Prinsessan Lillifee 2010

Filmkritiker är onda. Och undertecknad är inget undantag. Jag försöker hålla ett öppet sinne när filmen börjar och tänka att jag ser en film ämnad för de minsta. Men redan under förtexterna känner jag cynismen rinna över mig likt den svarta sörjan i "Spiderman 3" och jag hoppas snabbt att det hela ska vara ett skämt. Inledningen liknar den ironiska början på "Förtrollad" som övergick i en "riktig" film - men "Prinsessan Lillifee" gör det dessvärre inte.

Nämnd tronarvinge är en toklycklig fé med ständiga rosor på kinderna och omotiverat läppstift. Hennes garderob är full av vackra klänningar, hon fnissar åt allt sin knasige på gränsen till förståndshandikappade bästa vän (en hetsätande gris med misstänksamma dragqueentendenser) säger och gör, och spenderar dagarna med att använda sina magiska krafter till att förvandla allt och alla hon ser till sin favoritfärg - rosa.

Men alla är inte så glada. Byborna tycker att Lillifee och några andra flygande feer inte gör rätt för sig i Rosariket (som det fantasifullt döpts till) och dessutom skapar kaos och förstörelse. När de hotar att lämna staden så blir Lillifee bestört och bestämmer sig för att rädda situationen på enda möjliga sätt - sätta upp en show med dans och sång.

Det var längesedan jag såg en film som var så föraktfull och nedvärderande mot både barn, vuxna, andra barnfilmsskapare och filmkonsten i sig. Sensmoralen är idiotisk, moralkakorna ("man ska hjälpa varandra", "alla är lika värda", etc.) tröttsamma, animationen vidrig och karaktärerna helt osympatiska.

Lillifee är ett pinsamt personlighetsbefriat våp och hennes följeslagare grisen en klyschigt gapig humorinstallation som för tankarna till slakt snarare än skratt. Feerna är en bunt egoistiska, trista brats med uttryckslösa mangaansikten. Killarna är grabbiga och har tuffa superkrafter. Tjejerna ser ut som Barbiedockor sminkade av Blondinbella.

Att förenkla en films manus för att målgruppen är barn är ingen ursäkt. Den här filmen verkar snarare gjord av människor som hellre matar barnen med godis än mat - det är kladdigt, äckligt och osunt för både hjärta, hjärna och själ. I bästa fall kan det ses som ett underligt komiskt, ironiskt inslag i valdebatten där likheter mellan byborna och deras fehat lätt kan dras till Sverigedemokraternas politik. "De har väl rätt att bo här lika mycket som alla andra" gnyr Lillifee, "Äsch de är bara till besvär" svarar en grymtande bonde.

"Prinsessan Lillifee" är som ett utdraget avsnitt av ett meningslöst barnprogram dränkt i en överdos av illamåendeframkallande pastellfärger. Den kan måhända fungera för oansvariga föräldrar som uppfostrar sina döttrar med att de ska klä sig i rosa och leka med dockor eller ettåringar utan utvecklad smak eller behov av någon slags handling i en film. Men de kan lika gärna läsa böckerna filmen bygger på - eller stirra in i en rosa vägg.