Kraven the Hunter 2024

”Villains aren’t born. They are made.” Så lyder den tagline som pryder marknadsföringen för ”Kraven the Hunter”. Ingen föds alltså ond, utan det är de omständigheter en person ställs inför som får en att begå onda handlingar. Fritt översatt.

 

Detta är på sätt och vis grundpremissen för denna ”origin story” där vi får lära känna Spider-Man-skurken Kraven ”The Hunter” från ungdomens oskuld till den superstarka, supersnabba mordmaskin han ska komma att bli.

 

Efter en inledning på ett ryskt fångläger där vi introduceras till Kraven i vuxen ålder (spelad av Aaron Taylor-Johnson), kastas vi tillbaka 16 år i tiden och möter en ung Sergej, som han egentligen heter (här spelad av talangfulle Levi Miller), och hans halvbror Dmitrij, smeknamn Dima (Billy Barratt), på en prestigefylld skola i New York. Snart blir de upphämtade av deras hårdföre far Nikolaj (Russell Crowe med en fet rysk brytning) som med iskall självklarhet meddelar att barnens frånvarande mor har begått självmord. Nikolaj är toxisk maskulinitet i egen hög person. “Frukta aldrig döden. Var en karl.” basunerar han ut istället för att trösta sina chockerade söner.

 

Och här någonstans blir det tydligt att detta är en film om ”daddy issues”. Sergej får bekräftelse av pappan och är den som en dag ska ärva hans kriminella imperium, men han vill inte ha någon association med sin fars metoder. Oäktingen Dmitrij ses som svag och vek, men vill inget hellre än att få sin fars bekräftelse. Brödernas relation är filmens centrala och när vi så småningom, efter en nästan dödlig jaktolycka med nyvunna superkrafter som biverkning, återvänder till filmens nutid så kommer familjerelationer och lojalitet sättas på spel mot bakgrund av en internationell härva av kriminalitet.

 

Jag är en uttalad Marvel-skeptiker och tillhör de som tycker att superhjältegenren stagnerade för längesedan. Trots detta gick jag in i Kraven med en försiktig optimism. Dels för att det är en fristående berättelse som inte kräver att man är insatt i en övergripande mytologi (men säkerligen gynnas av det). Dels har regissören J.C. Chandor gjort sig ett namn med intelligenta thrillers som utforskar ambitionerna och gråzonerna i den amerikanska drömmen. Kanske skulle han kunna bidra med ett visst mått av nerv och nyansrikedom till berättelsen. Och om inte annat skulle jag åtminstone få spendera dryga två timmar i sällskap med Aaron Taylor-Johnsons imponerande magrutor.

 

Dessa förhoppningar grusades dock ganska snabbt. "Kraven the Hunter" är platt generisk, med ensidiga karaktärer och banal och torftig dialog. När uttrycket är så seriöst, rått och våldsamt, men allt innehåll är på ett barns intellektuella och moraliskt simplifierade nivå så blir det oklart vem som är den egentliga målgruppen och slutresultatet lär knappast tilltala någon fullt ut.

 

Kraven, känd bland kriminella som den mytomspunna “The Hunter”, lever ensligt i Sibiriens vildmark och viger sitt liv åt att eliminera sådana människor som likt hans far sprider ondska i världen. Eftersom han har en särskild koppling till vilda djur så är det ligor med tjuvjägare som står högst på listan. Taylor-Johnson gör en stel och onyanserad rolltolkning som mer än något tycks infria en slags pojkdröm om att biffa upp sig och gå runt och se stor och tuff ut.

 

En som övertygar desto mer är Fred Hechinger i rollen som den vuxne Dimitrij. Dmitrij - snäll, försiktig och tanig (åtminstone i sammanhanget) - är mästare på imitation och kan härma vilken röst som helst, men tycker sig aldrig få bekräftelse för den han faktiskt är. Hechinger spelar rollen med en skörhet som för tankarna till Tobey Maguires tolkning av Spider-Man och en antydan till ett oberäkneligt mörker som gör att han hela tiden blir spännande att titta på.

 

Det är också scenerna mellan de två bröderna som är filmens mest minnesvärda. Bägge är offer för sin fars tyranni, men deras faderskomplex har lett dem i olika riktningar. Det finns något lätt rörande i att se den annars djuriskt råa Kraven försäkra Dmitrij, som står för ett helt annat mansideal, om att han duger som han är, när han ojar sig över att han inte längre vill vara feg och svag.

 

Även filmens antagonist Aleksei Sytsevich/The Rhino (en typecastad Alessandro Nivola) får sitt ondskefulla maktbegär förklarat med att han tidigare i livet blivit hånad och förvisad av en fadersgestalt (ja, återigen Russell Crowes Nikolaj). Resten av filmens många småskurkar ges dock inte samma sympati eller förståelse utan förblir nyanslöst onda och filmen blir som resultat inkonsekvent i sin tematik om ondska som något betingat snarare än medfött. Annars hade det kanske varit svårt att motivera Kravens hänsynslösa slaktande under filmens gång…

 

"Kraven the Hunter" har överlag en förhållandevis realistisk look och kommer lyckligtvis ganska långt med bra stunts och kompetent action. För den CGI som tydligt sticker ut känns slarvig och opolerad, med ett antal fult datoranimerade vilda djur som lågvattenmärke. I en scen har också Ariana DeBoses mun uppenbart blivit ersatt digitalt, antagligen för att slippa filma om en ändrad replik. Resultatet är märkligt och frånstötande.

 

"Kraven the Hunter" har några få ljuspunkter, men är på det stora hela varken underhållande eller berättarmässigt intressant. Och de utlovade magrutorna? Vid två ynka ögonblick fick jag njuta av dem…