Leva och låta dö 1973

Tre agenters död under ett och samma dygn leder 007 till New York, för att spionera på knarkkungen Mr. Big. Spåren leder vidare till en liten karibisk ö, där hungriga krokodiler och Dr. Kanangas flippade cirkusartister till henchmen tar emot.

Två skådespelare hade redan hängt in 007-kostymen för gott, och de flesta befarade att 60-talets största filmserie, fenomenet kallat James Bond, inte skulle överleva steget in i ett nytt årtionde. "Slutet för James Bond", skrev nöjespressen. Ack så fel de hade, vet vi ju nu med facit i hand. "Leva och låta dö" blev den i särklass mest inkomstbringande Bond-filmen dittills, och Roger Moore skulle spela rollen sex gånger till.

Han är vid det här laget ett väl bekant ansikte för de flesta som följt kultserien "Helgonet". Producenterna litar på att Moore ska sätta en egen prägel på Bondrollen, varpå flera av agentens kännetecken stryks ur manuset - säg adjö till smokingen och den skakade, inte rörda, vodka martinin. 

För många är det Moore som är den främste Bond. Själv har jag lite svårt för honom här i hans första försök. Denna klent byggda, blonda britt går inte ihop med den 007 som Connery och Lazenby visade upp - stor, stark, osande av sex appeal, det är han inte. Glimten i ögat har han givetvis. Men som actionstjärna och kvinnomagnet, rätt viktiga attribut för rollen om du frågar mig, övertygar Moore inte - iallafall inte här i "Leva och låta dö".

Svårt har jag också för filmens intrig som flörtar med det övernaturliga. Manusförfattaren har haft det lite väl roligt med spådomar i tarot och voodoo-sägner. Om man bara lade hälften av samma kraft på action som på märkliga djungelritualer, hade filmen förhoppningsvis blivit mer intressant. Den enda faktiska actionscenen börjar rätt bra, det är för sin tid påkostade och storslagna båtjakter... som, av någon anledning, pågår på tok för länge. Och, för att det inte ska gå alltför vilt till, varvar man det hela med rena slapstickscener med korkade Södern-snutar.

Samtidigt försöker man lite halvhjärtat rida på 70-talets blaxploitation-våg, varpå alla skurkar är färgade och James rullar i sänghalmen med Pam Griers dubbelgångare. Det, ihop med ovan nämnda "Polisskolan"-humor, matchar rätt dåligt med tidigare Bondfilmer och känns mest som desperat publikfrieri. Behöver Bond verkligen kompromissa för att "hänga med i tiden"?

Jag är kanske rätt ensam om min åsikt gällande "Leva och låta dö", men filmen lämnar mig less och dödligt uttråkad. Det är som att zappa in på ett avsnitt av sin favoritserie och upptäcka att den ersatts av "Hem till gården"-repriser. I svartvitt och utan undertexter. En besvikelse av extra stora mått.

(00)7 onödiga fakta om "Leva och låta dö":

Filmen innehar rekordet som den mest sedda någonsin på brittisk TV: under premiärvisningen den 20 januari 1980 bänkade sig 23,5 miljoner britter framför kanalen ITV.

Paul och Linda McCartney står bakom den välkända temalåten, som nominerades till en Oscar år 1974.

Den enda Bondfilmen fram till 2002 som inte har med Desmond Llewellyns Q.

Det sägs att teamet var tvungna att betala ett Harlem-gäng för "beskydd" under inspelningarna i de tuffa New York-kvarteren.

Tjugosex båtar byggdes för filmens båtjakter. Sjutton av dem förstördes redan vid repetitionerna.

En krokodilfarmsägare vid namn Ross Kananga gjorde ett sånt intryck på filmteamet, att de döpte storskurken efter honom.

Rollen som den mystiska, möjligen synska Bondbruden Solitaire blev den första stora filmrollen för Jane Seymour.