I registolen hittar vi denna gång danska Kathrine Windfeld, mest känd för TV-dramaserierna "Kungamordet" och "Drottningoffret". MovieZine träffade Windfeld och Persbrandt för att prata Bourne-influenser, action i Skandinavien, och förgäves försöka få fram något nytt om "The Hobbit"...
Är det stor skillnad att regissera action mot nånting annat?
Kathrine Windfeld: Ja, absolut. Man tänker inte på det, men det är så otroligt mycket teknik. Man måste självklart tänka på säkerheten och bla bla bla, och det som för biopubliken känns intensivt är det som under inspelningen tar absolut längst tid. Micke måste stå precis såhär så kameran inte ser att där är en slang med blod… Det är mycket sånt.
Hur mycket betydelse har stuntkoordinatorn?
KW: Allt. Han är den stora stjärnan i varje actionfilm. När vi fick Cedric Proust, stuntkoordinatorn som gjort Bourne-filmerna, var vi absolut nöjda och glada.
Mikael Persbrandt: Jag hoppades på internationell klass, för mig fanns det annars ingen anledning till att vara med. Jag hade gjort så många Beckfilmer och så vidare… Så kunde vi inte leverera som vi skulle, då hade jag tackat nej. En annan förutsättning var att det var en kvinnlig regissör, som var intresserad av det som sker mellan människor. Inte bara de där bombastiska explosionerna.
Blir det annorlunda med en kvinnlig regissör?
MP: Jag vill inte analysera så, men jag hade sett vad Kathrine hade gjort, och visste att hon kommer inte i huvudsak att vara intresserad av alla explosioner och dödande, utan av det mänskliga. Det tyckte jag var en förutsättning, att försöka få lite kött och blod på de här schablonartade figurerna, som det annars lätt kan bli i en sån film. Det hoppas jag att vi har lyckats med.
Hur har det gått med träningen?
MP: Ja, det har stått mycket om det där i tidningarna. Jag har inte medverkat i de där skriverierna mer än att jag har tränat väldigt mycket. Det var min skyldighet gentemot en medveten publik, att göra en gedigen förberedelse. Det är sällan man får den möjligheten på de här små marknaderna som Skandinavien är.
Hur stort utrymme finns det då för skådespeleri?
MP: Det är klart, det är underhållning och det är action. Det finns ingen plats för de stora personteckningarna. Vi fick några stunder här och var tyckte jag, och Kathrine var intresserad av de där stunderna. Det lockade mig.
Nu kommer det två Hamilton-filmer till, vad kan du berätta om dem?
MP: Ingenting tänkte jag berätta om dem. Den tredje har vi inte spelat in än, men den görs kanske i år. Tvåan är regisserad av Tobias Falk. Vem som gör trean? Det vet vi inte, men jag hoppas ju på Kathrine.
Kathrine, som regissör, vad är din åsikt om produktplacering?
KW: Oj! Det var en ny fråga. Usch, vad ska jag säga… Det är ju såhär, ska man berätta en modern historia så ingår det faktiskt en del teknik. Man kan inte berätta en sån historia utan att visa en mobiltelefon eller en dator. Och då, för mig, spelar det ingen roll om det är det ena märket eller det andra. Jag måste bara filma en mobiltelefon så publiken får sin information. Om det gör att vi kan finansiera filmen, så är det så det är.
Vad har ni haft för budget?
KW: 45 miljoner svenska kronor. Och det är ju fantastiskt roligt att få göra en så stor film. Anledningen till att det inte görs så många actionfilmer i Skandinavien är att det är så dyrt. Och publiken är liten, det är inte många som talar vårt språk.
MP: Och det är ändå bara prologen i en Bourne-film… Då tycker jag att vi har fått mycket för pengarna.
KW: Det tycker jag också, verkligen. Det jag tycker är roligt är också att vi har skapat en hel människa. Det jag skrev tillsammans med Micke är en hel figur, som är en snygg man som springer iväg och bombar, men han har också en känsla av någon slags existentiell… Alltså för mig var det viktigt att det var en man som stod vid ett vägskäl i livet, och han skulle välja: "Vart ska jag gå nu?". Det kan många identifiera sig med. Man behöver inte vara undercover-agent för att få den känslan i sitt liv…
MP: Det behövs en kvinnlig regissör för att ge följande regianvisning: "Spela som George Clooney". Det skulle inte Kjell Sundvall säga.
Det här är första Hamilton du gör, samtidigt har han ju en 20-årig historia. Har du tänkt mycket på hans bakgrund, har han upplevt samma saker som i de tidigare filmerna?
MP: Jag gjorde väl inget större arbete bakåt i tiden för den här gubben, utan vi sysslade med realtid. Men sen är det klart att karaktären, både hos publiken och även hos mig, har en historia. Det är en figur som gått i arv hos några skådespelare. Men det är inget jag reflekterade särskilt mycket över.
Hur var det att spela in i Jordanien?
MP: Fantastiskt. Vilka människor! Och de har ju haft Harrison Ford där, Indiana Jones-filmerna, och även Bigelows film är inspelad där så de har en väl fungerande filmindustri. Ett jäkligt häftigt land är det. Fantastisk mat… Ja, det är jättefint. Ett problemfyllt område såklart, vi var lite oroliga emellanåt men det där var den enda stabila platsen i regionen.
Hur skulle du beskriva Carl Hamilton?
KW: Jag vill beskriva honom som en väldigt modern man. Iallafall i den film som jag har gjort…
MP: Han lever i sitt slott och dricker sitt vin, och sen skjuter han några rackare. Jättemodern…! (skratt) Han är ju för fan en feodalherre.
KW: Ja, men jag tycker nog ändå… Ja, tyvärr. Han har jobbat tillräckligt mycket, han har fokuserat mer på sitt jobb än vad som sker runt honom, och nu har han kanske förstått att det finns något mer. Det gör honom modern, skulle jag säga.
Tycker du att han är sympatisk?
MP: (lång paus) Jag har aldrig tänkt i de banorna kring Carl. Som skådespelare tänker man alltid kring vad en karaktär sysslar med, hitta igenkänningspunkter, och naturligtvis för mig är det en djupt begriplig och också sympatisk människa. Jag funderade på hur jag skulle uppfatta honom om jag träffade honom. Han skulle antagligen te sig ganska skrämmande och kanske stel, sträng på något vis… Det är ju en helt annan person än jag är.
Minns du vad du tyckte när du läste böckerna för 20 år sen?
MP: Jag tyckte nog att det var spännande, för jag läste flera stycken. Jan har en väldig kunskap om de här världsliga konflikterna och politiken. Jag tyckte det var spännande att det var en ensam individ som befann sig i en sådan stor häxkittel som den världen ändå är.
Vilka inspirationskällor har du haft?
KW: Bourne. Bourne-trilogin, och "The American".
Har du någon favorit-actionhjälte?
MP: Nja, James Bond är nog minst. Om man pratar om de här två sorterna, så börjar de närma sig varandra. Filmerna har blivit oerhört mycket våldsammare, och man försöker nog härma verkliga skeenden. Jag föredrar nog Bourne framför Bond, om jag måste svara på såna frågor.
Är det en svår avvägning, att veta hur mycket våld man ska visa?
KW: Ja, det är det absolut. Och framför allt hur länge. När man läser dialog kan man se framför sig om något varar i tre minuter, eller whatever. Men hur länge ska en explosionsscen eller en slagsmålsscen pågå? Det är viktigt att veta när man ska spela in. Kommer det att ta två, tre, fyra dagar? Det tar otroligt lång tid att planera, koreografera och filma. Och det är otroligt fysiskt för skådisarna.
Hur är det som skådespelare att göra sånt?
MP: Man blir ju actionskådespelare. Det är lite Tompa Cruise över det hela. Det är jätteroligt! Och ganska ansträngande, man blir trött. Jag har ju inte riktigt hållt på på det här sättet förut.
Kathrine, vad blir nästa projekt för dig?
KW: Det är en dansk bok som heter "Han dansar på sin sons grav". Och en svensk film på en bok som heter "Smuts", av Katarina Wennstam. Men det tar lite tid, vi har just börjat på manusskrivandet.
Det kan alltså bli tid för en tredje "Hamilton"?
KW: Det vet man aldrig, vad som ligger i framtiden. (skratt)
MP: Nä, jag tycker det är välgörande med kvinnor i det här ultravåldsfacket. Det är på sin plats, tycker jag. Det kanske är dags för en kvinnlig superagent i Sverige också snart? Som springer runt och slår ner folk och fä.
Har du varit sugen på att regissera?
MP: Ja, ibland blir jag det. Jag tänker att jag ska bli 50 först. Så nu börjar det närma sig… Men då undrar jag, vad ska man göra då? Jo, man ska göra det som ligger en närmast om hjärtat. Jag fnular på det där lite, men det finns ingen anledning till att göra någon genrefilm, för det där finns ju folk som kan. Varför vill man som skådespelare regissera? Det vore ju för att komma närmare källan. Det tycker jag låter spännande. Gary Oldman, Sean Penn, de gjorde personliga filmer om något ur deras liv. Det kanske är något man kan göra.
Är ni klara med "The Hobbit" nu?
MP: Nä, absolut inte. Jag ska dit igen i februari. Nu börjar vi filma "Hypnotisören" med Lasse Hallström på onsdag, sen åker jag.
Är du med i båda "Hobbit"-filmerna?
MP: Ja, det är jag. Rollen är ungefär så stor som den är i boken. Jag ska inte prata så mycket mer om den, för det är ett stort filmbolag och de blir så arga om jag pratar… Men du kan läsa boken så förstår du... och sen kanske det är lite mer.
Hur har man skapat din karaktär Beorn? Smink, eller något slags motion capture?
MP: Som jag sa, så tänkte jag överleva kvällen. Det kommer väl en missil annars efter mig, tror jag. Det är spännande att vara med. Du får se sen. Det är premiär om knappt ett år, i december.
Men något ledigt är inte att tänka på?
MP: Jag var ledig nu, på morgonen. Det rullar på. Jag ska vara ledig lite efter Hallström. Jag jobbar inte dubbelt längre. Vad gjorde jag förra året, två-tre filmer? Två är väl lagom, annars blir man trött.
Vad gör du när du är ledig?
MP: Skit i det, du!
"Hamilton - I nationens intresse" får biopremiär på fredag. Två filmer till är under produktion, "Inte om det vore din dotter" samt "I hennes majestäts tjänst", och beräknas få premiär senare i år.
