Me and Orson Welles 2008

Jag hade helt missat att Richard Linklater ("A Scanner Darkly", "School of Rock", "Before Sunrise/Sunset"-filmerna som jag pinsamt nog inte sett) regisserat "Me and Orson Welles", det gick mig förbi tills recensionsexemplaret låg i min hand. Frågan är om det hade hjälpt, att någon jag uppskattar och regisserar står bakom, när Zac "High School Musical" Efrons närvaro ändå var tillräcklig för att göra min skepsism stor. Trots att jag hört gott om filmen innan, och att ämnet Orson Welles alltid tilltalar, och att jag är fruktansvärt förtjust i Claire Danes. I sanningens namn var min skepsism baserat på inte mycket mer än ytlig bekantskap, jag har nog inte sett den unge aktören i något mer än enstaka gästspel i TV, och det är en fördom jag får ställa på ända.

Tiden för dramat är 1937. Efron spelar en ung man, en tonåring ännu i high school, som drömmer om att bli skådespelare. Han är driven, vilket tillsammans med en gnutta tur leder honom mot Orson Welles teater Mercury och en liten roll i dennes uppsättning av Shakespeares Julius Ceasar. Genom den briljante men arrogante och nyckfulle Welles utspel och relationen med hans assistent Sonja, får vi följa en kort och omtumlande period i den unge mannens liv.

Det är ingen sockersöt historia, som jag bara av Zac Efrons namn kanske hade väntat mig, utan vad som känns som en äkta och realistisk skildring av såväl Welles som livet på Broadway under hans ledning i mitten av 30-talet, och det var som man säger inte en dans på röda rosor. Från filmens början leds vi rätt in i allt, in i historien och in i karaktärerna, utan en massa tid på onödiga presentationer, och det är ett tempo som tacksamt hålls genom hela filmen. Dessutom under en attraktiv yta, av snyggt foto och tidsenligt vackert scenografi. Jag vet inte om "Me and Orson Welles" känns särskilt Linklateresque men det är en välgjord och genomtänkt sak.

För att åter knyta an till min fördom, kan jag konstatera att Zac Efron är en bra skådespelare. Ett bra val inte bara för att han redan bor i en kropp som ser ung och naiv ut, utan för att han bär den som sig bör. Blir aldrig irriterande eller gnällig, vilket annars kan vara ett problem med den typen av karaktärer.

Ändå är han ingenting mot Christan McKays Orson Welles i en allt annat än ensidig tolkning. Han blir regissören och skådespelaren i all sin unga arrogans och burdushet, sitt kunnande och genialitet, och sitt medlidande och manipulerande. McKay är från sin passande smått magnifika entré och ända till slutet en ren fröjd att se.

Precis som Orson Welles själv blir filmen om honom och en ung grabb med ambitioner aldrig förutsägbar. Trådar som jag trodde uppenbara behandlas på ett fullt naturligt och tillfredsställande sätt. Richard Linklater är en utmärkt filmskapare och inte heller här, i en liten film om alla möjligheter som ligger framför oss, sviker han.