Darjeeling Limited 2007

Förutom utbrändhet och teknikfrossa är ingenting så kännetecknande för 2000-talet som vänskapskorruption. Inte minst i mediasektorn rullar buddy och släktskapsbanden på högvarv och slår ut alla alternativa metoder för framgång.

Det är därför inte särskilt förvånande att amerikanske regissören och vinnaren av Stockholm Filmfestivals Visionary Award Wes Anderson samarbetar med sina nära vänner Wilsonbröderna i film efter film. Trots allt hade Bergman också sina favoritskådisar. Skillnaden är att gode Wes tar saken ett steg längre – att alla hans hypermedvetna och stiliserade komedier är en bankett av ständigt återkommande gäster.

I ”Darjeeling Limited” faller projektorljudet återigen på ständige centralgestalten Owen Wilson (”Rushmore”, ”Royal Tenenbaums”, ”Life Aquatic”). Jason Schwartzman (en annan av Andersons favoriter, spelar huvudrollen i kommande filmen ”The Fantastic Mr Fox”). För att göra listan komplett återkommer även både Anjelica Huston och Bill Murray i en oansenlig biroll som affärsman.

För er som är bekanta med Andersons produktioner kan den nya filmen sammanfattas enkelt: Det handlar om den vanliga skruvade humorn och färggranna estetiken spetsade med lite indisk krydda.

Rike Francis (Owen Wilson) kallar till sig lillebröderna (Peter) Adrein Brody och (Jack) Jason Schwartzmann till Indien för en gemensamt själslig resa. Efter en kaotisk inledning som presenterar Indiens levande kulörer och folkmassor stiger bröderna ombord på Darjeeling Limited, ett kontinentalt tåg där Andersons dialoger och slapstick får en kongenial inramning. Där försöker de behålla varandras hemligheter (men misslyckas kapitalt) och gnabbas kärleksfullt – ändå fram tills ögonblicket då Francis bekänner att resan egentligen har till syfte att hitta deras mor som efter faderns död förlöpt till ett kloster i Himalaya.

Tematiskt hamnar ”Darjeeling Limited” ganska nära ”Royal Tenenbaums” med sin halvneurotiska dysfunktionella familj som försöker hitta sätt att kunna relatera till varandra – och ett svikande överhuvud (i detta fall modern istället för fadern). Skillnaden är att historien är mer schematisk och händelsen som sammanför bröderna i slutet känns märkligt för tung för den typen av lättsam affär som filmen egentligen är.

I slutändan lider ”Darjeeling Limited” av Andersons vanliga problem – det handlar om stil över substans. Ingen kan förneka att hans komedier är subtila, att bildlösningarna är begåvade och att idéerna, rollprestationerna och uppläggen är goda. Adrien Brody och Anjelica Huston är inte direkt typer som gör bort sig på film och nykomlingen Amara Karan lyser som den diskret utmanande stewardessen Rita.

Det handlar mer om vad Wes Anderson vill berätta oss. ”Darjeeling” är blott en finare tesort som får medvetna fans av kultregissörer att sippa nöjt, vanliga dödliga att famla efter påsar och filmvetare att fnysa över bristen på eftersmak. Att inge publiken djupare känslor för den här hårt stilistiskt åtsnörpta brygden är inget Anderson förmår – och bitvis verkar det faktiskt som om han försöker.

Men så länge rekvisitans detaljer vårdas minutiöst (kolla in hur konduktören kontrollerar biljetterna i den här filmen) och rollfigurerna fortsätter att ohämmat leverera nya former av irriterande tvångsbeteenden (här tar Wilson och Huston priset med sitt maktfullkomliga sätt att bestämma vad andra vill ha som måltid) lägger jag ner mina invändningar.