Farväl till maffian 2013

Det franska filmbolaget Europacorp med Luc Besson som en av grundarna må ha tjänat en rejäl hacka på sina engelskspråkiga actionfilmer som "Taken"- och "The Transporter"-serierna samt "From Paris with Love". Filmer som gått hem hos publiken, men som sällan lyckats blidka kritikerkåren.

"Farväl till maffian" har säkert möjligheten att även den dra in en slant, men försöket att blanda våld med humor går så käpprätt fel att filmen inte bara misslyckas med att kvalitetsmässigt höja Besson och hans filmbolag från många av deras dussinproduktioner - den förstärker stämpeln som lades på hela bolaget efter totalsågade "Taken 2".

På pappret är det ett kul, om än beprövat, koncept. Maffiafamiljen som fått ge sig in i vittnesskyddsprogrammet efter att ha golat på sina föra detta vänner och kumpaner, lyckas inte riktigt skaka av sig sin livsstil utan får problem att smälta in i den nya miljön utomlands där de ska försöka leva som vanliga Svenssons.

Manzonifamiljen, som nu går under namnet Blake, har efter ett par flyttar hamnat i Normandie i norra Frankrike. Anledningen till att de inte kunnat stanna på något ställe mer än några månader hittills är att de inte kan stå emot frestelsen att ta fram basebollträet, hammaren eller dynamiten när folk de kommer i kontakt med har fräckheten att inte vara tillräckligt tillmötesgående.

Tänker någon på Steven Van Zandts Frank i "Lilyhammer"? Tanken är den samma, men lika mycket som man gillade hans fyndiga mutande, utpressningar och skrämseltaktik i form av att skicka uppnosiga typer utför ortens hoppbacke, lika lite gillar man hur Manzoni-klanen slår grannar, hantverkare och uppkäftiga gymnasietjejer sönder och samman, eller släpar dem efter bilar och begraver dem på bakgården.

Hoppen mellan grovt våld och försöken till humor blandas så hej vilt att det inte går att få någon fason på hur man ska förhålla sig som tittare. Besson har helt enkelt problem att slå an en ton, och sedan hålla sig till den.

Det är egentligen inget fel på Robert De Niros och Michelle Pfeiffers porträtt av äkta paret Giovanni och Maggie. De gör vad de kan i sina respektive roller. Ändå är det först när fokus läggs på barnens anpassning till ytterligare en gymnasieskola som det verkar lyfta en smula. Tyvärr försvinner känslan fort. För det ger inte så mycket mer än ytterligare några spretiga detaljer när vi får se hur sonen Warren (John D'Leo) dealar och trixar för att bli accepterad, eller hur dottern Belle (Dianna Agron) ratar alla finniga tonårskillar för att sedan bli kär i sin matte-hjälplärare - hennes enda räddning bort ifrån sin familj.

Förutom att vi får se De Niro tillbaka i en maffiaroll, får Tommy Lee Jones reprisera sin "avdankade snut", här som FBI-agenten Stansfield, som fått i uppdrag att se till att Gio och de andra håller sig vid liv. Varför förstår jag inte. Jag antar att Gio redan gjort sitt som vittne i USA och vill han leva på ett sätt som direkt gör honom misstänkt i grannskapet torde det inte vara FBI:s problem. Det blir i alla fall en mycket träig framställning av Jones, som varken ger till eller från för handling eller humor.

När allt är sagt och gjort så sitter man med behållningen att det mest är synd om den lilla nordfranska byn och dess invånare som helt oskyldiga blivit påtvingade den här jobbiga och osympatiska familjen. Om inte så många av dem fått sätta käkben och liv till under processen, så börjar man nästan fantisera om att filmen kan ha ett lyckligt slut, vilket skulle innebära att de blir av med Manzoni-typerna en gång för alla.