Simon Settergren baserade "Kungen av Atlantis" på sitt liv

I svenska dramakomedin "Kungen av Atlantis" möter vi Samuel, en splittrad ung man, som dras mellan en sjuk pappa och sitt egna liv och sina drömmar. Filmen tacklar ett svårt ämne med värme, humor och kärlek. För Simon Settergren, som både skrivit manus, producerat och spelar ena huvudrollen, är det en mycket personlig film som bygger på hans egna uppväxt med en schizofren pappa.

När kom du på att du ville göra film av dina upplevelser?

- Jag kom till en punkt där jag kände att... Jag mådde helt enkelt inte så bra för några år sen. Jag var väl 21, 22. Jag insåg att jag har två alternativ: antingen låter jag dessa tuffa erfarenheter ta kål på mig, som människa, eller så gör jag något konstruktivt av det. När det stod mellan de här två valen hade jag nästan inget alternativ. Det var bara att göra det eller gå under.

Blev det lite som en terapi för dig?

- Inte nödvändigtvis. För mig var det viktigt att det skulle bli en berättelse som alla kunde ta sig an. Du behöver inte ha någon med en typ av diagnos i din närhet för att känna med den här filmen. Jag kände mycket som barn och tonåring, att jag önskat någon skulle prata om det här. Att någon kunde göra något av det här, som man kunde ta till sig på ett lättillgängligt sätt. Till slut insåg jag att okej, i det här fallet får den där någon bli en själv.

 

 

Känns det märkligt att spela sig själv på film? Eller är det här ändå en fiktiv karaktär du gör?

- Jag skulle säga att det är en något mer oerfaren version av mig själv. Det är jag själv för några år sen, där jag gjorde nån slags livsresa. Jag var tvungen att bryta mig loss från det här "medberoendet". Men till syvende och sist, när vi gjorde filmen, då gick man till jobbet och spelade en karaktär mot de andra skådespelarna. Bland annat Philip Zandén som spelar pappan. Det var som att umgås med min egen pappa faktiskt.

 

Hur var det att jobba med Philip Zandén?

- Han älskade manuset så pass mycket att han ställde in sin sommarsemester. Jag hoppas att han inte ångrar det (skratt). Sen har han en känslighet, och är samtidigt otroligt professionell. För mig blev han lite av en manlig förebild under den här sommaren. Det var fantastiskt att lära känna honom, och vi umgås fortfarande.

 

 

Sen spelar du också mot Happy Jankell. Det är nästan som att du och Ted Gärdestad har samma flickvän.

- Haha! Det hade jag faktiskt inte tänkt på. Happy är så otroligt fantastisk, och hon ger den här rollen ett djup som behövs. För hon blir någon slags katalysator. De möts i den här problematiken. Hon har en mamma, spelad av Katarina Ewerlöf, och där finns också ett slags medberoende-relation. Hon gör en jättefin roll, och det är säkert också därför hon fick den där andra rollen. För att hon har det djupet, som man dras till som tittare.

 

- I samband med att jag gjorde filmen samtalade jag faktiskt med Kenneth Gärdestad ett par gånger. Vi möttes i att vi båda hade en närstående som var psykiskt sjuk, det var väldigt fint och rörande att höra om honom och Ted. På den tiden var det väldigt tabubelagt med psykisk sjukdom. Idag har det blivit bättre, men mycket behöver fortfarande göras, och jag hoppas att jag med den här filmen kan dra mitt strå till stacken.

Det är väl förresten Aquaman som är Kungen av Atlantis. Kan ni inte rida på den vågen på något sätt?

- Haha, vi såg faktiskt affischen till "Aquaman", och skojade om att vi bara behövde klistra in Philip Zandéns ansikte där så var affischen klar. Historien bygger ju på att min pappa trodde att han var Kungen av Atlantis. Där kan man ju fråga sig hur det kommer sig. Men det är ett lustigt sammanträffande, absolut. Jag tror inte han hade läst Aquaman (skratt).