Efter rysare som ”Deliver us From Evil” och ”Sinister” var det aldrig självklart att Scott Derrickson skulle gå över till en serietidnings-blockbuster. Men hans passion för Doctor Strange ledde honom rakt till Marvels dörr, där han sedan skapade ett häftigt äventyr med drag av både ”Inception” och ”The Matrix”. I en lång intervju fick jag chansen att fråga ut honom om specialeffekterna, favoritserierna och några casting-val som skapat stora rubriker.
Du kommer från skräckfilmsvärlden. Hur hamnade du hos Marvel?
- Jag hörde att de skulle spela in ”Doctor Strange”. Jag bad om att få träffa dem, eftersom det är min favoritserie, och den enda som jag skulle vara intresserad av att göra. När jag hörde vad de ville göra, och de fick höra vad jag tyckte att filmen skulle vara, så blev jag verkligen taggad. Men vi hade sju möten till innan jag fick jobbet. Jag jobbade väldigt hårt för att få det, jag tyckte att jag var rätt regissör för jobbet.
Vad var visionen som du presenterade för dem?
- Jag tror att det hade sina rötter i vad den serietidningen var och betydde för Marvel på 60-talet. Spider-Man, Iron Man, Hulken och Fantastiska fyran, alla de är produkter av 50-talet och av en särskild era. ”Doctor Strange” kom som en märklig produkt av det sena 60-talet, och bröt upp alla dörrar i Marvels värld med sina psykedeliska sidor, andra dimensioner och nya idéer… Det var mörkare och konstigare. Den förändrade Marvels serietidningsvärld för alltid.
- Som Marvel-fan, någon som älskar Marvels filmiska universum, kände jag starkt att en film baserad på ”Doctor Strange” behövde vara precis så imponerande, den behövde göra samma sak. Den behövde vara chockerande surrealistisk och överraskande, samtidigt - på ett udda sätt - mer personlig än tidigare hjältar. Jag har alltid dragits till det ensamma traumat i hans ursprung, och hans existens som den här figuren som står mellan två världar.
Filmen har fantastiska specialeffekter. Vilken scen var svårast?
- Hong Kong-scenen i slutet är tekniskt sett den svåraste jag någonsin har gjort. Ingen har gjort något liknande. Vi designade scenen utan att veta hur vi skulle få till det. Vi väntade tills vi hade pre-visualiserat hela den sekvensen, och då kunde vi klura ut ett sätt. Det var tufft och det tog tid, men det var det värt.
Var hämtade du inspiration för de mer visuella scenerna?
- I första hand inspirerades jag av serietidningarna. Steve Ditkos ritningar är fortfarande imponerande. Det är inget vi har sett några filmer kopiera, för jag tror inte att specialeffekterna har nått dit än förrän nyligen. Den här filmen kunde inte ha gjorts för fem år sen.
- Sen handlade det om att titta på senare serietidningar, men det var också upp till min fantasi. Jakten genom staden är uppenbarligen något som lånar från ”Inception”. Vad jag älskade med ”Inception” var att det var en av de första filmer jag såg som använde specialeffekter till annat än att spränga skit i luften. Den kom för sju år sen, och det var rätt vild vad han hade åstadkommit. Jag kände att det bara var toppen på ett riktigt stort isberg. Tänk om man tar den idén till det extrema, och skapar en kalejdoskopisk action-version av den förvridna staden?
- Det är precis som när ”Inception” använder sig av skidscenen från ”I hennes majestäts hemliga tjänst” och utvecklar den till filmens hela tredje akt. Det är vad vi filmskapare gör, vi står alla på varandras axlar.
- Jag ville att varje scen skulle kännas… ny. Det är filmtittaren i mig. Som tittare har jag bara upplevt det ett fåtal gånger. När jag såg ”Blade Runner” i high school, när jag såg ”The Matrix” som filmstudent, när jag såg ”Inception”… Då och då kommer det filmer som genuint överraskar dig. Och jag ville att ”Doctor Strange” skulle åtminstone sikta mot samma upplevelse.
Koreografin och slagsmålen ser inte heller ut som något vi sett i en Marvel-film förr. Vilka arbetade du med för att få fram det?
- Min idé var att komma bort från alla traditionella uppfattningar om magi. Jag ville inte använda det som fanns i serietidningarna, eller i Harry Potter-böckerna, eller i alla filmer om magi som använder ord och trollformler. Det verkade ointressant för mig. Men att magi skulle hämtas ur gester gjorde det mer levande. Vi talade med en danskoreograf, och sedan såg jag en video med DJ JayFunk som jag genast ville jobba med. Vi tog in den här grabben från Minnesota till London. Han jobbade fram alla handrörelser, och vi visade skådespelarna hur de skulle göra.
- Det var också ett försök att hantera vad jag tror är två fundamentala misstag actionfilmer gör. Disorienterad action med flera kameror har sin plats. Det funkar fantastiskt bra för ”Rädda menings Ryan” eller ”Black Hawk Down”. Vad Russos gjorde med ”Captain America: The Winter Soldier” var bra för den filmen, för de hade karaktärer fångade i ett kaos. Skottlossningar och explosioner. Det funkar att vara där med dem, och jag gillar den filmen. Men det funkar inte när man vill använda sig av magi i en scen. Jag behövde designa allt, rita storyboards med mycket mer disciplin, bild för bild.
- Samtidigt fanns risken när man jobbar med något övernaturligt eller magiskt, att det blir för tydligt. ”Vi vill ju att alla ska se det!” Publiken behöver inte se allting så tydligt. Man vill fortfarande vara där i actionscenen med karaktärerna, och vara tillräckligt orienterad så man inte tappar bort sig. Så man kan hänga med i hur magin fungerar.
Vi ser att filmen är mycket mer modern vad gäller kulturella aspekter gentemot serien. Men det fanns en del kontrovers innan filmen började spelas in, speciellt kring valet av Tilda Swinton till rollen som ”The Ancient One”.
- Jag pratar gärna om det. Jag gjorde mig till ett mål eftersom det var min idé. Det var helt och hållet mitt beslut, som jag står fast vid. Jag bryr mig om mångfald. Det har jag alltid gjort. Att få in mångfald i filmer är regissörernas ansvar. Man måste ha konstnärlig frihet att skapa den filmen man vill skapa, men när man kan få in mångfald så borde man. I USA är asiatisk-amerikanska karaktärer fortfarande väldigt få. Det är riktigt dåligt, och har alltid varit dåligt. Jag lär ut asiatisk film så jag vet en del om ämnet. Jag brinner för det personligt. Jag har inte personlig erfarenhet av hur det är att växa upp som asiatisk och inte se sitt ansikte i filmer. Men jag ser att de har suddats ut, vittvättats och blivit till stereotyper genom filmhistorien.
- När man ser på Doctor Strange-serierna finns där två stora karaktärer, som båda är dåliga stereotyper från 1960-talet. De är skapade på det sätt som västerlänningar föreställer sig asiatiska människor. Wong verkade vara den mest offensiva av de två - den kung fu-sparkande sidekicken och betjänten. Jag kände att vi kanske borde lämna honom ute ur filmen. Det fanns inte mycket för mig att använda från serierna. ”The Ancient One” kan inte utelämnas ur filmen, det är en bärande karaktär. Så min första tanke var, hur slipper jag klyschan med att vår vita hjälte har en martial arts-kunnig, Fu Manchu-klädd mentor uppe på en kulle? Jag börjar med att göra honom till kvinna. Det blev omedelbart spännande för mig. Och en medelålders kvinna på det, inte någon 26-årig fanboy-dröm.
- Då tänkte jag att det borde vara en asiatisk kvinna, men det hade bara blivit en Dragon Lady. Om jag gav rollen som skrevs för Tilda till en asiatisk skådespelerska, skulle jag få all möjlig kritik för det nu. Men jag tog aldrig mina beslut för att vara någon till lags, jag gjorde bara vad jag tyckte var rätt. Rätt för filmen och kulturellt ansvarsfullt. Jag bestämde mig för att hitta en skådespelerska som kan fånga karaktärens goda sidor och undvika stereotyperna. Jag tog det beslutet, jag skrev manuset för Tilda, och filmen kändes fantastisk.
- Men jag förstod att jag hade suddat ut en potentiell asiatisk roll, så vi bestämde oss för att ta tillbaks Wong som en stor karaktär. Det blev bra så fort jag vände upp och ned på allting i serietidningen. Inget av den Wong finns kvar. Istället för betjänt är han bibliotekarie. Istället för sidekick är han Stranges intellektuella mentor. Istället för att servera te på Kamar-Taj är han mästare på kampsort. Jag älskar hur filmen slutar med bara de två, vilket är typiskt för ”Doctor Strange”, men dynamiken dem emellan är annorlunda. Det är jag väldigt stolt över.
- Jag tog mig igenom ett minfält. Det finns många aktivister, speciellt unga asiater som har känt stor smärta över att inte se sig själva på film, och det faktum att ”The Ancient One” förändrades så gjorde dem arga. Jag valde den minst farliga vägen. Jag skulle inte ha gjort det på ett annat sätt, men jag förstår kritiken. Det handlar om att vara ansvarsfull. Jag vill inte säga eller ens tänka ”se hur progressiv jag är”. Jag känner mig inte progressiv i mina val. Jag tog bara mitt ansvar på allvar. Det enda som stör mig är att ordet ”whitewashing” antyder på rasism. Mina val beror inte på rasism. Jag tror att filmen talar för sig själv. Om folk ser filmen och fortfarande känner så, får de gärna komma och prata med mig. Gärna för mig. Men få av dem som har varit arga har hittills försökt att ha en dialog med mig. De vill bara vara arga.
Det låter som att du kan dina serietidningar. Kan du berätta om din relation till dem?
- Det började nog när jag var sju-åtta år gammal. Jag brukade köpa serietidningar i matbutiken nära mitt hem. Men den stora förändringen kom när min pappa kom hem en dag med en enorm låda full av… Det måste ha varit tusentals serietidningar. Åtminstone hundratals. Jag antar att han jobbade med någon vars barn hade samlat på serier och sen tröttnat på dem. Han tog hem dem, och det var otroligt! Jag läste dem i åratal. Det mesta var Marvel, och jag insåg snabbt vilka jag var intresserad av och inte. Jag blev fast, och längtade efter nästa nummer.
- Jag älskar hur serietidningar och grafiska noveller har fortsatt utvecklas, även nu när jag är vuxen, till nästan finkonst. Det är verkligen en underbar slags litteratur. Jag läser hela tiden, men det är inte alltid man vill ägna sig åt filosofi eller något tungt. Ibland är det just serietidningar som gör susen. En bra, meningsfull grafisk roman eller nya numret av en serietidning. Det finns inget som slår det. Just nu läser jag nya numret av Doctor Strange, den är faktiskt riktigt bra.
Vilka mer moderna titlar gillar du?
- Det finns en som heter ”Killer of Demons” som jag älskar. Jag har option på att filma den, jag skulle vilja göra den ihop med min vän Joel McHale. Där finns en Bruce Campbell-liknande karaktär. Ofta är de på gränsen till det extrema. Jag älskar ”Watchmen” och såna saker, men… Jag har en granne som jag ständigt bråkar med för att han är hopplöst politiskt konservativ. Han heter Doug TenNapel och är ett geni. Hans grafiska romaner, Tommysaurus Rex, Cardboard… jag har läst dem alla för mina barn.
- Och Usagi Yojimbo, samuraj-kaninen. Jag läste alla 26 delarna för mina barn. 26 delar…! Kurosawa är min favoritregissör och en av kurserna jag undervisar i handlar om honom. Så det känns som att de har tecknat en Kurosawa-film. Det är ett sätt för mig att bonda med min son. Han är tretton nu, så vi kommer nog till mörkare saker så småningom också.
"Doctor Strange" går nu på bio.
