Spider-Man 3 2007

Men låt oss ta det från början. Livet ler mot Peter Parker. Doc Ock är besegrad och staden New Yorks hyllningar till folkets hjälte tar aldrig slut, vilket ger honom ett nytt självförtroende. Flickvännen Mary Jane är Broadways nya stjärna och skolan går strålande. Men saker och ting ska snart ta en mörkare vändning. En förrymd fånge blir till ett ostoppbart sandmonster och svart rymdgegga hotar att förvandla Parkers personlighet till något hans närmaste inte uppskattar. Han får konkurrens på jobbet av kaxige Eddie Brock, och dessutom har Harry Osborn hittat pappas supergömma, och är ute efter att döda sin före detta bäste vän med stil.

”Som alla bra historier, handlar den här om en flicka”, förklarade Parker i sin inledande monolog till den första filmen. Hans inte helt problemfria kärlek till M.J. har legat som ständig grund för hans berättelse, men får i del tre nästan tröttsamt mycket utrymme. Parkers frieriplaner är gulliga, men när rödtotten får konkurrens av en blond fotomodell och söker tröst hos Harry Osborn, blir konflikterna fler än i ett Big Brother-hus. De är också ungefär lika intressanta att följa, särskilt då Kirsten Dunst gör ytterst lite för att variera det plågade ansiktsuttryck hon burit i båda de tidigare filmerna.

”Spider-Man 3” är en mörkare film än föregångarna, och det är inte bara på grund av den nya, svarta dräkten. Budskapet om att välja mellan gott mot ont, hämnd eller förlåtelse yttrar sig på ett helt nytt sätt mot ettans barnvänliga pekpinnar, och även här svävar några av huvudkaraktärerna i riktig livsfara.

Samtidigt är den som två filmer i en. Sam Raimi siktar högt både vad gäller dramabiten och actionbiten, men får störst problem med att sammanfoga de två. Det höga antalet skurkar och actionscenerna, ett antal hyfsade fighter bland nästan uppenbart dataanimerade miljöer, känns mest inslängda som en ursäkt för att snart få återgå till en känslosam halvtimme av djup ångest, hämndbegär och kloka råd från tant May. Dessutom är jag nog inte den ende som saknar den härliga humorn som gjorde ”Spider-Man 2” till den mest klockrena superhjältefilm på mycket länge.

Helt besviken är jag givetvis inte, jag vet betydligt tråkigare sätt att spendera två timmar på än framför en stor sommarblockbuster. Men efter tre års arbete med en budget som sägs göra filmen till världens dyraste någonsin, hade jag förväntat mig mer. Regissören öser på utan vidare eftertanke, och det känns som vi redan sett det mesta. Snacket om en fjärde del känns överflödigt, inte för att trilogin känns avslutad men snarare för att storyn verkar uttömd. Det kommer isåfall att behövas helt nya grepp.

ONÖDIGT VETANDE Datumet för filmens världspremiär spikades redan innan "Spider-Man 2" ens hade släppts.