Ryan Gosling minns första gången han såg ”Blade Runner”

Ridley Scotts ”Blade Runner” från 1982 är en milstolpe i sci-fi-genren. När det nu är dags för uppföljaren, 35 år senare, har Ryan Gosling fått huvudrollen som en nyskriven karaktär, K. Han är precis som Harrison Fords Rick Deckard en ”blade runner”, en polis med uppgift att jaga förrymda replikanter - mer än så behöver du egentligen inte veta innan du går och ser "Blade Runner 2049".

Jag träffade Gosling i Barcelona i somras för ett kort samtal, bland annat om den mäktiga originalfilmen.

- Jag såg ”Blade Runner” när jag förmodligen 14 år. Runt tio år efter att den kom ut. När jag först såg den slogs jag av att hur många filmer den hade påverkat som jag hade sett fram till dess. Först hade jag sett  alla som hade stulit från den, och sedan insåg jag att ”Blade Runner” var källan. Det var intressant. Men det var också en film som lämnade mig med många frågor. Den besvarar inte många frågor åt en.

 

- När jag fick höra att Denis (Villeneuve) skulle göra uppföljaren, blev det något som jag verkligen ville vara en del av. Jag har sett upp till Denis länge. Jag kände en enorm tillit till hans vision, han beundrar originalfilmen men är också orädd. Han verkade aldrig skrämd av uppgiften. Hans beundran blev till inspiration. Han navigerar sig genom den här världen genom att göra den jordnära och verklig. Vi såg inte en enda greenscreen. Han byggde upp ett äkta, funktionellt universum som vi levde i och spelade in i.

Fanns det några tvivel inför att kliva in i den här världen?

- Det var en tröst att Ridley Scott och Hampton Fancher, originalfilmens manusförfattare, hade kommit på den här historien som de ville berätta. Denis är en otrolig filmskapare som jag har velat jobba med länge. Med honom bakom rodret visste jag att det skulle bli något speciellt.

 

 

Vad kan du säga om din roll?

- Vad jag kan säga om min karaktär är att han är en blade runner… år 2049. Den här världen har utvecklats. LA är en mer brutal plats. Livet är mer isolerat. Folk lever inte, de försöker bara överleva. Det är hårt. Min karaktär får uppleva allt det. Jobbet är annorlunda än vad det var i originalfilmen. Han upptäcker ett mysterium som får honom att ifrågasätta vad han trodde att han visste om sin verklighet, men det får honom också att ifrågasätta sin identitet. På så sätt är den lik första filmen. Det är en detektiv-historia, det är neo-noir, men också en personlig resa för honom. Han känner att agent Deckard är den enda som han besvara hans frågor.

Hur förberedde du dig?

- Det var en fysisk film så jag behövde träna inför det. Men det viktigaste för mig blev att komma till Budapest tidigt, spendera tid med Denis och lära mig hur han tänker. Men också att spendera tid på inspelningen och i miljöerna. Det svåraste med mitt jobb var att inte bli imponerad. Jag är inte van vid det här. Jag vet inte om jag någonsin får uppleva något liknande. Det är surrealistiskt, för filmen handlar mycket om minnen, och jag fick gå runt på platser som jag har ett minne av. Jag blev som ett litet barn. För mig handlade det om att försöka få det hela att kännas normalt.

Hur var det att träffa Harrison Ford för första gången?

- Vi pratade om Harrison ofta när vi filmade. Hans närvaro var med oss. Och det kunde inte ha iscensatts bättre. Första dagen vi träffade honom var ljuset lågt och det var dimmigt, alla var bara silhuetter. Vi hörde att Harrison var på inspelningen, och vi började leta bland silhuetterna. Vi hade väntat på honom hela dagen när han plötsligt dök upp ur dimman. Jag har varit ett fan länge, men jag är till och med ett större fan nu. Man kan inte hitta en bättre skådespelare att jobba med, han fick oss alla att agera bättre när han dök upp.

 

 

Vi på MovieZine är stora fans av ”Lost River”, en riktigt underskattad film. Skulle du vilja regissera något igen?

- Absolut, det var en otrolig erfarenhet. Jag älskade att spela in den filmen. Jag är glad att du gillade den.