New Year's Eve 2011

Garry Marshall, vars höjdpunkt i karriären fortfarande är den tveksamma romcom-klassikern ”Pretty Woman”, fortsätter efter den lättglömda ”Valentine’s Day” att se sig som mästaren inom sin genre när han gör ännu en romantisk komedi-motsvarighet till ”Short Cuts” och ”Crash” – en Gott & Blandat-påse med diverse karaktärer och historier svagt sammankopplade under en dag på året, i denna film det enligt typisk amerikansk standard glorifierade nyåret.

För att droppa några exempel så ska ett expressbud (Zac Efron) hjälpa en gråmus till kontorsråtta (Michelle Pfeiffer) att uppfylla hennes nyårslöften; två gravida par tävlar om vilka som kommer föda vid tolvslaget och vinna en stor summa pengar; en populär rockstjärna (Jon Bon Jovi, cirka 20 år för sent) försöker vinna tillbaka exet (Katherine Heigl) han dumpat; en tonåring (Abigail Breslin) försöker övertala sin mamma (Sarah Jessica Parker) att hon ska få fira nyår med sin drömkille. Och så vidare.

En stor del av handlingen utspelas på Times Square där Hilary Swank (i ännu en film som får en att ifrågasätta hennes två Oscars…) har ansvaret för att den stora ljusbollen ska släppas vid tolvslaget. Detta så att man kan passa på att pressa in så mycket skamlös produktplacering som möjligt – affischen för ”Sherlock Holmes 2” (passande nog från samma filmbolag) är med så mycket att Robert Downey Jr. nästan borde fått stå med i rollistan.

I övrigt är detta typen av film där de bästa skådespelarna har minst roller, de historier som ens är någorlunda intressanta får minst utrymme och det roligaste skämtet är en blooper som kommer allra sist under eftertexterna. Så mycket, och så många, som möjligt ska pressas in vilket resulterar i att man varken hinner eller orkar bry sig om en enda av karaktärerna. Den enda som lyser till är Pfeiffer som den vassa veteran hon är, när hon visar wannabees som Heigl och Swank var romcom-skåpet ska stå.

Annars får vi plågas med inte utan två (!) horribla duetter med Jon Bon Jovi (varför?) och ”Glee”-bruttan Lea Michele (fullkomligt menlös i sin filmdebut), poänglösa voice-overs med krystade moralkakor, kantiga stereotyper (högljudda och kåta invandrare, fjolliga bögar), ett dussintal publikfriande cameo-roller (Ryan Seacrest? Joey McIntyre från New Kids on the Block?), en scen där Swank håller ett tal som sammanfattar samtliga karaktärers känslotillstånd och tillräckligt med sirap för att ta kål på en diabetiker.

När det gäller humorn faller de flesta skämten platt (Marshall-veteranerna Larry Miller och Hector Elizondo står för de största skratten). Robert de Niros roll går ut på att spela döende cancerpatient, en del av filmen som både är underligt malplacerad och ironiskt tragisk med tanke på hans karriär. Ännu mer ironiskt är att Pfeiffer några minuter in i filmen ramlar i en hög av sopor. Förhoppningsvis skrattar hon och motspelarna hela vägen till banken, för i biosalongen gör man det inte.