LISTA: Vi rankar alla 11 "Fast and Furious"-filmerna - från sämst till bäst

(Listan har publicerats tidigare och uppdateras över tid, i takt med att fler filmer släpps).

Från relativt återhållsam street racing och stölder av elektronik till bombastisk action där karaktärerna i princip är superhjältar. "The Fast and the Furious"-serien har sannerligen utvecklats på spännande och oväntade håll genom åren. Efter över 20 år av bilar, bröder och barbeques har vi nu landat vid Louis Leterriers "Fast X" som nyligen sladdade in i biorepertoaren. 

Trots seriens brutala ojämnhet tänkte jag fira dess osannolika historia lite extra genom att presentera min personliga rangordning av filmerna - från sämst till bäst. 

 

 

 

Även om det här var starten på den nya eran av Fast & Furious-filmer som har skänkt mig mycket nöje genom åren så kan jag inte annat än att placera den här soppan (signerad Justin Lin som otroligt nog tog serien till sin absoluta höjdpunkt senare i sin karriär) sist på listan. Förväntningarna var höga när den landade med löftet om att gå tillbaka till rötterna och "kärnfamiljen" efter en liten avstickare, vilket också gjorde besvikelsen så mycket starkare.

Kort sagt tar den allt som är svagt i den här filmserien och skruvar upp det till sin absoluta maxnivå. Karaktärsutveckling och story åsidosätts till förmån för bombastisk action, men problemet här är att inte ens actionscenerna levererar (den där bedrövliga rullande CGI-oljelastbilen hemsöker mig fortfarande).

 

 

 

Den ovan nämnda avstickaren var inte heller särskilt lyckad, då Justin Lin – hans första film som regissör i serien – valde att byta ut Torretto, O'Conner och company mot... Sean Boswell. Det är skönt att Lin och hans team vågar introducera en helt ny typ av racing och byta miljö men då krävs en mer intressant karaktär än Lucas Blacks platta student att bygga allt kring.

Att den är riktigt snyggt paketerad, att den verkligen utnyttjar allt det som Tokyo har att erbjuda och att Sung Kangs Han äntrar serien är några förlåtande aspekter, men det räcker inte på långa vägar för att rädda den från bottenskiktet av listan. 

 

 

 

Tråkigt nog hamnar "Fast & Furious 7" så här pass långt ner bland placeringarna, vilket var tungt att acceptera till en början. Det faktum att talangfulla James Wan tog över rodret efter Justin Lin tyckte jag var lovande på förhand, men actionregin påminner stundtals om Michael Bay och det menar jag inte i positiv bemärkelse.

Scenen när bilarna "hoppar fallskärm" är dock fantastisk, men det är en tidig höjdpunkt som resten av filmen aldrig når. De nya karaktärerna – spelade av bland andra Djimon Hounsou, Nathalie Emmanuel och Tony Jaa – är smärtsamt platta, sexismen maxas och den risiga hacker-storyn haltar. Inte ens avskedet av Paul Walker fungerar särskilt bra, utan blir krystat och begränsande (ett skott i foten på samtliga filmer som kom efter denna).

 

 

 

Aj aj aj, det här försöket att göra någon sorts "Avengers: Infinity War"-grej i den här franchisen blev inte särskilt lyckat. Elektriska Jason Momoa är riktigt kul i den flamboyanta skurkrollen (även om han blir en uppenbar The Joker-karikatyr) och vissa actionscener gör jobbet men det blir snabbt tydligt att Louis Leterrier inte är någon Justin Lin (som hoppade av filmen en vecka efter inspelningsstart).

I korta drag känns det som att filmen bockar av alla franchisens obligatoriska punkter, men på ett mestadels ihåligt sätt. Den känns stressad, ruskigt överklippt och CGI-plastig. Magin mellan pusselbitarna saknas. Dessutom är finalen ett trött ihopkok av slaka cameos och frustrerande cliffhangers. 

 

 

 

"Hur i hela friden kan den här filmen hamna på något annat än jumboplatsen?" tänker nog en del av er när ni ser den här placeringen, så jag ska förklara mig. Det här är utan tvekan den mest hatade och sågade filmen i serien, men för mig – som var 12 år gammal när den landade – gick den som en NOS-injektion rakt in i hjärtat där den fortfarande har en permanent guilty pleasure-plats.

Under de 20 år som sedan har passerat har jag givetvis insett att den inte är det mästerverk jag då trodde, men den har fortfarande sina stunder. Inte en enda replik känns som något som yttras i verkligheten, men den energi som John Singleton – och även Tyrese Gibson i sitt första inhopp som Roman Pearce – skänker filmen smittar verkligen av sig. Det är street racing för hela slanten, på gott och ont. 

 

 

 

Den infekterade muskelknutte-fejden mellan Vin Diesel och Dwayne "The Rock" Johnson resulterade i denna märkliga avstickare, regisserad av David Leitch, där Johnson fick chansen att leka i F&F-sandlådan utan att dela hink och spade med Torettos gäng. Dynamiken han har med Jason Statham är skön, Idris Elbas "Robocop"-doftande big bad regerar och den tydliga scifi-lutningen är onekligen lyckad.

Det kan man dock inte säga om den styltiga Samoa-finalen som känns mer som en labbframställd kulturhyllning och en paragraf i Johnsons kontrakt än något som har någon form av narrativ eller emotionell vikt. 

 

 

 

Efter att ha tagit några tydliga steg mot en mer förhöjd "Fast & Furious"-värld i "Fast Five" släpper Justin Lin här på alla spärrar och går loss fullständigt. Gravitationen är svagare än någonsin och liemannen har gått på semester, vilket öppnar upp spelplanen för serien rejält. Här handlar det inte längre om street racing, utan serien tar här helt och hållet tog steget över till "vehicular warfare" som Tej (Ludacris) så vackert uttrycker det.

Stridsvagnar, militärflygplan, raketgevär och legosoldater slängs in i mixen och resultatet är skamlöst njutbart. Ögonblick á la när Toretto kör en Dodge Charger genom nosen på ett exploderande flygplan som kasar fram på marken eller när han kvaddar sin bil för att rädda en flygande Letty går till historieböckerna. Den stora frågan kvarstår dock; hur lång var den där landningsbanan egentligen? 

 

 

 

Efter James Wans snedsteg var det med glädje jag lämnade biosalongen efter "Fast & Furious 8" och kunde konstatera att serien hade hittat tillbaka till glansen som Justin Lin skänkte nummer fem och sex. F. Gary Gray vet precis vad fansen vill ha i denna nya era av Fast-filmer och levererar. Actionscenerna – särskilt New York-jakten och u-båten – är älskvärt fysikfria och låste ett permanent leende på mina läppar.

Nytillskottet Scott Eastwood kunde inte vara mer ointressant men raka motsatsen är det med Charlize Theron som kommer in och levererar den bästa skurken hittills i serien. Cipher är ett lökigt namn och hacking-grejen var tråkig redan i sjuan (jag suckar högt varje gång "God's Eye" nämns), men hennes skådespel och samspelet med Diesel höjer den här filmen rejält. Även Jason Statham som får en fullkomligt magisk "Hard Boiled"-inspirerad scen är oväntat nog en stor behållning. 

 

 

 

Den skämtsamt ställda frågan "var ska den här franchisen ta vägen nu då - rymden eller?" får här ett hejdundrande DET KAN DU SKRIVA UPP till svar. Om åttan markerade den efterlängtade återkomsten av femmans och sexans formula och kvalitet så fortsätter denna på samma spår, fast med seriens viktigaste visionär tillbaka vid spakarna.

Justin Lin har en smått övernaturlig förmåga att balansera seriens mer absurda och melodramatiska delar med det som faktiskt har dramatisk vikt och ingen annan filmskapare i franchisen kan få till action som han (Repbron! Magneterna! Lastbilen! Tokyo-fajten! Toretto vs. Toretto!). Både det emotionella och det visuellt spektakulära sitter med otrolig precision. John Cena också, helt underbar! 

 

 

 

Det var här allt började. Innan bilar kunde flyga, dra bankvalv på Rios gator eller bekämpa en rysk atomubåt var allt mer intimt och liv och död hade så mycket mer tyngd. Med en skamlös "Point Break"-ripoff där surfare byts ut mot street racers kickstartade regissören Rob Cohen en filmserie som blev ett internationellt fenomen.

Det är inte svårt att förstå varför, då den universella tematiken kring familj, gråzonerna mellan "gott och ont" och skottsäkert brödraskap är lika gammal och beprövad som berättandet självt. Jag faller också för det, riktigt hårt, och trots vissa brister och överbliven 90-talsost njuter jag verkligen av bromancen mellan Vin Diesel och Paul Walker här. Inget i uppföljarna har lyckats emotionellt toppa (spoilervarning!) Jesses tragiska död och den efterföljande konfrontationen mellan Dom och Brian. 

 

 

 

Det var innan den här filmen som Justin Lin och hans team insåg att de var på väg att kollidera med en oundviklig sanning. Street racing och bilpirater är intressant, men till en viss gräns. Om "The Fast and the Furious"-serien hade fortsatt på det spåret hade det bara varit en tidsfråga innan den hade stagnerat. Därför togs beslutet att från och med nummer fem lossa genre-tyglarna en aning.

Första steget blev heistfilm, då Torettos team ska genomföra en spektakulär kupp i Rio de Janeiro med det nya tillskottet Luke Hobbs (Dwayne Johnson) hack i häl. Skildringen av den kuppen är för mig utan tvekan höjdpunkten för serien ur actionperspektiv och även på manusnivå är "Fast Five" vassast i serien. Karaktärsdynamiken tas till sin mest effektiva plats, insatserna känns verkliga och balansen mellan allvar och fånigt överdriven action har aldrig varit bättre.