Pompeii 2014

Jag föreställer mig att berörda producenter jublade vid nämnda pitch, kanske hördes en och annan busvissling i styrelserummet. För här måste prognosen för en kommersiell så kallad slam dunk ha varit mycket god. Folk gillar bevisligen både filmer om naturkatastrofer och filmer om sandalbärande, hämndlystna och fåordiga hjältar från antiken. Kärlekshistorier över klassgränserna är också poppis, typ slav och kvinna från aristokratin. Här finns rubbet. Slam dunk.

Med formaliteterna (manus) avklarade satte man denna hoppfullt målsökande box office-missil i händerna på Paul W.S. Anderson, som tidigare har utsatt biopubliken för bland annat "AVP: Alien vs. Predator" samt ett knippe "Resident Evil"-filmer. Denne man vet hur en slipsten ska dras när det gäller påkostade effekter och grandiosa anslag, men har historiskt sett visat ett ganska ljummet intresse för att behandla skådespelare och dialog som något annat än birollsinnehavare i en orgie av CGI-tricks och avancerade stuntkoreografier. Ingen behöver oroa sig. Han fortsätter på den linjen.

I huvudrollen engelsmannen Kit Harington, rykande het (det är en ordvits!) från succéserien "Game of Thrones". Men så en twist. Någon har fattat beslutet att rollsätta Kiefer Sutherland som romersk, ondsint senator. Han tackar för det förtroendet genom att stundtals tala med, ja, det måste vara en brittisk brytning. "Men titta, det är ju Kiefer Sutherland som är utklädd till romare!" tänker man när han skär halsen av folk eller hotar sig till tvångsäktenskap. "Vad konstigt han pratar, liksom överdrivet högtidligt."

Den delen av filmen som inte ägnar sig åt att skildra själva vulkanutbrottet är omöjlig att inte jämföra med Ridley Scotts relativt sett briljanta "Gladiator". Det är delvis därför både Kiefer och Kit jobbar i motvind. Att försöka följa i Joaquin Phoenix och Russell Crowes fotspår är en otacksam uppgift när de grabbarna hade helt andra förutsättningar, manusmässigt, regimässigt, i-stort-sett-alltmässigt. Begåvningsmässigt?

I "Game of Thrones" är Kit Harington bister och dödsallvarlig med den äran, här blänger han mest intensivt på det att man som tittare själv får lägga olika betydelser i blicken, hämndlysten, arg, förorättad, kär.

Men allt detta är ovidkommande. "Pompeii" handlar inte om skådespelare och karaktärer utan om själva den katastrof som förintade staden med samma namn år 79 e.Kr. Skulle kanske Paul W.S. Anderson säga, om man fortsätter på gissningsspåret. Och visst blir det dramatiskt så det förslår. När regissören äntligen får lägga de olycksbådande bilderna av hur Vesuvius puttrar och värmer upp åt sidan, när han slipper tonsätta med återhållet hotfull musik - då drar han på ordentligt. Till exempel regnar det gigantiska eldbollar över staden och dess stackars medborgare. Detta är ett mycket ovanligt beteende för en vulkan hävdar sakkunniga, en konstnärlig frihet som Anderson har tagit sig med synbar inspiration från "Armageddon" och andra filmer som behandlar asteroidtemat.

Så för att förtydliga: Vi har en naturkatastrof, vi har en sandalbärande, hämndlysten och fåordig hjälte från antiken, vi har en kärlekshistoria över klassgränserna. Vi har asteroider och sammantaget har vi, det förtjänar att sägas igen, en slam dunk.

Forskare och historiker håller det också numera för troligt att merparten av de flyende människorna hann dö av extrem hetta innan Pompeji begravdes av aska. I filmversionen råder kaos och massdöd överallt, men sådär jättevarmt verkar det inte vara. Både hjältar och skurkar hinner stanna upp lite här och var för att slåss, och engagera sig i replikskiften som:

- En romare dör inte som en slav!
- Få se om en romare kan dö som en gladiator!

"Pompeii" kan rimligtvis inte få någon uppföljare. Det blir i så fall en mycket stillsam historia, om den ska utspelas på samma plats som den första filmen. Och stillsamhet är alltså inte Paul W.S. Andersons tekopp. Men jag antar att sådana beslut ytterst hänger på hur heta (!) biljetintäkterna blir.