det, för att skapa illusionen av naturligt ljus. När du börjar filma under produktionen, säg att man drar igång 07:30 på morgonen och filmar till 20:00 på kvällen, så finns det inte en chans att hålla uppe kontinuiteten av att enbart filma i naturligt ljus. Tänk ifall det också skulle vara en molnig dag, då skulle det inte ens gå att filma på vissa platser exempelvis utan artificiellt ljus. Så det är väldigt mycket ljus i "Nyckeln till frihet", som många tror är naturligt men som inte är det.

 

 

 

Det är mycket pusslande bakom att få till en bra scen, speciellt om det ska filmas ur specifika vinklar, eller från ett bowlingklots perspektiv.

 

– Grabbarna (bröderna Coen) gör storyboards på allting. På "Big Lebowski" var jag med när de höll på med det, så då hade vi en bra plan. Exempelvis den scenen där man följer bowlingklotet från dens perspektiv medan den snurrar runt, eller den då bollen åker ned längd banan mellan en tjejs ben och grejer. Allt behövde planeras upp och tänkas ut hur det skulle kunna genomföras. Det är ju det är en del av det roliga, inte bara att göra de kreativa valen men också hur det tekniskt ska gå att utföra.

 

- I en av bowlingscenerna i "Big Lebowski", där vi härmar ett snurrande bowlingklot, satte vi upp kameran ungefär som ett snurrande spett –  som ett sådant du sätter kött på och snurrar över en eld – så kameran satt på änden av spettet och snurrade medan riggen åkte ned för banan bredvid klotet. Så det var en ganska enkel low-tech lösning, men rolig att göra.

 

 

 

En miss i schemaläggningen resulterade i mycket jobb för att få till looken i "O Brother Where Art Thou".

 

– Bröderna Coen ville ha en look som påminde om ett bleknat gammalt fotografi eller ett bleknat vykort. En torr och dammig känsla. Men som med många filmer, blev det som det blev på grund av schema och skådespelarnas tillgänglighet – timing. Vi skulle filma under sensommaren i Mississippi, av ekonomiska skäl. När vi väl kom dit stod vi det mest gröna området du kan tänka dig, inte alls den looken vi hade tänkt och hoppats på. Så vi spenderade mycket tid på hur vi skulle komma över det och komma närmare den världen de förväntade sig, den torra och dammiga världen.

 

 

 

Serien "Sherlock" har tagit viss inpiration från "A Beautiful Mind" i det sättet de porträtterar siffror och saker ur John Nashs tankesätt, men det finns en fara med att förlita sig för mycket på sådana effekter.

 

– Det var intressant, för vi försökte göra matematik – som är något ganska surrealistiskt – till något visuellt, som samtidigt kändes verkligt. Och karaktären går igenom de här schizofreniska episoderna för att leda publiken på fel spår. Man försöker sätta publiken i huvudet på huvudpersonen, John Nash. Vi pillade med hur långt vi kunde gå med effekterna, vad han ser och hur han ser siffrorna. Jag tycker vi fick till en bra balans, för det finns en fara att gå för långt med effekterna.

 

- Vid en punkt i manuset var det alla dessa siffror som flög runt i luften och där fanns faran i att publiken kunde tas ifrån karaktären, och jag tror att tricket där var att hålla effekterna ganska lågmälda och realistiska så du hänger med karaktären, men även stannar med karaktären. 

 

 

 

Bond hade gjorts 22 gånger innan. Deakins berättar hur "Skyfall" skiljer sig från resten, och den briljanta scenen i Shanghai. 

 

– "Skyfall" var inte annorlunda för att den filmades digitalt. Jag upplevde ingen skillnad jämfört med vanlig film utom att det gick snabbare. Estetiskt och kreativt, var "Skyfall" en utmaning främst för att vi försökte göra något som kändes fräscht men som ändå hade gjorts 22 gånger tidigare. Det var ett väldigt annorlunda manus, ett nytt approach till en Bond-film som Sam Mendes hade. Men trots det så letar man ju efter nya fantasifulla sätt att filma actionscener och saker du inte sett innan.

 

- Reflektionsscener som den scenen som tar plats i en kontorsbyggnad i Shanghai, med allt glas. Den var väldigt rolig att filma, men det kommer med mycket press. I många av dagens filmer kan det vara svårt att se vad som egentligen händer på grund av stämningen som är satt (mycket svärta eller mörkerfilter) så det gäller att få till sådana scener bra. Siluetter är bra, jag älskar siluetter.

 

 

 

I "Sicario" använs visuella effekter som bland annat en värmekamerna. Deakins säger att det kom till sig under samtal för att få till ett intressant sätt att visuellt berätta den delen av storyn.

 

– Denis Villeneuve är en visualist. Jag hade sett hans filmer innan jag arbetade med honom, som "Maelstrom". Vi fick en bra relation redan då vi arbetade tillsammans på "Prisoners", så "Sicario" är en förlängning av den relationen.

 

- Till den scenen som du refererar, så var den i manuset. Personerna går ut ur sin SUV och ned för kullen till tunneln och sedan in i tunneln, där det inte är något ljus. Vad är ljuskällan, månljus? Nej, det är mörkerglasögon. Poängen med mörkerseende är att det inte finns tillräckligt med ljus för att kunna se utan dem, så ifall du gick från en objektiv synvinkel till en subjektiv synvinkel i det läget så stämmer det inte riktigt. Så Denis sa: "Okej, men vi kan inte filma hela den scenen i mörkerseende, finns det något annat sätt?" Så svarade jag: "Värmekamera eller nåt kanske?"

 

 

 

– Vi såg några referenser online, en specifik video filmad med infrarött och hittade ett företag som hade en sådan high-end kamera. Denis sa att ifall vi filmade med den också, skulle vi kunna byta från olika karaktäreres perspektiv, så Benicio fick ha den infraröda kameran och de andra mörkerseende. Så vi bollade helt enkelt olika sätt att filma och på så sätt utvecklades idén. Vilket var skönt, för jag gillar inte riktigt månljus, jag har något emot det och det kändes inte heller rätt i den scenen.

 

- Så den enda objektiva bilden du ser i scenen är när Benicios siluett syns mot en väldigt mörk himmel, vilket etablerar trovärdigheten för att de behöver mörkerseende när de först ska ned. Och när de väl är nere i tunneln och har kommit en bit, kan man rättfärdiga att lamporna tänds där, för drogkartellerna har det nere i tunnlarna – de bygger faktiskt fantasiska ljussystem och tågrälsar och allt. Skådespelarna hade lite svårt att se ibland dock för att det var så mörkt.

 

- Men allt är inte filmat i becksvart mörker, vissa bilder i den scenen hade en liten 1K lampa med en 12x12 reflektor, fastsatt uppe på en 20-meters kran, placerad runt 100 meter bort från där vi filmade. Alla skrattade åt den där lilla lampan som var enda ljuskällan för just de bilderna.

 

 

 

Deakins har nyligen arbetat på "Blade Runner 2049", hans första riktiga sci-fi ("1984" är politisk allegori hävdar han) och berättar lite om hur man närmar sig en uppföljare till en film så är så visuellt etablerad.

– Jag kan inte säga så mycket om filmen än. Men det är en uppföljare, som utspelar sig 30 år efter den första filmen. Det är ingen remake eller så. Så det är en annat manus, en annan tid och en annan regissör. Det ttor jag är bra, just det att man inte försöker göra exakt samma sak som innan.

 

- Jag kan inte sätta ljus som Jordan Cronenweth, finns inte en chans. Jag tänkte inte ens tanken på att ens fösöka göra det. Jag hade inte varit intressarad av att göra filmen om det var poängen. Det gäller att reagera på regissören och manuset och göra sin egen grej. Jag tror inte att någon kan härma någon annan, och göra det till något annat än en ren kopia. Den skulle vara livlös. Det var ju grejen med "Skyfall" – vi behövde vissa element, men regissören måste få göra sin egen film istället för en kopia.