Cowboys & Aliens 2011

Science fiction- och västerngenrerna är fulla av klassiker likväl som kalkoner. Att förena dessa är ett farligt projekt men å andra sidan så lyckades Kathryn Bigelow strålande när hon satte vampyrer i västernmiljö i sin debut "Natten har sitt pris". Här har Jon Favreau slagit sitt huvud ihop med producenterna Steven Spielberg och Ron Howard för att skapa en storbudgetfilm de kan locka två typer av filmnördar med.

Storyn är, som sig bör, av simplare sorten. Jake Lonergan (Daniel Craig) vaknar upp i en öken med ett mystiskt, högteknologiskt armband men utan minne. Han tar sig till närmaste stad som snart invaderas av rymdskepp som kidnappar flera invånare. Jake tvingas slå sig ihop med stadens förmögna översittare (Harrison Ford) och några andra, inklusive en mystisk kvinna (Olivia Wilde) med dolda avsikter, för att hitta överlevande och bekämpa utomjordingarna.

Det var längesen en titel sade så mycket om en film som denna. Här har med precision kombinerat två genrer som kanske ger science fiction-fans lite mer än västernfanatikerna. Man har tagit de mer välbekanta ingredienserna från båda, inklusive västernfilmens envist surmulna machojargongen till utstuderade alienmonster med fräsig utrustning, och elegant vävt dem samman. Dessvärre känns det lite fegt och när lekfullheten uteblir återstår bara en konceptfilm.

Underhållande är det dock och det är om inte annat en snygg och välgjord film med trogna namn framför och bakom kameran. Ford har en ganska lättglömd andraplansroll (som agerar skurk i sin första scen men sedan blir antihjälte av Fords standardtyp) men lämnar över hjältefacklan till Craig som definitivt gjort intressantare roller men funkar väl i sammanhanget. Birollsveteraner som Sam Rockwell, Paul Dano, Clancy Brown, Keith Carradine och Walton Goggins bidrar med fint stöd.

Problemet med regissören Jon Favreaus filmer, som komedin "Elf" och "Iron Man" och "Iron Man 2", är att de bygger på kul, påhittiga idéer men saknar personlighet. Här om någonsin handlar det om stor budget och stora producentnamn vilket gör att man inte riktigt vågat gå hela vägen med konceptet och nöjer sig med att tillfredställa den breda publiken. Det blir lite försiktigt, snällt - och förutsägbart. Tankarna svindlar om vad regissörer som Quentin Tarantino, Zack Snyder eller Christopher Nolan hade kunnat göra med detta.

Det blir också svårt att avskilja gränsen mellan parodi och genuint drama. När både Craig och Ford nästan hela filmen igenom är hårda, tuffa och bittra män som stirrar intensivt och skjuter först för att tala sen blir det stundtals fånigt och det är svårt att avgöra vad som är gjort med glimten i ögat eller inte. Det är ingen kalkon men hade kunnat bli så mycket roligare. Nu är det mest en slätstruken, lättglömd mellanfilm om en väldigt underhållande sådan.