Gone 2012

Jill (Seyfried) har det inte lätt. Hon är besatt av den kidnappning hon utsattes för av en galning som polisen vägrar tro existerar, och letar efter det hål i marken hon hölls fången i. Hon har suttit på mentalsjukhus och käkar piller för att klara vardagen. En vacker morgon är systern, som fungerar som sambo och stöttepelare, spårlöst försvunnen och Jill blir genast övertygad om att hennes gamla psychobeundrare gjort comeback. Återigen vägrar polisen tro henne och hon blir själv efterlyst när hon börjar springa runt och förhöra folk med en pistol. Ska hon lyckas hitta syrran inom 24 timmar och rädda henne från ett grymt öde?

Jag skulle hellre se att någon räddade stackars Seyfried från sådant här skräp. Hon må kanske inte vara den skarpaste kniven ur sin generationslåda men har visat prov på talang och utstrålning i tidiga alster som "Mean Girls", "Alpha Dog" och - ja, faktiskt - "Mamma Mia". Tyvärr har hon otacksamt hamnat i tveksamma rullar som "Dear John" och "Red Riding Hood" på sistone. Här försöker hon sig på en annorlunda och mindre glamorös roll och hon får stundtals till en instabil, förvirrad och desperat paranoia. Men faktum kvarstår att hon passar illa för rollen och regin lämnar mycket att önska. Brasilianske, Hollywooddebuterande Heitor Dhalia försöker sig på några Hitchcockinspirerade upplägg men dessvärre tänder det aldrig till.

Filmen är generande ojämn från början till slut. Å ena sidan inleder man med ett rasande tempo och utelämnar detaljer och information, å andra sidan så trampar Jill - och filmen i sig - vatten när huvudintrigen inleds och en rad (ofta överdrivet misstänkliggjorda) biroller ska förhöras och pusselbitar läggas ihop. Man försöker flagga med något slags mysterium och en slagkraftig slutpoäng men den kommer aldrig. Upplösningen är av den sort vi sett förut. Fram tills dess matas vi mest med bilder där Seyfried springer eller agerar usel bilförare i trafiken medan inkompetenta poliser långsamt haltar efter.

Jag vill gilla den här filmen. Jag vill att Seyfried ska få glänsa på vita duken igen och jag vill se en ny seriemördarthriller med lite pondus och hjärna. Men när replikerna ofta är svidande dåliga, intrigen så fatalt platt, slutklämmen så banal och karaktärerna så menlösa så är det tyvärr bara att konstatera att genrens topp fortfarande huserar på 90-talet med Hannibal Lecter och "Seven". Om det är någon som ska kastas ner i ett mörkt hål ute i skogen så är det de duktiga skådespelarnas agenter som slösar bort deras talanger på den här soppan.