Priest 2011

I en läckert animerad prolog får vi reda på att människan genom tiderna använt sig av en särskild grupp präster i sin kamp mot vampyrer. När blodsugarna väl besegrats och fångats in lämnas de stackars prästerna ut till samhället som utbölingar utan något att göra. En av dem (Paul Bettany) kontaktas dock när hans brors familj attackeras av vampyrer och dottern i familjen kidnappas. Nu är det alltså dags för Bettany att ge sig upp på sadeln igen (motorcykelsadeln, d.v.s.) och rädda den stackars flickan i nöd men inte utan att fightas mot ett gäng vampyrmonster på vägen.

"Priest" bygger på en serietidning och det märks. Det är ett snyggt hantverk och man har skickligt fångat stämningen och bildspråket från en serie, om än inte på samma nivå som "Sin City": Att man prompt envisats med att tillägga onödiga 3D-effekter tar dock bort känslan en aning, särskilt som de flesta actionsekvenser utspelas i mörka grottor och gångar där svårigheten att urskilja vad som sker inte direkt förbättras av mediokert pålagd 3D.

"Priest" gör i övrigt inte mycket väsen av sig, på gott och ont. Historien är så ordinär att den skulle platsa på en servett. Tempot är det inget fel på och man har aldrig direkt tråkigt även om tröttsamma klyschor, som iscensättningen av ett futuristiskt, högteknologiskt samhälle (där folk biktar sig för en sprakande videoskärm), irriterar. Att vampyrerna är datoranimerade, supersnabba monster som mest liknar steroidpumpade kusiner till varelserna i "Instängd" känns knappast heller så fräscht. Men man bör å andra sidan kanske inte begära för mycket av en film som bestämt sig för att vara en lättsmält skräprulle på direkt-på-DVD-nivå.

Största problemet är nog dock att vår hjälte är så urbota tråkig. Brittiske Bettany, en gång i tiden lovande indieskådis, har deffat till sig och tar sig igenom hela filmen med stelt stenansikte och mörk basröst. Tanken är väl att han ska vara sexig, mystisk och tuff men resultatet blir bara en tråkmåns man tappar intresset för. Samma gäller Karl Urbans hest väsande skurk. Cam Gigandet gör sitt bäst för att imitera Brad Pitt som bildskön sidekick men han liknar mest en light-version av Channing Tatum (och det är knappast någon komplimang talangmässigt).

Tråkigast är nog ändå att vampyrerna återigen porträtterats som personlighetsbefriade supermonster som hänger i gäng och bor i grottor. Efter besvikelser som "Blade"-filmerna, "Vampires", "Vampires of the Desert", "30 Days of Night" inte minst och ja, faktiskt "Twilight"-serien så längtar jag nostalgiskt tillbaka till de mer traditionella, romantiska och mystifierade vampyrerna på Christopher Lees tid. Ja, t.o.m. "Bram Stoker's Dracula" skulle duga. Håller tummarna för "buffy"-skaparen Craig Gillespies remake av "Fright Night" men oddsen är låga för den gamle blodsugaren vi en gång älskade.