1999 regisserade Lars Norén Riksteater-uppsättningen ”7:3”. I föreställningen fick tre dömda fångar och nazister spela sig själva i en slags rehabiliteringssyfte, vilket väckte åsikter och anstöt hos allmänheten. Efter att pjäsen spelats klart deltog en av männen, Tony Olsson, i ett bankrån och mördade därefter två poliser i Malexander. Detta är den historien.
”Smärtpunkten” är baserad på boken med samma namn av Elisabeth Åsbrink. Serien följer den konstnärliga processen, parallellt med den medmänskliga. Dramat handlar till viss del om skuld och snedsteg i strävan efter att göra gott, men fokuserar ännu mer på klass, kultur och konstens olika villkor och perspektiv.
Jag träffar den förväntansfulla trion bestående av regissören Sanna Lenken, David Dencik (som spelar Lars Norén) och Maria Sid (som har rollen som Isa Stenberg) inför seriepremiären den 19 april. På frågan om hur arbetet med serien tog sin början, säger Sanna:
- Jag läste boken för två år sedan och sen fick jag läsa manus. Jag blev så fascinerad av historien att jag inte kunde sluta tänka på den. Så jag var tvungen att säga ja, även om det var lite läskigt. Men det gick liksom inte att säga något annat.
- Därefter kontaktade jag David och frågade om han ville ses. Sedan var vi faktiskt i Finland och letade efter Isa, innan vi kom på att Maria Sid finns ju i Sverige.
Så David och Maria blev mer eller mindre handplockade?
Sanna: Båda fick komma in och testas med mig. Jag tycker det är viktigt att man har det här mötet och känner att man kan jobba ihop. Provfilmningar för mig är lika mycket det, som att se att någon passar för rollen. Sen skulle vi sätta ihop en ensemble som provfilmades i grupp. För folk skulle ju dessutom funka tillsammans. Det är ju framför allt Isa och Lars, killarna och Reine Brynolfssons karaktär som är med väldigt mycket. Det var roliga provfilmningar, men krävdes logistik för vi var många i rummet hela tiden.
Varför ville ni som skådespelare vara med och berätta den här historien?
David Dencik: Det är precis den här sortens historier som jag går igång på själv. Alltså saker som har ägt rum, och saker som har nästan någon osannolikhet över sig. Jag har ju tidigare ägnat mig åt sådant också. Och så hade jag boken i bokhyllan, men visste inte om det. Jag hade fått den av mina föräldrar, så när jag köpte den själv för att läsa den insåg jag plötsligt att jag hade två exemplar, haha.
- Jag har också själv jobbat med Lars Norén och tyckte att allting kring projektet lät oerhört intressant. Så när jag fick frågan blev det snabbt väldigt tydligt att jag verkligen ville göra detta, och var det svårt att hitta anledningar till att inte hoppa på det.
Och du, Maria?
Maria Sid: För mig var det först lite svårt faktiskt att tacka ja. Jag hade inte så mycket relation till händelsen, mer än att det var fruktansvärt. Initialt var jag därför lite tveksam, men förstod sen att det var en väldigt viktig berättelse, med viktiga och komplexa frågor som kommer upp. Så även om min första tanke var, liksom att, oj nej, det här är för jobbigt, så blev det en helt annan sak när jag förstod djupet.
Det var svårt att gestalta Lars Norén
Ni gestaltar båda personer som har funnits eller finns fortfarande. Hur förberedde ni er inför rollerna?
David: Lars Norén finns det ju otroligt mycket material om. Han har ju själv skrivit väldigt mycket, ja faktiskt kilovis av texter. Verkligen alltså kilovis, som jag med stort nöje läst och läser fortfarande. Jag hann bara det jag hann, under det året jag hade på mig.
Hur många kilo har det blivit?
- Det blev nog en, två, tre kilo i alla fall.
Sanna: Vi tävlar lite hur långt vi har kommit i dagböckerna.
David: Sanna är en snabbare läsare, för jag somnar ofta och sådär, men jag tycker det är väldigt spännande. Alltså, där finns ju oceaner av kunskap och insikter, ett helt studium för teatervetare. Sen finns det mycket på Youtube och på SR:s arkiv också. Men så har vi även såklart hans filmade pjäser. Jag har ju som sagt själv jobbat med honom och kände honom under en period. Så det var lite så jag förberedde mig, genom att läsa och tänka.
- Sedan var det ändå lite skräck att börja göra honom, för han hade ju rökt i 40 år, 40 cigaretter om dagen. Han hade en ganska mörk, vacker, mullrande röst, långt ifrån min egen och sen har han ett tempo och en eftertänksamhet i hur han pratar.
Sanna: Men den har du ju fått till!
David: Ja, jag vet inte, jag försökte. Men ibland kändes det lite som att få på sig för stora skor och jag kunde känna mig lite låst, mer än vad jag brukar göra. Men efter ett tag när jag mött Maria och Sanna… man måste till sist släppa lite på ambitionerna och säga det som står på pappret. Vilket jag inte gjorde, haha. Jag sa en massa annat istället.
Maria: Det var så roligt, för när vi hade repeterat och improviserat ett tag och David hade sina egna kläder. Men sen, första gången när han kom i Lars Noréns kostym, det var alldeles märkligt, för det kändes som att jag på riktigt träffade Lars Norén mitt i allt, och det var verkligen speciellt.
Hur förberedde du dig för rollen som producenten Isa?
- Hon var ju lite svårare att researcha på. Det finns ju information om henne, men hon är ju den som jobbar mer backstage. Det var intressant att ta reda på vem hon var. Jag har ju inte gjort så många verkliga karaktärer så för mig var det lite nytt och väldigt intressant. Det roligaste för mig var ändå att jag fick umgås med Lars Norén.
Det här är ju även en verklig historia och ett kollektivt trauma för Sverige och svenskarna. Vad var mest utmanande under arbetet?
Sanna: Jag bodde i London när det här hände, men det är klart att jag kände till Malexander-morden. Men när jag läste "Smärtpunkten" så insåg jag att det var så mycket mer än vad rubrikerna antydde. Dramat försiggick ju långt innan, så det här handlar ju så mycket om gruppen och alla de beslut som är tagna i god tro, men som blev tokiga.
- I serien uppehåller vi oss otroligt mycket i repsalen, på fängelset samt i tankarna som de inblandade hade kring pjäsen ”7:3” och där lär vi känna de här personerna. Det svåra är såklart att det bygger på verkligheten. Men det är samtidigt både en för- och nackdel. Det var svårt fast också utmanande, och utmanande tycker jag är bra.
Historien handlar ju mycket om vad som är okej i konstens namn och var gränsen går mellan konst och politik. Var går gränsen? Vad får man göra och inte göra på en scen eller på film, enligt er?
David: Det är en svår fråga. Och det är verkligen det som mycket handlar om, i serien, men också annars just nu.
- Det var Lars Norén som sa att det var en central fråga för en demokrati. Alltså yttrandefriheten. Och olika länder har olika syn på det beroende på sin historia. Jag är glad att jag inte är politiker som får betalt att ha en åsikt om det här.
- Men jag tycker nog att man ska få säga väldigt mycket i yttrandefrihetens namn. Sen måste man inte göra det. Och om man ska... Jag vet inte, jag kan inte uttala mig. För jag vet inte vad jag ska säga. Frågan är om det var problematiskt att ställa tre nazister på scen, i offentligheten. Och hade det varit bättre att ställa tre andra kriminella, våldtäktsmän eller mördare på scen. Eller skulle man bara hålla sig från att ställa någon av dem på scen? Jag vet inte riktigt.
- Och det är väl precis där Lars Norén gärna vill stå och grubbla, och det tycker jag är intressant. Att ställa de här frågorna, och starta den här debatten, inleda det här samtalet, istället för att bara peka finger och säga att så ska man inte göra.
En kärlekshandling eller ett utnyttjande?
Brukar ni möta de här frågorna i ert yrke?
Maria: När man jobbar med konst så är det alltid en diskussion och en bedömning, tycker jag. Frågan existerar alltid. Och ofta så blir det väldigt mycket per konstverk, och det är ju det som också händer i den här processen.
- Det var väldigt väl menat, man ville prata om människor som inte får synas annars, Lars och Isa ville gestalta de här personerna. Så allt har en fin start. Men just den här intuitiva balansgången mellan hur man tar sina beslut på vägen, jag tycker det är det intressanta i det här projektet. Och jag vill att man ska se serien och prata, prata, prata mer, var inte tysta.
Sanna: När jag träffade Sara Broos som är dokumentärfilmare, så sa hon en fin sak som jag tycker gäller här också. Det här med att jobba med amatörer och just dokumentärfilmer då man ju jobbar med verkliga människor, är det då en kärlekshandling eller är det ett utnyttjande? Det kanske man alltid ska ha i sitt huvud lite. Är det moraliskt rätt och gestalta dig nu? Eller är det en kärlekshandling för att du ger människor som inte hade en röst annars utrymme?
- Utan Lars Norén och Isa hade ju de tre som bjöds upp på scenen inte kunnat berätta sin historia. Det har jag tänkt mycket på. För det gäller ju mig när jag regisserar amatörer, om det är barn eller unga till exempel. Är det en kärlekshandling eller är det ett utnyttjande? Och den frågan kan man ju verkligen ställa här.
Det är ju 25 år sedan detta hände. Tror ni att pjäsen skulle kunna sättas upp idag?
David: Nej, inte på det här sättet. Absolut inte. Man har en annan syn idag. Jag vet i och för inte hur det ser ut i fängelser idag. Men man hade aldrig lyckats göra en teaterföreställning på ett fängelse, som skulle få spelas på till exempel Marias teater (Stadsteatern).
- Det finns skäl till att de här männen satt i fängelset. Där har vi en lärdom, som också Lars Norén själv formulerar, att ett av de stora felstegen i detta var att lyfta ut pjäsen ur fängelset. Sedan vad de gör i fängelserna, om de gör tai chi eller spelar teater, det låter väl vettigt för mig, att de intagna får göra någonting som kan få dem att reflektera kring sina egna val och så där.
Maria: Men det är också intressant att idag berätta om den tiden, därför att det fanns en sådan idealism i rehabiliteringstanken. Man ville så väl, man ville rehabilitera, hade ambitioner. I serien får vi se den inre kampen som ändå på vissa håll uppstår. Ola (en av de intagna) börjar ju ifrågasätta och vill slita sig loss från nazismen, men dras hela tiden tillbaka.
Sanna: Ja, och jag tror ju att det var en drivkraft för Isa, men även för Lars bitvis, att de kände att de nådde in någonstans. Att de möttes. Och det var väldigt viktigt för mig att berätta, att de faktiskt tror på och hoppas att det ska bli bra, för annars så hade det bara blivit svart eller vitt. Även om Lars har sagt i intervjuer att han aldrig egentligen trodde att killarna skulle kunna förändras, men han trodde ändå på något i förlängningen.
Hoppas att en debatt väcks
Att pjäsen sattes upp fick ju såklart kritik ganska lång tid efteråt. Finns det någon rädsla att den här serien nu ska få liknande kritik? Att man återigen ger utrymme till de här personerna med sina idéer, och låter dem säga sitt?
Sanna: Det som ifrågasattes var att de var oemotsagda på scenen, att Lars Noréns alter ego som Reine Brynolfsson spelade, inte sa någonting. Han hukade bara inför deras åsikter.
- I serien kan vi istället lyfta samtalen som Lars för med nazisterna, där han faktiskt ifrågasätter nazismen som ideologi, samt det absurda i det och varför de har valt det. Man får även se hur Lars mår under arbetet, så det är inte oemotsagt i serien på det sättet. Serien är annorlunda än pjäsen där. Men visst, man kan ju ifrågasätta allt.
David: Jag tror inte serien kommer få däng i medierna, men kanske kan en debatt väckas. Detta kan starta en diskussion om vad vi till exempel gör med gängkriminella? Vad gör vi med koranbränningarna? Alla de här frågorna finns ju kvar. De har bytt utseende men frågeställningen är fortfarande relevant.
- Det hoppas jag, att man tar avstamp i serien och börjar prata. Om någon vill trycka till oss eller Sanna, då får de väl göra det. Men det är ju inte det som är seriens ärende. Det är snarare ett ganska nollställt återberättande av vad vi tror kanske hände bakom kulisserna.
Vad hoppas ni att tv-tittaren ska ta med sig av att ha sett det här?
David: Man får fråga sig själv, vem är jag i det här? Om man ska applicera det som skedde på idag, år 2024, vad ska vi göra med just gängkriminella? Ska vi bara trycka in dem i fängelserna? Ska man ha förhoppning om förändring, om att man menar allvar med att få slut på det, vad ska vi då göra? Ska man bara peka finger och säga den är ond och den är god? Det är svåra frågor.
Sanna: Det är ju väldigt många moraliska frågor som ställs och jag tycker att det alltid är spännande om publiken kan börja tänka själv. Lars Norén sa det, att vi kategoriserar allt i ont och gott hela tiden, svart och vitt, och han ville se gråzonerna och liksom jobba med att förstå människan. Istället för att bara, du är ond för du sitter i fängelse och jag är god för jag sitter här. Såklart finns handlingar som är onda, men det finns också en komplexitet i allting. Det hoppas jag att man ser när man tittar på det här.
Maria: Jag tror att man får en behållning av att som publik och som åskådade får vara i de här rummen, där man faktiskt kan följa händelserna med förstoringsglas och se hur människor kämpar med de här frågorna, kämpar med beslut, kämpar med att hålla ställningen fast man vacklar.
Skådespelarna visste aldrig var de hade fotografen
Varför valde du som regissör att använda dig av den här dokumentära stilen till serien?
Sanna Lenken: Jag jobbar ju nästan alltid med handkameror i allt jag gör för att jag tycker det ger en frihet. Och sen så har jag en fantastisk fotograf som heter Jonas Alarik med på det här. Och vi pratade ganska mycket om ett metagrepp. Vi har ju vinjetterna i början som utspelas utanför det dramatiserade, som ett startskott för det som vi sedan iscensätter, själva fiktionen. Åskådaren får därefter vara myggan på väggen.
- Jonas var ju verkligen en del av ensemblen och det var en konst att liksom hamna på rätt ställe, när man jobbade så fritt som vi gjorde, och liksom hitta den rätta bilden. Det är väldigt speciellt att filma så, ganska praktiskt tycker jag, men skådespelarna visste aldrig var de hade sin fotograf.
Maria: Man fick vara på tårna hela tiden eftersom man är van att stå på kryssen och gå dit eller hit. Allt var helt omkullkastat här, så vi var tvungna att vara totalt i situationen. Du hade ingen aning om var han skulle dyka upp, du hade ingen aning om när du var i bild. Det blir intensivt på ett lite annorlunda sätt.
David. Jag gillar väldigt mycket att filma på det sättet, alltså 360 grader, allt gills hela tiden. Istället för ”varsågod börja” och så börjar man, så flödade allt på ett helt annat sätt.
Maria: Vi improviserade ganska mycket också.
David: Det fanns ju scener som var skrivna, men det var svårt att hålla sig till dem för vi var så många hela tiden och ibland fick någon ta och käka ett äpple medan andra pratade.
Sanna: Skådespelare frågade mig ofta vad de skulle göra och då sa jag att jag inte vet, haha. Vissa, som Birgitta Palme (Cecilia Milocco) är ju ofta bara i rummet och hon visste verkligen inte vad hon skulle göra. Hon blir ju lite överkörd av Lars och Isa och killarna, så regin jag gav henne var ofta: ”Jag vet inte heller vad du gör. Du står där kanske, äter eventuellt en banan.” Och då blir det ju så där bortkommet. Det kan inte bli fel på det sättet, vilket är så skönt.
Med den här typen av inspelning, undrar man ju hur repetitionerna var?
David: Vi hade många övningar, och innan vi började filma hade Sanna styrt upp olika grejer vi gjorde. Vi dansade tango, och boxades lite. Vi övade innan vi satte i gång. Vi var så många så vi fick orientera oss lite i scenen och rummet, men vi satte på kameran rätt snabbt.
Sanna: Jag tycker om att göra sådana här övningar för att folk ska lära känna varandra. Jag hade gärna repeterat i veckor men vi hade bara några dagar. Och då var tango ett så bra sätt att komma nära varandra ganska snabbt. Tre av killarna var inte så erfarna heller, medan David och Maria har jobbat länge och är kända, så man fick krossa barriärerna och respekten helt enkelt, genom att göra lite fåniga grejer.
Det var ett kackalorum från helvetet
Maria, du jobbar ju mycket i Finland och dig David ser man väldigt ofta i danska serier. Finns det någon skillnad mellan att göra TV i Sverige jämfört med just Finland och Danmark?
David. Jag tycker inte det. Jag kom ju ut ur ett annat fängelse, ett annat hus (”Huset”) till detta. Och den serien lånar ju faktiskt samma estetik. Det finns ett släktskap mellan de här två. I ”Huset” smällde vi också in sextioelva statister. Och det var ett jäkla liv… ett kackalorum från helvetet där framför kameran. Vi orienterade oss och vi satte på kameran. Det påminner väldigt mycket om det här faktiskt. Så jag tycker dansk och svensk tv-produktion är snarlikt.
Maria: Jag gjorde ju den här finska deckarserien ”Musta valo” nyligen, eller före den här, som också är ganska rough, liksom lite samma. Men det var ju superfiktion, verkligen. Stora skillnaden för mig i Finland är förstås att få jobba på mitt modersmål, vilket är väldigt fint. Men jag tycker också ofta att det är en ekonomisk fråga när det handlar om manus, alltså manusutveckling. I Finland har man inte riktigt samma resurser som man har i Danmark och i Sverige.
Vad har ni på gång nu?
David: Jag ska iväg och filma på söndag, börja göra en tv-serie i Berlin, en tysk serie. Men där det finns ett danskt spår så jag ska spela på danska. Den handlar om ekonomisk brottslighet. Sedan ska jag sätta i gång en långfilm, en dansk vanlig långfilm. Jag kommer filma dem simultant, så det blir några intensiva månader fram till midsommar för mig.
Och du, Sanna?
- Det är inte helt klart, men jag håller på med en ny tv-serie. Den har inte helt grönt ljus än så jag kan inte säga mer.
Maria: Jag jobbar på Stadsteatern och ska regissera lite och sen ska jag utveckla ett långfilmsmanus och har lite andra manus på gång också i Finland. Men jag ska försöka göra något därifrån, från registolen alltså, fast just nu är det mest teater.
Och sist och lite kort, varför ska folk se ”Smärtpunkten” när den kommer på SVT?
Sanna: För att det är en oupphörligen fascinerande historia som är väldigt drabbande!
David: Serien är också ett dokument om hur man gör kreativa processer på scen i den här världen. Berättelsen är komplex och mångbottnad och man kan hitta vilken tematik man vill i den, den ställer så många frågor. Så det är mer än bara ett tidsdokument över ett nationellt trauma, den har många andra bra ben att stå på också.
Maria: Ja, verkligen, detta är mycket mer än morden i Malexander. Samtidigt tycker jag att just de delarna behandlas med stor respekt, så att jag hoppas att folk liksom öppnar sig för berättelsen bakom rubrikerna.
”Smärtpunkten” kommer på SVT fredagen den 19 april.
