Children of Men 2007

I grova drag kan framtidsfilmer delas i två kategorier: de superstiliga, som försöker överträffa varandra med fräcka miljöer och frisyrer (exempel: ”Aeon Flux”), eller de mörka, skitiga där solen sällan lyser och alla är tyngda av ångest (exempel: ”Strange Days”). Oavsett hur de väljer att visa vår framtid är de oftast överens om en sak: det kommer att gå åt helvete för världen. ”Children of Men” är inget undantag.

Här tas vi med till år 2027, där tv-bilder visar hur vår planet (Sverige är inte glömt) står i lågor. Inga barn har fötts på 18 år, med kaos och förödelse som följd. Enbart Storbritannien har en någorlunda fungerande infrastruktur, men inte ens där är allt frid och fröjd. De många illegala flyktingar som söker sig till landet möter starkt och omänsklig motstånd från statens sida.

”Children of Men” bygger på en flitigt använd grundstory, om en vanlig man som dras in i en ovanlig situation. Här heter han Theo (Clive Owen), har ett trist jobb och en pruttglad hippiefar (Michael Caine som filmens sköna comic relief). I sina ungdomsår var Theo en hängiven aktivist, idag har han mognat och tappat glöden. Men när han åter kontaktas av sin gamla flamma (Julianne Moore) som ber om hjälp med en farlig uppgift, väcks tron och kämparandan inom honom till liv igen. Theo ska föra en flicka ut ur landet till en fristad – en flicka som inte bara är illegal flykting, utan också mirakulöst på tjocken.

Framtiden á la Alfonso Cuarón är inte alltför olik dagens värld, fast regissören smyger in små detaljer att hålla utkik efter, som rörliga löpsedlar och en skönt spejsig Rubiks kub. Men man undviker att dränka filmen i teknik, för att vi lättare ska kunna relatera till händelserna. Här kommer dock problemet, för även om historien är ett intressant ”tänk-om”-scenario, är det inte helt lätt att bry sig om dess charmlösa karaktärer, och hade det inte varit för några rätt simpla men spännande nagelbitarscener, kunde filmen riskera att bli ganska outhärdlig.

Men där storyn är svag och inte lyckas etsa sig kvar i minnet, finns en annan stark anledning till att se ”Children of Men”: magnifikt foto och fyndiga tekniska lösningar. Framtidsfilmer brukar vara effektspäckade och regissören har inte helt avstått från CGI, men han använder det sparsamt, bara för att förhöja upplevelsen i vissa scener. Och precis som i hans del i episodfilmen ”Paris, je t’aime” har han gett sig på den svåra uppgiften att filma ett flertal komplicerade scener i en enda tagning. Håll till exempel ögonen extra öppna i bilscenen där Theo möter Kee för första gången – det är subtilt filmskapande av en stor visionär.

I övrigt kan den som vill ägna timtals åt att diskutera kopplingar till Bibeln, Tredje riket eller nutida politik. Referensernas avsikt är dock inte helt tydlig så jag väljer att dra fram datatekniken som filmens främsta egenskap, tillika räddning. Flera gånger lyckas ”Children of Men” få även mig att haja till – ”hur har de gjort det där?” Eller vad sägs om den kanske första någonsin, 100% trovärdiga dataanimerade människan?