Sarah Paulson har agerat sedan mitten av 90-talet. Bland tidiga roller finns komedin ”Vad kvinnor vill ha” och tv-serien ”Jack & Jill”, andra kanske minns henne från ”Deadwood”.
Men det är först med ”American Horror Story” som världen fick upp ögonen för Paulson. Antologiserien, med sina olika historier i varje säsong, gav Paulson en chans att visa sin bredd i flera olika roller. Trots ett stadigt jobb i Ryan Murphys tv-universum får hon också tillfälle att kliva in i biroller i allt större filmer, som dramat ”12 Years a Slave”, Steven Spielbergs ”The Post” och kuppkomedin ”Ocean’s 8”.
Just nu är Paulson bioaktuell i M. Night Shyamalans ”Glass”, den övernaturliga thrillern som binder samman filmerna ”Unbreakable” och ”Split” i en trilogi. Här spelar hon psykiatern Ellie Staple, vars uppgift är att övertyga tre potentiellt farliga superhjältar - Bruce Willis, James McAvoy och Samuel L. Jackson - om att de bara är vanliga dödliga.
Jag träffade skådespelerskan ihop med andra journalister under en pressdag i London. (Varning för små spoilers kring ”Glass”).
Din roll i ”Glass” känns väldigt hotfull, trots en vänlig fasad. Vad lockade dig till rollen?
- Vi ska väl inte gå in på några spoilers nu…? Jag hatar när man får läsa något man inte ville veta. Men jag gillade hur komplicerad hon var. Jag gillade tanken på att spela en kvinna i en film, utan att hennes roll är att vara mamman, frun eller sexobjektet. Visst, det kan vara underbara saker att vara (skratt). Men de får oftast inte de rikaste rollerna. Min poäng är, att få spela en intellektuell karaktär som tror på att hon gör det rätta, det lockade mig.
Vad har varit speciellt för dig med den här filmen?
- Förutom att jag fick en betydande roll, som leder de här männen genom den här historien, och slipper stå och diska. Det var spännande för mig. Jag var en del av historien. Och jag ville jobba med Night. Jag gillar många av hans filmer. Jag älskade speciellt ”Unbreakable” när den kom ut, även om jag vet att många inte tog emot den så väl. Jag tyckte den var väldigt poetiskt, en film om sorg och förlust, om att gå vidare, och om hur makt verkligen ser ut. Jag skulle kunna prata om den länge. För mig var hela paketet lockande, och jag tackade ja utan att ens ha läst manuset.
Men det är först med ”American Horror Story” som världen fick upp ögonen för Paulson. Antologiserien, med sina olika historier i varje säsong, gav Paulson en chans att visa sin bredd i flera olika roller. Trots ett stadigt jobb i Ryan Murphys tv-universum får hon också tillfälle att kliva in i biroller i allt större filmer, som dramat ”12 Years a Slave”, Steven Spielbergs ”The Post” och kuppkomedin ”Ocean’s 8”.
Just nu är Paulson bioaktuell i M. Night Shyamalans ”Glass”, den övernaturliga thrillern som binder samman filmerna ”Unbreakable” och ”Split” i en trilogi. Här spelar hon psykiatern Ellie Staple, vars uppgift är att övertyga tre potentiellt farliga superhjältar - Bruce Willis, James McAvoy och Samuel L. Jackson - om att de bara är vanliga dödliga.
Jag träffade skådespelerskan ihop med andra journalister under en pressdag i London. (Varning för små spoilers kring ”Glass”).
Din roll i ”Glass” känns väldigt hotfull, trots en vänlig fasad. Vad lockade dig till rollen?
- Vi ska väl inte gå in på några spoilers nu…? Jag hatar när man får läsa något man inte ville veta. Men jag gillade hur komplicerad hon var. Jag gillade tanken på att spela en kvinna i en film, utan att hennes roll är att vara mamman, frun eller sexobjektet. Visst, det kan vara underbara saker att vara (skratt). Men de får oftast inte de rikaste rollerna. Min poäng är, att få spela en intellektuell karaktär som tror på att hon gör det rätta, det lockade mig.
Vad har varit speciellt för dig med den här filmen?
- Förutom att jag fick en betydande roll, som leder de här männen genom den här historien, och slipper stå och diska. Det var spännande för mig. Jag var en del av historien. Och jag ville jobba med Night. Jag gillar många av hans filmer. Jag älskade speciellt ”Unbreakable” när den kom ut, även om jag vet att många inte tog emot den så väl. Jag tyckte den var väldigt poetiskt, en film om sorg och förlust, om att gå vidare, och om hur makt verkligen ser ut. Jag skulle kunna prata om den länge. För mig var hela paketet lockande, och jag tackade ja utan att ens ha läst manuset.
Dr. Ellie Staple med Elijah Price (Samuel L. Jackson) i "Glass".
Levde det upp till dina förväntningar, att jobba med honom?
- Det var otroligt. Verkligen. Det är en unik gåva att jobba med någon som exakt vet vad han vill, med en sådan klarhet, och kan kommunicera det. Ofta kan man jobba med en regissör som vet vad han vill, men inte är bra på att förklara det för skådespelarna. Skådespelarnas språk är ett väldigt specifikt språk. Vi är beskyddande om våra rollfigurer. Han var lika beskyddande och han respekterade min process. Vi gjorde långa tagningar, ibland tio minuter långa, det gör man inte vanligtvis. Det var som att spela en liten teaterpjäs.
Hur hanterar du spoilers? Du har väl inte kunnat berätta för någon om vad filmen handlar om.
- Ja, det är lustigt. Folk har frågar mig om vem gag spelar i filmen. ”Jag är liksom deras läkare”, svarar jag. ”Vadå, är någon sjuk?” ”Nja… hmm, jag kan inte riktigt säga något. Du får vänta i ett och ett halvt år” (skratt) Men jag har varit med i ”American Horro Story” i åtta år nu, så jag är van vid att hålla på hemligheterna. Jag får bara vara försiktig med tequila, haha. För folk vill verkligen veta. Men jag tänker på fansen, som vill bli överraskade. Kan ni tänka er om ”Sjätte sinnet” kom ut idag? Det slutet skulle spoilas på en sekund, ingen hade kunnat hålla den hemligheten. Och på den tiden var det ett otroligt avslöjande.
Night säger att det är trilogins sista film, men vi lämnas med obesvarade frågor. Det finns mer man vill veta om din rollfigur. Hur ser du på det?
- Jag vet att jag vill veta mer! Vi kan väl skaffa en annan regissör? Skämt åsido, hela den här världen föddes i hans huvud, och om han tycker att detta är slutet, så är det så. Men jag håller med dig. Vi får aldrig se hur den kvinnan är utanför den miljön. Det vore väldigt intressant. Det som händer i slutet är det sista hon vill ska hända. Night och jag diskuterade det mycket, att det är något som aldrig har hänt förut. Det har aldrig gått så långt. Jag tycker de borde skicka över mig till Marvels universum, så kan jag börja ge folk diagnoser! Plocka ner dem en efter en.
- Det var otroligt. Verkligen. Det är en unik gåva att jobba med någon som exakt vet vad han vill, med en sådan klarhet, och kan kommunicera det. Ofta kan man jobba med en regissör som vet vad han vill, men inte är bra på att förklara det för skådespelarna. Skådespelarnas språk är ett väldigt specifikt språk. Vi är beskyddande om våra rollfigurer. Han var lika beskyddande och han respekterade min process. Vi gjorde långa tagningar, ibland tio minuter långa, det gör man inte vanligtvis. Det var som att spela en liten teaterpjäs.
Hur hanterar du spoilers? Du har väl inte kunnat berätta för någon om vad filmen handlar om.
- Ja, det är lustigt. Folk har frågar mig om vem gag spelar i filmen. ”Jag är liksom deras läkare”, svarar jag. ”Vadå, är någon sjuk?” ”Nja… hmm, jag kan inte riktigt säga något. Du får vänta i ett och ett halvt år” (skratt) Men jag har varit med i ”American Horro Story” i åtta år nu, så jag är van vid att hålla på hemligheterna. Jag får bara vara försiktig med tequila, haha. För folk vill verkligen veta. Men jag tänker på fansen, som vill bli överraskade. Kan ni tänka er om ”Sjätte sinnet” kom ut idag? Det slutet skulle spoilas på en sekund, ingen hade kunnat hålla den hemligheten. Och på den tiden var det ett otroligt avslöjande.
Night säger att det är trilogins sista film, men vi lämnas med obesvarade frågor. Det finns mer man vill veta om din rollfigur. Hur ser du på det?
- Jag vet att jag vill veta mer! Vi kan väl skaffa en annan regissör? Skämt åsido, hela den här världen föddes i hans huvud, och om han tycker att detta är slutet, så är det så. Men jag håller med dig. Vi får aldrig se hur den kvinnan är utanför den miljön. Det vore väldigt intressant. Det som händer i slutet är det sista hon vill ska hända. Night och jag diskuterade det mycket, att det är något som aldrig har hänt förut. Det har aldrig gått så långt. Jag tycker de borde skicka över mig till Marvels universum, så kan jag börja ge folk diagnoser! Plocka ner dem en efter en.
Sarah Paulson ser monster i en scen ur "Bird Box".
Du har haft ett fantastiskt 2018, för att inte tala om de senaste åren. Alla pratar fortfarande om ”Bird Box”, hur har du upplevt det fenomenet?
- Jag blev överraskad. Fast för mig är det alltid en chock när någon har sett något jag gjort. Jag minns att jag vaknade upp till ett mail, om att Netflix hade släppt tittarsiffrorna. Jag bara tänkte att om alla de 40 miljoner som såg filmen hade betalat för den på bio, hade det varit galna siffror för de första sju dagarna. Och det är bara per hushåll. Tio människor kunde se filmen samtidigt. Så ja, tiderna förändras. Det är otroligt. Men tro mig, det är klart bättre att vara med i en film som folk pratar om. Min mamma skickar mig memes på mitt ansikte: ”Har du sett denna, om hur ingen vill gå upp på måndagar?” (Skratt) När ens mamma sätter igång, då vet man att det har blivit ett fenomen.
Vad tror du att det beror på? Hur blev den filmen så stor?
- Jag har inte sett filmen, för jag ser aldrig något jag är med i. Jag läste manuset, och det enda jag sett av filmen är memes som folk skickar runt. Men jag tror att den känns så nära. Möjligheten att något sånt kan inträffa, en slags jordens undergång, något ondskefullt ting som lever inom oss, hur skulle det se ut? Hur skulle vi reagera? Och i slutändan handlar filmen om familj. Vilken slags familj vi föds in i, och vilken familj vi hamnar i genom yttre omständigheter. Det är något vi alla kan känna igen oss i, även om det är under de mest extrema omständigheter.
Så du ser aldrig dina egna filmer…?
- Aldrig, nej. Jag brukade göra det. Det var som ett fenomen för mig, att jag faktiskt är med i något. Men sedan jag spelade in ”Fallet O.J. Simpson”… Jag fick oerhört bra respons efter den, och det var en väldigt speciell känsla för mig att spela den rollen. Jag var rädd, att jag skulle se den och inte gilla den. ”Varför säger alla att det är bra? Jag tycker det är hemskt.” Jag var rädd att jag skulle ha fel förväntningar. Varför inte bara låta min upplevelse vara som den är? Då skulle det förbli speciellt för alltid.
- Jag sitter här nu tack vare den serien, för att Night såg den. Det är jag enormt tacksam för, det förändrade min karriär. Jag hade jobbat länge, jag var med i ”American Horror Story” i fem år innan dess. Men det är en nischad serie, inget för den breda massan. Medan ”O.J.” sågs av alla. Sedan hamnade jag i den vanan. Och jag är superkritisk mot mig själv. Jag vill bara ha de goda minnena, utan att tänka på slutresultatet.
- Jag blev överraskad. Fast för mig är det alltid en chock när någon har sett något jag gjort. Jag minns att jag vaknade upp till ett mail, om att Netflix hade släppt tittarsiffrorna. Jag bara tänkte att om alla de 40 miljoner som såg filmen hade betalat för den på bio, hade det varit galna siffror för de första sju dagarna. Och det är bara per hushåll. Tio människor kunde se filmen samtidigt. Så ja, tiderna förändras. Det är otroligt. Men tro mig, det är klart bättre att vara med i en film som folk pratar om. Min mamma skickar mig memes på mitt ansikte: ”Har du sett denna, om hur ingen vill gå upp på måndagar?” (Skratt) När ens mamma sätter igång, då vet man att det har blivit ett fenomen.
Vad tror du att det beror på? Hur blev den filmen så stor?
- Jag har inte sett filmen, för jag ser aldrig något jag är med i. Jag läste manuset, och det enda jag sett av filmen är memes som folk skickar runt. Men jag tror att den känns så nära. Möjligheten att något sånt kan inträffa, en slags jordens undergång, något ondskefullt ting som lever inom oss, hur skulle det se ut? Hur skulle vi reagera? Och i slutändan handlar filmen om familj. Vilken slags familj vi föds in i, och vilken familj vi hamnar i genom yttre omständigheter. Det är något vi alla kan känna igen oss i, även om det är under de mest extrema omständigheter.
Så du ser aldrig dina egna filmer…?
- Aldrig, nej. Jag brukade göra det. Det var som ett fenomen för mig, att jag faktiskt är med i något. Men sedan jag spelade in ”Fallet O.J. Simpson”… Jag fick oerhört bra respons efter den, och det var en väldigt speciell känsla för mig att spela den rollen. Jag var rädd, att jag skulle se den och inte gilla den. ”Varför säger alla att det är bra? Jag tycker det är hemskt.” Jag var rädd att jag skulle ha fel förväntningar. Varför inte bara låta min upplevelse vara som den är? Då skulle det förbli speciellt för alltid.
- Jag sitter här nu tack vare den serien, för att Night såg den. Det är jag enormt tacksam för, det förändrade min karriär. Jag hade jobbat länge, jag var med i ”American Horror Story” i fem år innan dess. Men det är en nischad serie, inget för den breda massan. Medan ”O.J.” sågs av alla. Sedan hamnade jag i den vanan. Och jag är superkritisk mot mig själv. Jag vill bara ha de goda minnena, utan att tänka på slutresultatet.
I rollen som åklagare Marcia Clark i "American Crime Story: Fallet O.J. Simpson".
Blir du någonsin frestad att titta på dina egna filmer och serier?
- Jag blir frestad, såklart. Men jag vet också att det inte kommer gå bra. Den frestelsen får inte vinna. Just nu, iallafall. Om fem år…? Jag vet inte. Jag ser tillräckligt många klipp när jag är med i talkshows, och 9 av 10 gånger är det bara plågsamt. Tänk så här: gillar du hur din egna röst låter på en telefonsvarare? Tänk att se ditt ansikte på en enorm duk, med en massa människor som tittar på en och dömer ens karaktär. Det är samma känsla gånger tio. Och man kan inte gå tillbaks i tiden och rätta till något. Man kommer ångra sig för evigt. Det är tufft. Jag vill hellre minnas inspelningen som den upplevelse det var, utan att plåga mig själv med hur jag skulle ha gjort.
Tänker du någonsin på hur din karriär skulle bli om du inte hade träffat Ryan Murphy?
- Jag tänker ofta på det. Jag hade antagligen suttit i min lägenhet i West Hollywood, istället för mitt hus. Han gav mig ett hem, bokstavligt talat i mitt kreativa liv, men också tak över huvudet. Jag jobbade såklart, men det var en helt annan sak. Ryan Murphy har gett mig såna otroliga möjligheter. Jag har enormt begåvade vänner som inte får jobb. Jag vet att den enda skillnaden mellan mig och dem är Ryan. Det krävs att en person ger dig en chans. Jag gick från tre avsnitt på första säsongen, ”Murder House”, till en huvudroll följande år. Sen blev jag Emmy-nominerad, och nu har jag sju nomineringar i år. Allt är tack vare honom.
- Nu ska vi spela in ”Ratched” för Netflix, det drar igång om ungefär tre veckor. Det är också med Ryan. Han gav mig en producentroll så jag äger en del av serien. Och han släpper uppenbarligen ut mig för att låta mig jobba med andra (skratt). Folk frågar om jag inte längtar bort från den världen. Men varför skulle jag? Det är som att lämna ett äktenskap som fungerar. Jag har fortfarande göra andra saker. Han ger mig stor frihet. Jag hade en väldigt liten roll i ”The Post” av Steven Spielberg, samtidigt som jag spelade in ”American Horror Story: The Cult”. Ryan och Spielberg kom på hur man skulle få mitt schema att funka. Jag vet ingen showrunner som skulle göra så.
- Jag blir frestad, såklart. Men jag vet också att det inte kommer gå bra. Den frestelsen får inte vinna. Just nu, iallafall. Om fem år…? Jag vet inte. Jag ser tillräckligt många klipp när jag är med i talkshows, och 9 av 10 gånger är det bara plågsamt. Tänk så här: gillar du hur din egna röst låter på en telefonsvarare? Tänk att se ditt ansikte på en enorm duk, med en massa människor som tittar på en och dömer ens karaktär. Det är samma känsla gånger tio. Och man kan inte gå tillbaks i tiden och rätta till något. Man kommer ångra sig för evigt. Det är tufft. Jag vill hellre minnas inspelningen som den upplevelse det var, utan att plåga mig själv med hur jag skulle ha gjort.
Tänker du någonsin på hur din karriär skulle bli om du inte hade träffat Ryan Murphy?
- Jag tänker ofta på det. Jag hade antagligen suttit i min lägenhet i West Hollywood, istället för mitt hus. Han gav mig ett hem, bokstavligt talat i mitt kreativa liv, men också tak över huvudet. Jag jobbade såklart, men det var en helt annan sak. Ryan Murphy har gett mig såna otroliga möjligheter. Jag har enormt begåvade vänner som inte får jobb. Jag vet att den enda skillnaden mellan mig och dem är Ryan. Det krävs att en person ger dig en chans. Jag gick från tre avsnitt på första säsongen, ”Murder House”, till en huvudroll följande år. Sen blev jag Emmy-nominerad, och nu har jag sju nomineringar i år. Allt är tack vare honom.
- Nu ska vi spela in ”Ratched” för Netflix, det drar igång om ungefär tre veckor. Det är också med Ryan. Han gav mig en producentroll så jag äger en del av serien. Och han släpper uppenbarligen ut mig för att låta mig jobba med andra (skratt). Folk frågar om jag inte längtar bort från den världen. Men varför skulle jag? Det är som att lämna ett äktenskap som fungerar. Jag har fortfarande göra andra saker. Han ger mig stor frihet. Jag hade en väldigt liten roll i ”The Post” av Steven Spielberg, samtidigt som jag spelade in ”American Horror Story: The Cult”. Ryan och Spielberg kom på hur man skulle få mitt schema att funka. Jag vet ingen showrunner som skulle göra så.
Sarah Paulson filmar närmast "Gökboet"-influerade serien "Ratched" med Ryan Murphy.
Du är en arbetsnarkoman och jobbar mycket. Vad ger dig energi?
- Jag känner mig inte så levande just nu, jag känner mig som en vissnande blomma. Men under julen spenderade jag tolv dagar i New York, och såg varenda teaterpjäs jag kunde se. Efter ett år av konstant arbete var jag så törstig efter konst. Jag hade gett mitt arbete så mycket tid och energi, och jag fick inget tillbaka - jag matades inte med något kulturellt eller kreativt. Jag hade mina vänner och mitt personliga liv, men när det kommer till mitt arbetsliv… Man har inget att bidra med om tanken är tom. Nu ska jag spela in ”Ratched” fram till juni, och sen ett nytt projekt i november. Det kommande året har jag inte heller någon fritid.
Så du är en teater-fantast?
- Jag har sett mycket film också, men teatern var något jag längtade tillbaka till. Det var så länge sedan jag själv spelade teater. Nu börjar jag undra om jag någonsin kommer göra det igen, är jag tillräckligt bra? Jag vet inte om det är min grej.
- Jag känner mig inte så levande just nu, jag känner mig som en vissnande blomma. Men under julen spenderade jag tolv dagar i New York, och såg varenda teaterpjäs jag kunde se. Efter ett år av konstant arbete var jag så törstig efter konst. Jag hade gett mitt arbete så mycket tid och energi, och jag fick inget tillbaka - jag matades inte med något kulturellt eller kreativt. Jag hade mina vänner och mitt personliga liv, men när det kommer till mitt arbetsliv… Man har inget att bidra med om tanken är tom. Nu ska jag spela in ”Ratched” fram till juni, och sen ett nytt projekt i november. Det kommande året har jag inte heller någon fritid.
Så du är en teater-fantast?
- Jag har sett mycket film också, men teatern var något jag längtade tillbaka till. Det var så länge sedan jag själv spelade teater. Nu börjar jag undra om jag någonsin kommer göra det igen, är jag tillräckligt bra? Jag vet inte om det är min grej.
Shyamalans "Glass" med Bruce Willis, Samuel L. Jackson, James McAvoy och Sarah Paulson går nu på bio.
