Fede Alvarez har regisserat den nya, hett efterlängtade sci-fi skräckisen som just haft biopremiär.
Jag vet inte hur ni känt, men jag var själv oerhört taggad på att åter få möta mördarmaskinen och dess mini-me, och se vad de tillsammans kunde tänkas hitta på den här gången. Och ja, det blev även den här gången en skönt läskig, men också intensiv åktur som i slutändan faktiskt är en av de bättre filmerna i franchisen.
I listan rankar jag samtliga filmer (inga Predators före sig besvär här) i serien, från sämst, men ändå helt ok, till absoluta världsklass.
7. Prometheus (2012)
Ridley Scott skapade ”Prometheus” som en sorts kusinkrona till sitt mästerverk ”Alien”. Och jo som sådan fungerar den. Filmen avviker rätt ordentligt från det klassiska Alien-narrativet, vilket delvis piggar upp, men som nog också stör. Färden ut i rymden handlar här om sökandet efter en sorts mening med livet, som inte hittas. Det som dock återfinns är något annat, och ja, låt säga att det därefter går utför.
Filmen blir bättre efter några tittningar, och helt ärligt så var jag efter första rätt besviken. Idag skulle jag kalla denna för bra, samtidigt som resultatet känns alldeles för storslaget på bekostnad av känsla och finstämd finess. Ambitionen är det inget fel på, men bristerna blir tydliga i de dramaturgiska luckorna som uppstår på den krokiga vägen.
Det är en fin skara skådisar i täten, men jag är faktiskt inte alls så glad i Noomi Rapaces prestation, som andas ansträngt överspel. Denna är i mitt tycke sämst av samtliga i serien. Vilket samtidigt egentligen säger mer om kvaliteten på de övriga.
6. Alien återuppstår (1997)
Filmen utspelar sig 200 år efter Alien 3 med en klonad Ripley som också har en del av Alien-DNA i sig. ”Alien - Återuppstår” bygger utan tvekan på en intressant om än komplicerad idé som dock inte riktigt håller hela vägen. Det är ändå spännande, och mängden splatter är imponerande och alltid välkommet.
Men trots duktiga skådespelerskor som Sigourney Weaver och Winona Ryder så är detta inte särskilt tillfredställande i slutändan. Det är inte dåligt heller, men alldeles för lättglömt för att beröra på riktigt.
Men trots duktiga skådespelerskor som Sigourney Weaver och Winona Ryder så är detta inte särskilt tillfredställande i slutändan. Det är inte dåligt heller, men alldeles för lättglömt för att beröra på riktigt.
5. Alien: Covenant (2017)
Scott återvände till rötterna med ”Alien: Covenant” som är hans senaste film i franchisen, och bättre än både ”Prometheus” och ”Resurrection”. Jag vill se de slemmiga monstren tugga fradga och mosa motståndet med iskall iver och här får jag det. Med besked.
Besättningen utsatts för uppfinningsrikt visuellt våld när de möter döden en efter annan och jag får min blodtörst släckt, även om jag kanske hade önskat lite mer av manuset som stundvis ekar väl tomt. Här är den syrefattiga klaustrofobin, som framförallt de tre första filmerna bjöd på, borta, och med den stämningen.
4. Alien 3 (1992)
Ripley (Sigourney Weaver) och, visar det sig snart, en Alien, har kraschlandat på en straffkoloni befolkad av samhällets avskum. Mördare, våldtäktsmän och pedofiler är sällan kalas, och här blir det inte heller jättebra. Förutom Weaver som Ripley har vi en synnerligen stark skådespelarensemble bestående av Charles Dance, Lance Henriksen och Brian Glover som med lätthet lyfter den spännande, men också emellanåt rätt känslofyllda dystopin ytterligare.
Jag tycker att ”Alien 3”, liksom ”Prometheus”, bara har blivit bättre med tiden. Mest kanske för att jag inte längre har behovet att jämföra denna med ettan och tvåan. Trean är regisserad av David Fincher, som lyckas sätta sin prägel på filmen och därmed också leverera något som sticker ut och funkar alldeles ypperligt som uppföljare till mästerverken som följer.
Jag tycker att ”Alien 3”, liksom ”Prometheus”, bara har blivit bättre med tiden. Mest kanske för att jag inte längre har behovet att jämföra denna med ettan och tvåan. Trean är regisserad av David Fincher, som lyckas sätta sin prägel på filmen och därmed också leverera något som sticker ut och funkar alldeles ypperligt som uppföljare till mästerverken som följer.
3. Alien: Romulus (2024)
Hör svordomarna eka i kyrkan, ty den senaste filmen petar härmed ner trean som hamnar utanför pallen. Så är det. För oavsett vad man tycker om den tidiga treenigheten, så höll ”Alien 3” inte samma kvalitet som tätduon, och därför sker nu denna omstrukturering i ordningen.
Trots vissa invändningar mot framförallt de överlag platta karaktärerna, så lyckas ”Romulus” sno bronspengen tack vare sitt höga underhållningsvärde och faktiskt många innovativa rysliga scener som sent kommer glömmas.
Visuellt är filmen en retrofuturistisk fröjd som blandar skönt skitig och lagom ruffig estetik med snyggt modernt foto, som både bjuder in oss i rymdens oändlighet men också i fartygens klaustrofobiska mörka trånga gångar och vrår. Filmens huvudpersoner i den unga truppen försöker fly sin slavkoloni och anländer till en övergiven forskningsstation där de oförhappandes väcker till liv en slumrande alien-armé. Givetvis är den sjukt sugen på att föröka sig, vilket orsakar kaos i kupén varpå en ruskigt spännande kamp om livet drar igång.
Det blir väl mycket ös emellanåt och dramat hade mått bra av att vila mer i stunder av tystnad. Men samtidigt, jag kollar inte på detta för att kontemplera i stillhet, jag kollar på detta och vill roas, förfäras och känna kalla kårar rinna längs med ryggraden, och exakt just det får jag.
Och vinnaren är...
Då har vi så kommit till ettan och tvåan. Vilken är egentligen bäst? Det är en fråga jag ofta ställer mig, och lika ofta inte finner något enhälligt svar på. Det är nog lite dagsformen som avgör. För även om jag, när jag sett ettan ”Alien” inte kan tänka mig att knappt något kan vara bättre, så tycker jag så fort jag ser tvåan ”Aliens”, att just den faktiskt är det. Och så håller det sedan på.
För ärligheten och den krassa enkelhetens skull kommer de således här, sida vid sida, på delad första plats.
1. Alien (1979) & Aliens - Återkomsten (1986)
”Alien” av Ridley Scott från 1979 är ett otroligt verk som med rätta av många kallas världens bästa film. Handlingen kretsar kring besättningen på en farkost någonstans långt ute i rymden. När de med Ripley i täten kliver ut på en planet blir en av dem attackerad av något som sätter sig i vederbörandes ansikte. Och på den berömda vägen är det sen.
Detta är en nagelbitande, klaustrofobisk och kusligt spännande film som från start till mål skrämmer och fascinerar. ”Alien” var banbrytande när den kom, sett till både de filmtekniska greppen, allt ifrån det närgångna fotot till de snygga specialeffekterna, till den enkla men ack så engagerande storyn. Att dramat dessutom utspelas på en begränsad yta med bara ett fåtal mångfacetterade karaktärer gör att mitt intresset aldrig falnar.
Detta är en nagelbitande, klaustrofobisk och kusligt spännande film som från start till mål skrämmer och fascinerar. ”Alien” var banbrytande när den kom, sett till både de filmtekniska greppen, allt ifrån det närgångna fotot till de snygga specialeffekterna, till den enkla men ack så engagerande storyn. Att dramat dessutom utspelas på en begränsad yta med bara ett fåtal mångfacetterade karaktärer gör att mitt intresset aldrig falnar.
”Aliens” kom 1986 och regisserades av James Cameron, som lyckas med bedriften att ta ett original och brodera ut den till något större, utan att förlora den kärnfulla magin som redan fanns där.
Filmen blir ofta kallad för en uppföljare som är bättre än föregångaren. Och ja, den är ju det. Ungefär varannan dag. ”Alien” är ett unikum i sig och denna är ett annat. Och om man prompt måste jämföra de tu, vilket man inte behöver göra, så kan jag tycka att är underhållningsvärdet är högre i tvåan.
Historien i den har fler sidospår, som bildar en spännande, tät och välberättad helhet. Även här har karaktärerna kött på sina ben. Också Ripley genomgår en utveckling, vilket är välkommet trots att den kanske inte enligt mitt tycke bara är av godo.
Filmen blir ofta kallad för en uppföljare som är bättre än föregångaren. Och ja, den är ju det. Ungefär varannan dag. ”Alien” är ett unikum i sig och denna är ett annat. Och om man prompt måste jämföra de tu, vilket man inte behöver göra, så kan jag tycka att är underhållningsvärdet är högre i tvåan.
Historien i den har fler sidospår, som bildar en spännande, tät och välberättad helhet. Även här har karaktärerna kött på sina ben. Också Ripley genomgår en utveckling, vilket är välkommet trots att den kanske inte enligt mitt tycke bara är av godo.
Så ja, etta på listan och bäst av de sex filmerna i följet är alltså både ”Alien” och ”Aliens - Återkomsten”.
Lyckas den kommande ”Alien”-rullen rucka på tätduon? Ytterst tveksamt att den når hela vägen, men en pallplats är väl inte helt omöjligt. Hur som helst så kommer åtminstone jag sitta där, med popcornen i näven, och se den göra ett försök att skaka om ordningen.
