Kung Fu Panda 2008

De surfar, de steppar, de lagar mat – söta djur med unika talanger verkar vara den senaste trenden i animationsvärlden. Nu är det dags att säga konnichiwa till en panda – som ägnar sig åt dödlig kampsport…

Po drömmer om att en dag bli en orädd krigare, som sätter skräck i sina fiender och bemästrar den ädla kung fu-konstens alla regler. Till den dagen kommer, serverar han nudelsoppa på den asiatiska familjekrogen tillsammans med sin far (som av okänd anledning är en gås). Vår runde hjälte får sin stora chans när traktens läromästare efterlyser sin nye Drakkrigare. En utmaning Po inte är sen att anta, utan att tänka på konsekvenserna… utan att tänka överhuvudtaget.

Det är ett tacksamt upplägg för slapstick och fartfyllda fighter när vår tjocke, klumpige pandahjälte genomgår en serie svåra prövningar på sin väg mot kung fu-storhet. Pos kroppshydda som uppenbarligen gör honom opassande för uppdraget, är det stående skämtet. Ständigt retad blir han allt mer övertygad om att de har fel kille. Men tiden är knapp. Leoparden Tai Lung, en tidigare lärling som valt den mörka sidan, har rymt från sitt välbevakade fängelse och är på väg genom berg och dalar för att utkräva hämnd. Bara den utvalde kan stoppa honom.

Nej, Disney har inte ensamrätt på följ-dina-drömmar-historier. DreamWorks-studions senaste CGI-alster är lite väl lik hundratals tidigare familjefilmer för att sticka ut i mängden. Budskapet om att man ska tro på sig själv är viktigt, om än uttjatat, för den unga publiken. Men man önskar att det kunde ha framförts på ett mer påhittigt sätt.

Slapstickhumorn tenderar att upprepa sig, och bifigurerna saknar den personlighet som hade krävts för ett mer intressant persongalleri. Manuset låter nämligen ingen annan än Jack Black stå för de roliga inslagen, och det går väl sådär. Att låta Po vara klumpige Shrek, irriterande Åsnan och fightande Mästerkatten i en och samma person (läs: djur), känns inte som någon vidare idé.

Bifigurerna, som inkluderar en tiger med Angelina Jolies röst, en slags gräshoppa som låter likt Seth Rogen, Jackie Chans livliga apa och Lucy Liu som huggorm, är så bleka och trista att man undrar varför ens bemöda sig att locka alla dessa stora namn till mikrofonerna.

Historien må vara i simplaste laget, men herrarna Mark Osborne och John Stevenson (långfilmsdebutanter som tidigare skissat bildmanus åt ”Madagaskar”) ser ändå till att servera en ofta hisnande upplevelse. De många fightscenerna är välkoreograferade in i minsta detalj. Bildspråket känns fräscht, i alla fall för en tecknad film, med subtila inslag av Hongkongaction, asiatiska fantasyäventyr och Wachowski-inspirerad slowmotion. Zhang Yimou hade varit stolt.

Det är fartfyllt och ofta väldigt snyggt – kanske för mycket för sitt eget bästa. De lugnare scenerna framkallar nämligen mest gäspningar. Storyn håller inte för en massa babbel, oavsett hur mycket lustiga miner vår panda gör under tiden. När det inte är kung fu, har ”Kung Fu Panda” inte mycket att komma med.

Klart barnen kommer att älska kramgoa Po - hur skulle de inte kunna göra det? Men svårt att tro att någon över tio år kommer att bli road. ”Kung Fu Panda” är lättsmält, förutsägbar underhållning. Ett säkert kort för barnfamiljerna, men den saknar alla de stora som små kvalitéer som gör en animerad film riktigt slagkraftig.

I slutändan är det den nudelkokande gåspappan som är filmens stora behållning. En alldeles skön och för underanvänd karaktär som, om någon, förtjänar en uppföljare.