Resident Evil: Extinction 2007

I den tredje delen av zombieföljetongen har nöjesmetropolen täckts med sand, men det är den inte ensam om. I en snabb Al Gore-esque presentation presenterar Alice en obekväm sanning: T-viruset har nu spridit sig över hela världen och förvandlat vår kära planet till en stor öken - ännu knepigare då att filmen envisas med att utspela sig i Nevadaöknen, men nu lämnar vi det.

En konvoj med överlevande på ständig flykt undan hungriga varelser stöter på Alice, som nu har fått odefinierade övernaturliga krafter som hon försöker lära sig att hantera (nu ser jag varför ”Heroes” Ali Larter är med!). Larter spelar Claire Redfield, konvojledaren som söker nya överlevande runtom i landet. Alice i sin tur är på väg mot att stoppa Umbrella Corporations – hur exakt hon visste var deras hemliga underjordiska högkvarter höll till, vet nog ingen.

Under tiden sitter de onda forskarna och kliar sig i huvudet för att lista ut exakt hur man ska göra folk av de odöda igen. Detta leder faktiskt till några rätt lustiga scener, när en zombie lär sig att hantera en mobiltelefon. Där kan vi snacka nyskapande…

Om inte detta låter som så mycket till handling, är det väl tur att det finns gott om skottlossning att fylla ut rullen med. Det tar sällan mer än en kvart innan en ny drös med levande döda, ilskna spagettihundar eller kråkor som sett för mycket på Hitchcock går till offensiv. Kulorna viner och det klipps i ett tempo så rasande, att man inte får en lugn stund till att tänka efter och skrika ut i ren förtvivlan ”hallå, ge mig en handling här tack!” Och skulle någon få för sig att göra det, så skulle nog den olidligt höga ljudvolymen ändå se till att det snart blev tyst på människan.

Det är alltså final i Resident Evil-serien (även om slutet som alltid öppnar upp för en fortsättning – den här gången en riktigt spännande sådan, men sa jag inte detsamma sist också?). Det började med en elegant, klaustrofobisk zombiefilm som för alltid har en plats i mitt hjärta, och fortsatte med en mer flippad, actionbetonad uppföljare som trots stora brister var guilty pleasure på hög nivå. Del tre tar dessvärre död på allt som gjorde de tidigare filmerna något sevärda.

Pluspoäng för att jag anar mig höra Marilyn Mansons stämningsfulla toner på soundtracket igen, samt för den subtila humor som emellanåt lyser igenom. Driften med Hollywoods (och spelbranschens) tobakslobbyister är skön om man fattar vinken, samtidigt som även ovan nämnda IQ-test för zombies väcker några välbehövda fniss i salongen.

I övrigt är det rätt blodfattigt om man ser till självdistans, och när det kommer till dramatik och skräck – heldött. Men Milla Jovovichs hy ser strålande ut, även efter flera dagars blodiga fajter i öknen. Det är hon värd.